Utskriven version av På spaning efter nya jordar

Karin Gyllenklev: Hur mycket fantasi behövs när man letar och utforskar nya planeter?

Markus Jansson: Om man med fantasi menar kreativitet så behövs det väldigt mycket.

Jerry Määttä: Men varför letar man efter jordlika planeter? Är det för att man förhoppningsvis hittar liv där eller för att man ska flytta dit?

Markus Jansson: Det handlar väl om att ta reda på. Är vi ensamma ute i universum? Och i nästa steg så att säga. Kanske få en bättre förståelse av hur uppkommer liv egentligen?

Karin Gyllenklev: Och varför är science fiction den viktigaste populärkulturella genren?

Karin Gyllenklev: Du lyssnar på en öppen föreläsning från Stockholms universitet. Ikväll ska vi ägna oss åt rymden på lite olika sätt. Forskare upptäcker nya planeter i rasande takt. Vad är det här för världar? Och hur realistisk är drömmen om att människan en dag ska kunna flytta till en annan planet? Vi ska också grotta ner oss i hur science fiction SF inspirerar till forskning. Och varför det är den viktigaste populärkulturella genren. Jag heter Karin Gyllenklev och är vetenskapsjournalist och jag har två gäster med mig idag här på Tranströmerbiblioteket Jerry Määttä. Välkommen!

Jerry Määttä: Tack så mycket!

Karin Gyllenklev: Du är litteratur sociolog på Stockholms universitet.

Jerry Määttä: Ja, jag har jättemånga olika konstiga titlar, men jag är docent i litteraturvetenskap och sen är jag lektor i historia med kulturvetenskaplig inriktning vid Historiska institutionen.

Karin Gyllenklev: Vad är din koppling till science fiction?

Jerry Määttä: Jag skrev min avhandling om science fiction för att den lades fram för drygt 18 år sedan. Hette Raketsommar, handlade om science fiction. Kom till Sverige kan man säga på 50-60 kr talet. Sen har jag sysslat mycket med svensk bokmarknad med litteraturkritik, litterära priser. Men av och till så har jag ofta eller återkommit till science fiction och haft flera både större och mindre forskningsprojekt har skrivit om apokalyps och dystopier, tidsresor och lite annat spännande.

Karin Gyllenklev: Här har vi också Markus Jansson. Välkommen!

Markus Jansson: Tackar!

Karin Gyllenklev: Du jobbar också på Stockholms universitet, men du är astrofysiker? Berätta! Vad gör en astrofysiker på dagarna?

Markus Jansson: Ja, det är kanske inte så romantiskt som det låter. Vi sitter framför datorn mest.

Karin Gyllenklev: Är det så du vill sälja in liksom?

Markus Jansson: Nej, vi arbetar med teleskop. Oftast inte teleskop i Sverige utan teleskop som är på ställen på jorden som är bättre lämpade för forskning i framkant så att säga. Eller teleskop i rymden, Chile och Hawaii och så där. Om det är på jorden och annars ute i rymden.

Karin Gyllenklev: Jag skulle säga Du är planetletar du bland annat.

Markus Jansson: Exakt. Kanske det jag gör mest precis.

Karin Gyllenklev: Det som ni letar efter och utvecklar teknik för att leta efter exoplaneter. Vill du bara se att vi har dragit det här i början? Vad är en exoplanet?

Markus Jansson: Precis, En exoplanet är alltså en planet som snurrar kring en annan stjärna än solen.

Karin Gyllenklev: Toppen! När visste du att du ville bli astrofysiker? Markus?

Markus Jansson: Det satte igång väldigt tidigt, egentligen tidigare än jag kan minnas. Jag trodde att jag tog ett medvetet beslut i gymnasiet att försöka satsa mot astrofysik, men senare har jag när jag besökt föräldrahemmet hittat gamla böcker. Skrivböcker som man skrev när man gick i lågstadiet kanske. Jag kanske var nio år eller så. Där och då var en av de här uppgifterna som man skulle skriva om. Vad ska du göra när du blir stor? Där stod att jag ska bli astronom och hitta planeter kring andra stjärnor. Så det hade jag helt glömt av under tiden. Men det har suttit i på något vis hela tiden.

Karin Gyllenklev: Men det var inte kanske det mest realistiska drömmen egentligen. Där och då. När är vi i tid?

Markus Jansson: 1990 Borde jag varit. Borde ha varit nio. Nej precis. Det var ju. På den här tiden visste ju ingen om det fanns exoplaneter. De första experimenten hade inte hittats så folk hade väl sina aningar så att säga. Och det kan man väl se i science fiction litteraturen om inte annat. Men ingen visste säkert att det fanns andra planeter, andra stjärnor. Så det var lite visionärt.

Karin Gyllenklev: När var det man hittade de första? Det var inte det någon gång på 90 talet.

Markus Jansson: Jo, precis. Det beror lite på hur man räknar, vad man räknar som en exponering. Men mitten på mitten på 90 talet, 94 ungefär. Ja.

Karin Gyllenklev: Vad är det som lockar med att leta exoplaneter? Vad är det som driver dig?

Markus Jansson: Ja, alltså det handlar ju om att utforska nya vrår av universum på något vis. Man känner sig lite som en, som en upptäckt, som en upptäcktsresande eller så där lite att man. Att man hittar nya världar och så där nya. Spännande.

Karin Gyllenklev: Jerry. Vad ville du bli när du var liten?

Jerry Määttä: Robot eller astronaut men inte astronom?

Karin Gyllenklev: Det tänker jag att vem vet, du skulle kanske kunna bli det idag.

Jerry Määttä: Alltså, du tänker på transhumanism och att ladda ner upplevelser och medvetanden i datorer. Det kan hända, det kanske inte är för sent.

Karin Gyllenklev: Men det är en SF forskningsbana. Vi kommer säga SF för det har jag hört att om man är lite insatt i science fiction, då säger man SF och inte sci fi.

Jerry Määttä: Nej men precis. Men visst är det viktigt att.

Karin Gyllenklev: Vi säger SF och då menar vi science fiction. Alltså, din SF forskningsbana började ju tidigt också. Du har berättat lite om det.

Jerry Määttä: Ja, det var inte min forskning forskarbana direkt. Men man pratar om såna här Origin stories som alla superhjältar har. När den blev bitna av radioaktiva spindlar. Så var det en oktoberkväll. Tidigt 80 tal. Minns 1884 när det som då hette Stjärnornas krig gick på på tv och jag förstod inte engelska. Jag kunde inte läsa, i synnerhet inte svenska som jag, finska som modersmål. Men ändå så var det någonting i berättelsen som man förstod och hade ett enormt sug. Så då började jag och min bror leka Star Wars. Eller Stjärnornas krig då. Sen blev vi så många andra som är intresserade av litteratur. Jag håller på med mycket svårare saker. I tonåren skrev dikter först, sen blev jag litteraturvetare eller började läsa litteraturvetenskap och skulle bestämma mig för ett ämne i min magisteruppsats, som det hette på den tiden, som jag insåg att det är nästan ingen som har forskat om science fiction, och jag blev uppmuntrad att göra det från institutionens håll. Och på den vägen är det. Sökte in till forskarutbildning.

Karin Gyllenklev: De peppade dig, kolla på Science fiction.

Jerry Määttä: Det fanns ett projekt som handlade om IT och litteraturen samtidigt, där de bland annat tittade på skildringar av digitalisering och datorer i svensk litteratur också.

Karin Gyllenklev: För vissa kanske självklart, men för andra som lyssnar kanske inte är det. Ska vi bara dra? Vad menar vi när vi säger science fiction?

Jerry Määttä: Ja, vi menar berättelser som utspelar sig ofta i framtiden, men inte alltid, och som utspelar sig i en värld som på något viktigt sätt avviker från vår värld och där avvikelserna ska vara någorlunda materialistiska eller eller pseudovetenskapliga funkar. Men det ska inte vara övernaturligheter, inte magi och...

Karin Gyllenklev: Spöken.

Jerry Määttä: Inte spöken och magi eller så. Så oftast är det vetenskapliga uppfinningar eller upptäckter som det handlar om. Resa i överhastighet till exempel. Eller att det kommer utomjordingar till jorden eller tidsresor. Men det finns också mycket annan science fiction som inte sysslar så mycket med teknisk, utan kanske mer intresserad av hur andra statsskick. Då pratar man ofta om dystopier. Utopier är så pass tråkiga så det finns inte så många bra utopier. Det går inte att skriva en bra berättelse, en utopi eller det är svårt.

Karin Gyllenklev: Det är en värld där allt är toppen.

Jerry Määttä: Ja, precis. En utopi. Ganska missförstått. Har blivit ett nedsättande begrepp för drömmerier kanske man kan säga. Men utopi? Ett samhälle som är lite, eller i alla fall bättre än det samhälle som vi lever i. Eller tänkt att uppfattas så av samtida läsare kanske man ska säga. Sen är de äldsta utopierna de Platon, staten och Thomas Mores Utopia. De är inte särskilt trevliga för nutida läsare.

Karin Gyllenklev: Visst brukar man också prata när man pratar om science fiction, om sense of wonder.

Jerry Määttä: Ja, det är ett sånt där begrepp som fansen började utveckla redan på 30 40 talet kanske, och som ligger rätt nära det som romantikerna kallar det sublima. Det är nog ganska besläktat med en del religiösa upplevelser, där svindelkänslan som man får av tid och rum, som man säkert får som astronom också gissar. Avstånden är så gigantiska till den den känslan. Man får några stora föremål. Romantikerna tittade på Alperna och tyckte att Alperna gav den typen av svindel känsla. Men i science fiction är det gigantiska rymdskepp som också kan ge det förstås.

Karin Gyllenklev: Markus Brukar du få Kan du få svindel känsla när du forskar?

Markus Jansson: Jo men absolut. När man jobbar med det och inne i det så är det på nåt vis man. Då har man dragit man in i en låda så att säga, där man inte riktigt tänker känslomässigt och sådär, utan det är ganska sakligt. Men sen när man är färdig med den så tar man ett steg tillbaka och då kan man känna så jäkla. Men sen när man är färdig med den så tar man ett steg till. Det är stort. Det är fantastiskt, Det är stort eller fantastiskt.

Karin Gyllenklev: Och så är det ju liksom att vi har hittat en till planet. Eller? Shit vad långt bort. När det gäller Oj, vad kan det vara?

Markus Jansson: Jo men alltså allt ovanstående. Alltså det hittar man något nytt som ingen har sett förut. Det är klart man blir väldigt exalterad, men det är också att det kan vara att man tänker på sammanhang eller om man sätter en upptäckt i ett sammanhang och man inser att det spelar en större roll.

Karin Gyllenklev: Jerry Jag vet ju att du gillar science fiction, men är du också fascinerad av verkliga rymden?

Jerry Määttä: Och ja, det är förstås säkert. Jo, det är sant. I min forskning har jag inte skrivit så mycket om just rymdinriktad science fiction, utan handlar mer om om dystopier och undergångsberättelser och liknande. Men det är klart att jag är djupt fascinerad av världsrymden. Vem är inte det?

Karin Gyllenklev: Det här samtalet har rubriken På spaning efter nya jordar. Hur tidigt blev andra planeter en ingrediens i sf litteraturen? Var det hett redan från början?

Jerry Määttä: Jerry Ja, men det är jättesvårt att säga. När sf litteraturen egentligen började med den här typen av berättelser fanns redan i antiken där man reste till andra planeter eller eller skildrade livet på andra planeter. Då kan man egentligen inte prata om en science fiction genre på antiken, utan det är något som växer fram successivt under 1800 talet, men från tidigt 1900 finns det eller från sent 1800 är man ändå intresserad av andra planeter, även om det oftast är månen som inte är planerat. Men månen och Mars som mest utspelas och en del berättelser om Venus. Det var de man tänkte på som andra planeter eller andra himlakroppar på den tiden.

Karin Gyllenklev: Hur beskrivs de här andra världarna?

Jerry Määttä: Det är väldigt olika. Tittar man på Edgars Burrows, han som skrev Tarzan är väl Tarzan som är mest känd för det. Han hade också en serie som heter John Carter of Mars som handlar om är egentligen en slags vilda västern historia äventyrsberättelse som utspelas på Mars med olika utomjordingar. Som jag minns det så skildras det ganska mycket som en öken där. Men det finns föreställningar som kommer från missförstånd eller optiska illusioner inom astronomin om att det skulle finnas kanaler på Mars. Så det dyker ganska ofta upp i tidig science fiction, och en del senare också för att det är en så häftig bild att leka med. Man trodde att det har funnits liv där och att det var Utomjordiska utomjordingar som hade byggt kanalerna helt enkelt. Men sen finns det föreställningar om att världen skulle vara en träskplanet till exempel. Det dyker väl fortfarande upp i Harry Martinsons Aniara att Venus är en träskplanet av Mars? Är tundran som de ska, eller tundra planeten som ska fly till oss och lite kallare än jorden?

Karin Gyllenklev: Jag tror det sagt när vi har pratat tidigare att det är. Ofta är det så att en planet. Det är. Det här är ökenplaneten. Allt som finns är öken. Här är träsk planeten. Det finns liksom ingen variation riktigt.

Jerry Määttä: Det där är ganska lustigt. Det är klart att kanske planeterna ser ut att vara om man tittar i ett sämre teleskop, att det ser ut att vara ungefär samma färg på hela planeten. Men jag tror att det där är ett arv från äventyrsberättelsen som där det gällde att resa till andra exotiska ställen. Om det var en söderhavsö eller en öken eller upp till Nordpolen. Och så projicerar man det där klimatet på en hel planet för att för att särskilja planeterna. Det förekommer i science fiction än idag att det är vinterplaneten eller eller vad det nu kan vara för någonting. Blomplaneten eller Ökenplaneten.

Karin Gyllenklev: Det hjälper den också att orientera sig som tittare eller läsare.

Jerry Määttä: Det gör det verkligen. Som i Dune som som har gått på bio senaste åren. Verkligen en ökenplanet. Lite klippor och sand. Inte så mycket mer. Nej.

Karin Gyllenklev: Markus. Hur är det när man tittar på planeter? Är det så att det ger dig intrycket av att bara vara liksom Ett klimat? Stämmer det?

Markus Jansson: Ja alltså det. Man kan ju säga att vad vi har kunnat göra under de senaste decennierna. Handlar egentligen om att kanske i bästa fall titta på ljusprickar som är de här planeterna. Och då är det klart att då är det. Då går det inte att urskilja kontinenter eller så där, Och det kan vi inte göra och kommer inte kunna göra på ett tag. Men som tur är finns det andra verktyg för att analysera planeter. Vi använder en teknik som kallas spektroskopi. Man bryter upp ljuset i olika färger och så tittar man på hur mycket finns det varje färg i ljuset? Det säger någonting om vad vilka gaser som finns i atmosfären hos den här planeten, och där kan man även studera planeten medan den roterar så att säga, och se olika faser av planeten, och därigenom så kan man få lite bild av hur det varierar också över planeten. Inte bara en enskild atom typ.

Karin Gyllenklev: Kan de ha olika klimat eller olika årstider? Kanske mer?

Markus Jansson: Absolut, de kan vara olika årstider och du kan ha väldigt olika. Om du tittar på planeter kring de lättaste stjärnorna, som ofta ligger väldigt nära sina stjärnor, så är de de låsta i sin fas till stjärnan, precis som månen i Lost till jorden. Så de visar alltid samma ansikte mot jorden och för planeter i de här systemen så visar de alltså alltid samma ansikte mot stjärnan, och det betyder att ena sidan av planeten är extremt varm, andra sidan planeten är iskall så det kan finnas väldigt stora kontraster också på en enskild planet.

Karin Gyllenklev: På 1990 talet hittade man de allra flesta exoplaneter och hur många har vi hittat nu?

Markus Jansson: Det är alltid svårt att svara på för det är otroligt. Beror mycket på hur man räknar liksom. Men man upptäcker liksom en signal och så tänker man okej, det där kan vara en planet, men så måste man göra mer jobb och då får man lite starkare signaler, lite klarare så att exakt var man drar den gränsen lite lite. Det är lite suddigt, men man kan säga att ja, definitivt några tusen. Några tusen planeter i exoplaneter är kända.

Karin Gyllenklev: Idag har det gått fort.

Markus Jansson: Ja, det har verkligen exploderat fältet.

Karin Gyllenklev: Och hur har man gjort för att hitta det?

Markus Jansson: Ja, från början så har man använt sig av tekniker som, som man brukar kalla generellt för indirekta tekniker och det innebär att jag pratade förut om att man i bästa fall kanske såg en ljusprick som planeten. Men i och med de indirekta teknikerna så ser man inte ens det, utan då tittar man på stjärnan och ser hur beter sig stjärnan över tid? Det kan hända kan till exempel vara att den här stjärnan har en planet omkring sig. Planeten går i banan kring stjärnan. Men vad som i själva verket händer är att både stjärnan och planeten rör sig kring vad som kallas för deras gemensamma masscentrum. Så det innebär att det inte bara är planeten som rör sig, utan stjärnan rör sig också lite grann som ett resultat av planetens dragningskraft. Det är en mycket, mycket mindre rörelse, men den finns där. Så om man kan titta på stjärnorna, man kan mäta den rörelsen väldigt noggrant, så kan man se ibland att den här stjärnan rör sig ibland mot oss, ibland från oss och mot oss, ifrån oss på ett periodiskt sätt. Då är det någonting som drar i stjärnan.

Karin Gyllenklev: En planet.

Markus Jansson: En planet.

Jerry Määttä: Vad är det vanligaste? Hur många planeter brukar den stjärnan?

Markus Jansson: Oj, bra fråga. Vi vet inte än kan man säga. Vi kan bara. Av alla planetklasser som vi tror finns kan vi inte upptäcka alla. Vi skulle till exempel inte kunna upptäcka Uranus eller Neptunus med dagens tekniker. Men det är definitivt så att att det även i de begränsade delar av systemet som som. Som vi kan se så är det definitivt mer än en. Det är ett flertal planeter per stjärna, definitivt.

Karin Gyllenklev: De planeter som. Vi har upptäckt de här tusen exoplaneterna. Visst kallas de för typ heta Jupiter eller någonting.

Markus Jansson: De första som man upptäckte kallas för heta Jupiter. Det var den första man upptäckte att det är de som är enklast att upptäcka, de allra enklaste planeterna att hitta det. Om du tar en Jupiter och sätter den väldigt nära sin stjärna. Jag säger att de är enklare att hitta. Egentligen så kunde de ha hittats mycket tidigare, men det var ingen som väntade sig att man skulle kunna hitta en Jupiter så nära sin stjärna, därför att Gängse planetmodeller sa att okej, tunga planeter bildas långt ut i solsystemet. Lätta planeter bildas långt in i solsystemet. För det är så vi tittar på vårt eget solsystem och utgick från att okay, så där funkar alla.

Karin Gyllenklev: Tji fick vi.

Markus Jansson: Precis när folk väl fattar att vi kan faktiskt leta efter den här typen av planeter, om de nu skulle finnas, så hittade man dem. Och det är alltså som som det låter, väldigt varma Jupiter eftersom de ligger så nära sina stjärnor.

Karin Gyllenklev: Men vad använder du när ni letar? Ni använder ju inte. Ni kollar ju inte på den här dragningskraften.

Markus Jansson: Nej, exakt. Utan vad jag arbetar med är att de här direkta teknikerna, där vi försöker att faktiskt se ljus från planeten, vilket är ett väldigt svårt problem därför att planeten är väldigt ljus svag den bara. Antingen så reflekterar den lite ljus från stjärnan, men en väldigt liten del av ljus ljuset som stjärnan skickas ut och reflekteras av planeten. Det innebär att ljus stjärnan är jätte ljusstark. Planeten är jättetjusig som är ett kontrast problem kan man säga. Så planeten drunknar i. Det är mycket, mycket starkare än ljuset. När man tittar i infraröda våglängder så har planeten också lite av sin egen strålning, därför att planeten i sig själv är lite varm, också på grund av att den är belyst av stjärnan. Så där kan man komma undan med lite mindre starka ljuskontraster mellan stjärnor och planeter. Å andra sidan är det svårt av andra anledningar, men jag jobbar med båda de här spåren. Att kunna direkt upptäcka mycket ljus.

Jerry Määttä: Det dyker upp en massa frågor. Hur många planeter har du hittat? Hur döper man planeterna?

Karin Gyllenklev: Det är ingen tävling. Jerry.

Jerry Määttä: Det vetenskap det är alltidi tävling.

Markus Jansson: Jag deltar i olika forskningsgrupper som upptäckt ett sätt, kanske 20 Exoplaneter för egen del, som första författare så att säga. Har två exoplaneter som jag har upptäckt. Vad var den andra frågan?

Jerry Määttä: Hur döper man planeterna?

Markus Jansson: Hur gör man planeterna det kontroversiellt? Alltså vad som. Vad som händer är att det är ingen som har döpt alla stjärnor där ute, för det finns så många stjärnor så att stjärnorna har katalognamn HD ett, två, tre, fyra, fem eller så där. Och då är konventionen i att i den vetenskapliga litteraturen är att när man upptäcker en planet kring HD ett, två, tre, fyra, fem så får den namnet HD ett, två, tre, fyra, fem B. Så det är samma system med en annan kropp. Det visar man. Att lägga till en bokstav. Men sen så finns det då alltså den internationella astronomiska unionen. Jag har börjat försöka införa ett system nu när man ska kunna namnge exoplaneter. Då tar de in förslag från allmänheten vid vissa tillfällen.

Jerry Määttä: Det brukar aldrig sluta bra.

Karin Gyllenklev: Har ni smeknamn eller så när ni pratar på Albanova om era planeter? Eller säger ni den där katalognamnen?

Markus Jansson: Ja, faktiskt så brukar vi. Jag jobbar med lite ljusstarka stjärnor. Då har de lite mer spännande namn. Alltså typ beta piktoriskt.

Karin Gyllenklev: Ja, det är bra.

Markus Jansson: Det är lite mer så. Då använder vi de namnen.

Karin Gyllenklev: Jerry. I takt med att vetenskapen gör nya upptäckter man kanske ser här. Venus är ingen träskplanet. Vad händer med science fiction? Då fantiserar man inte längre lika fritt, eller hur påverkar de vetenskapliga upptäckterna?

Jerry Määttä: Jättebra fråga! Vi lever ju, som många brukar säga i en science fiction berättelse. Just nu när mycket har kommit ikapp. Vi har plötsligt drönare, vi har artificiell intelligens, vi har pandemier som nästan lamslår hela, hela världen. Det där är typiska science fiction scenarion som som har diskuterats ganska länge inom science fiction. Det är klart att när verkligheten kommer ikapp måste man hitta på någonting nytt, och det gör man ju också. Samtidigt som det har funnits en tendens senaste tiden att blicka bakåt, till exempel på med steampunk som ett alternativt 1800 tal där ångmaskinsteknologi eller ång ångmaskiner omdanade världen istället för att det var dieselmotorer och annat som gjorde det. Så det finns både en nostalgisk rörelse till äldre former av science fiction.

Karin Gyllenklev: Wild wild west.

Jerry Määttä: Ja, precis. Det är en tidig steampunk kan man säga. Från sent 90 eller? Jo men precis. Så man återanvänder ganska mycket äldre idéer och bakar dem och så där. Men det har blivit mycket science fiction som handlar om en nära framtid på sistone för att det är så svårt att föreställa sig. Det finns i och för sig också science fiction spel så långt in i framtiden. Men väldigt mycket handlar om en nära framtid, några decennier framåt, där klimatförändringarna har förändrat jorden och där AI finns och är väldigt starka. AI till och med. Kanske finns det den typen av scenarier. Man flyttar framåt helt enkelt i takt med att vetenskapen omintetgör äldre former av fantasier.

Karin Gyllenklev: Men visst finns det också att man kan dela upp det i typ hard, hård SF och mjuk SF.

Jerry Määttä: Ja men precis hard sci fi. Det bygger på mer naturvetenskapligt inriktad science fiction och särskilt de hårda vetenskaperna som fysik eller eller så. Men ibland räknar man även att biologi räknas som en mjuk vetenskap, bland annat. Hur vet du det? Men det räknas som ganska hårt i science fiction att spekulera om riktig vetenskap. Och sen soft. SF är mer humanistisk eller lingvistisk eller sociologisk. Science fiction kanske mer handlar om hur normer förändras i framtiden Ursula Le Guin som det finns flera böcker här bakom. Hon är en mästare. Hon är inte så intresserad av vetenskap. Hon är mest intresserad av hur. Vad skulle. Hur skulle världen se ut? Eller Hur skulle en planet kunna se ut om det inte fanns något biologiskt kön på planeten? Till exempel om alla hade samma kön skulle det finnas krig. Då skulle det finnas en. En industriell revolution av den typen av tankar. Så det är mer mjuk spekulation som handlar om samhället och om humanistiska värderingar eller om världen.

Karin Gyllenklev: Vad föredrar du? Den hårda eller mjuka?

Jerry Määttä: Den mjuka är ju den som brukar föredras av litteratur forskare och det är den man kan lägga fram med gott samvete, lägga fram akademiska papers på på konferenser för att det oftast är ganska mycket ideologisk diskussion och så. Men på fritiden kan det vara rätt kul att klämma till med en hard SF också?

Karin Gyllenklev: Om man kollar på strömningar åt andra hållet? I vilken mån inspirerar science fiction Vetenskapen. Jag tittar på dig Marcus. Blir du inspirerad av science fiction?

Markus Jansson: Jag vet inte, jag ska erkänna det. Men jag läser ingen SF alls. Jag har aldrig kommit in på det. Så alltså. Eller ja, lite beroende på om man räknar science fiction eller precis som du så Star Wars var det häftigaste som fanns när man var tio år. Så var det ju. Man kan väl säga att på ett känslomässigt plan så kanske man är inspirerad av det. Det är nog ganska sällan som vetenskapen tar konkret hjälp av av sf litteraturen, även om det möjligen finns ett exempel. Jag tror att de stationära satelliterna var väl en sån här underbar cirklar. Kan någon som som som föreslog.

Karin Gyllenklev: Vad är det?

Markus Jansson: Man inte vet vad en stationär satellit befinner sig i en sådan bana att den alltid finns över samma plats på jorden, så att det runt ekvatorn? I princip kan man ha stationära banor. Så det är väldigt bra om man vill ha en satellitkoppling som Man kan alltid rikta satellitdisken åt samma håll.

Karin Gyllenklev: Har du kollegor som läser science fiction?

Markus Jansson: Ja, absolut. Absolut.

Karin Gyllenklev: Annars kan man ju tänka att ni får det här mättat redan. Ni lever ju i science fiction ändå om man säger så. Ni kanske känner att ni hellre vill läsa lite romaner eller något.

Markus Jansson: Ja, alltså jag kanske fungerar så. Men men. Definitivt det finns. Det är ofta som som lunchdiskussionerna glider in lite på någon science fiction serie som har kommit.

Karin Gyllenklev: Jerry, vad säger du om strömningar från science fiction till vetenskapen?

Jerry Määttä: Ja, det finns ju flera exempel. Man kan börja 1800 talet med Jules Verne till exempel, som som influerade väldigt mycket tankar om att man skulle kunna resa till månen inspirerade särskilt en rysk författare. Han började skriva fan fiction med Jules Verne för han fick fanfiction i skilda världar som redan vetenskapliga utläggningar allt längre konstant Initialkovsky. Och sen uppfann han raketmotorn, som brukar ofta räknas som raketraketens fader, så där hade en del spridningseffekter. Det kom en film som hette Frau Immunt 1930 från Fritz Lang rulle tror jag. Och den inspirerade till raketklubbar över hela Tyskland. Folk började bygga små raketer på bakgårdarna och de rekryterades ganska fort. Sen av Tredje riket och de byggde V2 robotar. Eller de här raketerna som de bombade London med. Efter kriget så fördes de till Moskva respektive Var det Huston eller vad? De satt och forskade i NASA månne? Eller? Rymdkapplöpningen kom ju från några steg tillbaka. Så hamnar man hos skilvern ganska lätt. Det finns det andra exempel också. Det är väl ingen slump att mycket av våra mobiltelefoner och sånt där har setts i science fiction, och inte minst i en svensk roman som folk glömmer bort. Hannes Alfvén, Nobelpristagaren, skrev under pseudonymen Olof Johannesson en jätteintressant bok som heter Sagan om den stora datamaskinen som kom 1966, tror jag. Det är väldigt mycket av vår vardagsteknologi förutspås redan i den. Den översattes till engelska under en annan titel och sägs. Har blivit lite av en kultbok i Silicon Valley på 70-80 talet. Så det kanske också finns en direkt. Hur bevis att det är. Men ryktet säger att den amerikanska pocketutgåvan lästes flitigt av Bill Gates, Steve Jobs och den typen av personer.

Karin Gyllenklev: Jag sa i början av det här samtalet att vi ska berätta varför science fiction var den viktigaste genren.

Jerry Määttä: Just det

Karin Gyllenklev: Det är du som har sagt det här till mig, så jag bara...

Jerry Määttä: Jo, det kan jag. Det kan jag stå för. Det är inte bara den viktigaste populärlitterära genre, utan en av 90 talets viktigaste genrer. För det har påverkat så mycket av vår fantasi och samhällsdiskussionen menar bara begrepp som storebror kommer från science fiction. 1984 Diskussioner om övervakning och ja, särskilt om man räknar de äldre dystopierna till science fiction genren, vilket de flesta vill göra numera. Brave New World och diskussioner om provrörsbarn och hur man ska inrätta samhällen om vi underhåller oss själva till döds. Den tanken kommer också från science fiction, vilket är väldigt aktuellt nu i TikTok tider.

Karin Gyllenklev: Markus Hur mycket fantasi behövs när man letar och utforskar nya planeter?

Markus Jansson: Ja, om man med fantasi menar kreativitet så behövs det väldigt mycket. Alltså det är verkligen. Alltså, man måste hela tiden tänka i nya spår. Man brukar närma sig på ett ganska intuitivt sätt att se lite, forska runt lite i ett område och sen får hjärnan göra kopplingar och så får man någon idé att okej, det här vore väldigt intressant att göra och det är liksom det som leder till nya upptäckter måste det finnas ett stort mått av kreativ kreativitet i processen.

Karin Gyllenklev: Men målar du upp bilder i ditt huvud över hur det skulle vara på vissa av de här planeterna vi ser?

Markus Jansson: Absolut. Det gör någon slags fysiska modeller i huvudet, liksom hur, hur, hur fungerar atmosfären? Hur? Hur rör det sig i planeten kring stjärnan och hur..

Jerry Määttä: Finns det utomjordingar där?

Markus Jansson: .Min tankevärld? Oftast inte i de planeter som jag jobbar med. Eller det beror lite på. Men ibland så tänker man lite åt det hållet att. Carl Sagan har tänkt ganska fritt i de här termerna, att man kanske inte behöver begränsa sig till olika planeter, utan det kanske kan finnas liv baserat på helt andra mekanismer på andra världar. Men det är väl mer att jag försöker vara beredd på om jag ser en intressant signal att kunna tolka det på det viset. Men men men. Nej alltså med det jag jobbar med i vardagen är det mer att de fysiska egenskaperna säger.

Karin Gyllenklev: Vi kommer återkomma lite till liv på andra planeter. Men jag tänkte att vi ska få höra lite ur en bok, lite science fiction. Så jag tänkte be Alice Torburn komma hit som är bibliotekarie på Tranströmerbiblioteket. Vad har du med dig som du ska läsa från?

Alice Torburn: Jag har med en bok som heter Tre kroppars problemet av en kinesisk författare som heter Leo Chicin.

Karin Gyllenklev: Finns ju också som Netflixserie nu. Three Body problem. Jerry. Jag vet att du har läst den här nyligen. Kan inte du berätta? Vad är det? Vad är handlingen? Vad handlar det om?

Jerry Määttä: Den är del av en trilogi med 3 delar. De tre. Alla tre delar finns utgivna på engelska, men vi väntar nu på den andra delen på svenska. Det är en historia som berättas som börjar under kulturrevolutionen i Kina på 1960 talet, där en kvinna får se sin pappa misshandlas till döds för att han är fysiker eller astronom. Jag minns inte, men fysiker tror jag. Det här sätter igång en del processer och det skickas iväg en signal från jorden till en planet i Alpha Centauri och sätter igång en del processer som gör att så småningom är en flotta av utomjordingar på väg mot jorden. Men de börjar påverka och det kommer att ta 450 år för dem att komma fram, tror jag. Men under tiden hinner de börja påverka jordens kultur och vetenskapliga utveckling. Det är lite grann som en deckare nu i första. Första delen i trilogin där de inte riktigt vet vad det är som pågår, varför fysiker får konstiga resultat i sina partikelacceleratorer till exempel.

Karin Gyllenklev: Vi tror vi kommer förstå lite varför de flyr från sin plats i universum. De här livsformerna.

Alice Torburn: "Det var den värsta ekologiska katastrof som någonsin har inträffat. Allt liv på den andra halvan av planeten släcktes och även Moder planeten förvandlades till en nästan helt livlös värld. Men livets frön grodde i alla fall till sist. Och när Moder planetens geologi stabiliserades började evolutionen stappla framåt igen i de nya haven och på de nya kontinenterna. Till sist dök civilisationen upp på nytt för 190 andra gången. Allt detta tog 90 miljoner år. Tri Solaris plats i universum är grymmare än någon kunde ha föreställt sig. Vad hände nästa gång de flygande stjärnorna står stilla? Det är mycket troligt att vår planet då inte bara kommer att svepa förbi solen på nära håll, utan sugas in i dess hav av eld. Och ju längre tiden går, desto större blir risken att det kommer att hända. Det är inte bara en möjlighet längre, det är ett faktum. Vi kan inte stanna på det här fördömda stället, sa Einstein som satt på huk som en tiggare med fiolen i famnen. Generalsekreteraren nickade. Nej, det kan vi inte. Den trisolariska civilisationens enda utväg är att satsa på universum. Vad menar du? Frågade Wang. Vi måste lämna det trisolariska solsystemet och flyga ut i stjärnornas hav. Vi måste hitta en ny värld i galaxen dit vi kan flytta."

Karin Gyllenklev: Tack Alice. Tack, Markus. I tre kroppars problemet så är det tre stjärnor i ett system. Det här är ju någonting som finns på riktigt i universum. Kan du berätta vad tre stjärnsystem är?

Markus Jansson: System kan bestå av lite olika mängd stjärnor. Så i vårt solsystem har vi då en stjärna solar. Men det kan finnas två stjärnor och det kan till och med finnas tre stjärnor eller ännu fler. Det finns kanske upp till sju eller så där som man har upptäckt sju stjärnor i samma system.

Karin Gyllenklev: Då snurrar de alla kring varandra i något slags spännande mönster.

Markus Jansson: Ett slags hierarkiska system. De snurrar parvis och paren snurrar kring varandra. Det kan vara väldigt komplexa dansare. I sådana här system så vet vi att det finns också planeter i många av systemen, så det kan vara en planet som snurrar kring en av de här stjärnorna. Det kan vara en planet som snurrar kring ett par av stjärnorna eller ännu fler stjärnor. Det finns många olika konfigureringar.

Karin Gyllenklev: Det låter stökigt.

Markus Jansson: Det kan bli rejält stökigt i vissa fall.

Jerry Määttä: En viktig poäng i boken är att de inser efter hur många hundra civilisationer som som hinner dö ut på den här planeten, att det inte går att lista ut hur tre kroppar förhåller sig till varandra för att det blir för kaotiskt. Det är därför de måste överge. Och så får de en signal från jorden, och då ser de att det är en bra kandidat till att flytta till.

Karin Gyllenklev: Alpha Centauri. Hur säger jag det rätt?

Markus Jansson: Det går bra.

Karin Gyllenklev: Om det ärett tre stjärnsystem, och det är en av dem i vår närmaste stjärna. Precis.

Markus Jansson: Det är de tre närmsta stjärnorna och en av dem är på grund av var den är i sin bana. Just nu är den lite närmre än de andra. Om säg 300 000 år så kommer den att vara lite längre ifrån de här stjärnorna. Då kommer den att ha gått ett halvt år omkring.

Karin Gyllenklev: Men det är ett av de hetaste ställena att leta efter exoplaneter på.

Markus Jansson: Absolut. Den här proxima som är den närmsta stjärnan just nu i alla fall. Där har man hittat två planeter redan, varav den ena befinner sig i vad man brukar kalla för den klassiska beboeliga zonen. Det betyder att den ligger på ett sådant avstånd från sin stjärna att temperaturen antagligen är lagom för att ha flytande vatten vid ytan. Det tror man är central av central vikt för att det ska kunna uppstå liv på planeten. Vi vet ju inte om planeten har vatten så att säga, men om den har vatten så är det i flytande form så att säga vid ytan. Och det pågår också intensiva, intensivt letande efter planeter kring de andra stjärnorna i systemet Alpha, Centauri A och B.

Karin Gyllenklev: Det allra ballaste eller Kredias är att hitta. Det är alltså jordlika planeter. Det är det ultimata.

Markus Jansson: Absolut. Absolut. Det är verkligen dit som som hela fältet strävar så att säga. Idag är vi inte där i de flesta fall, utan det är väldigt svårt att upptäcka verkligt olika planeter.

Jerry Määttä: Men varför? En av lärdomarna man får av trilogin att man ska nog inte kontakta andra utomjordingar, utan det kallas för The dark Forest. I den engelska utgåvan som säger att vi har inte kontakt med andra civilisationer, för varenda civilisation som ger sig tillkänna blir slukad av en annan civilisation, det vill säga tillintetgjorda av andra monster där ute.

Markus Jansson: Jag håller inte riktigt med om den hypotesen. Om vi pratar om en civilisation som är tillräckligt kraftfull att de kan skicka en rymdfarkost över interstellära avstånd, då har de definitivt den tekniken som krävs för att hitta oss. Till att börja med, så att säga. Vi har redan idag den tekniken som krävs för att hitta planeter, och vi kommer väldigt snart ha den tekniken som krävs för att hitta liv på andra planeter. Så jag skulle säga att vi är väldigt långt ifrån den tekniken där vi faktiskt kan resa, skicka människor till andra, till andra system. Så jag skrev inte riktigt under på det där.

Jerry Määttä: Det kan vara påverkat av den kinesiska historien, erfarenheter av kolonialism, opiumkrig och annat.

Karin Gyllenklev: Ibland hör man på nyheterna att vi har hittat olika planeter. Det lyfts fram. Vad är det man menar då?

Markus Jansson: Det där är ju, säger man, att att något är likt någonting annat är man alltid inne i en gråzon så att säga. Hur likt menar man egentligen? Så att vad det handlar om egentligen, man kan säga att det är olika är många olika saker. Det kan betyda att planeten är lika stor som jorden, kan betyda att planeten är på samma avstånd från sin stjärna som jorden. Kan det betyda att den har samma sorts gas i atmosfären som jorden? Och så vidare, så att det finns som om man listar upp allt, så finns det kanske tusen egenskaper som kan vara viktiga för en hur en planet är beskaffad, och då kan man bocka av olika antal kriterier för hur planeten är. Om man tänker sig som en trappa där högsta steget är i alla avseenden jordisk planet. Vad som brukar hända är att i den vetenskapliga litteraturen publicerades en ny upptäckt som är lite mer en ny planet som är lite mer jordlik än den föregående planeten. Det är någon mer egenskap som säger som stämmer liksom, så att man tar ett extra steg eller ett par extra steg på den här trappan så att säga. Men enligt mitt sätt att se på saken så är man fortfarande ganska långt ner på trappan, och det är ganska många steg kvar innan vi kommer till något som jag skulle kalla, verkligen, verkligen jordlik planet.

Karin Gyllenklev: Vad krävs för att vi ska hitta det då?

Markus Jansson: Ja, egentligen så krävs det att vi egentligen bara att vi skickar upp en typ av satelliter i rymden som vi redan vet hur man ska tillverka. Så det handlar egentligen bara om att att övertyga de olika rymdorganisationerna om att det här är liksom att det här är nästa vetenskapliga grej som som de ska satsa på.

Jerry Määttä: Men varför letar man efter jordlika planeter? Är det för att man förhoppningsvis hittar liv där, eller för att man ska flytta dit? Eller skicka dit en koloni eller?

Markus Jansson: I första steget skulle jag säga att det handlar väl om att om att dels ta reda på är vi ensamma ute i universum att få svar på den frågan som är otroligt central och i nästa steg så att säga. Kanske få en bättre förståelse av hur uppkommer liv egentligen? För det kan vi inte uttala oss om från jorden. Även om vi har väldigt hög kvalitet av data så att säga. På Jorden så har vi bara ett exempel. Allt, allt liv är besläktat och härstammar från samma ancestor. Så om man kan hitta ett till exempel, eller flera stycken till exempel, så kan man säga mycket mer om om hur. Hur är livet i allmänhet, så att säga universum? Om det finns.

Karin Gyllenklev: Jerry, varför tror du att vi fantiserar så gärna om andra livsformer i rymden?

Jerry Määttä: Oj, det vet jag inte.

Karin Gyllenklev: Ett vanligt förekommande tema i science fiction.

Jerry Määttä: Ja, det gör det. För det är spännande med monster skulle de flesta barn säga att det är kul med monster och blanda ihop lite egenskaper från djur och människor, och det blir bra berättelser. Men jag tror också att det har att göra med ett arv. Science fiction uppkom ju särskilt i de industrialiserade länder som också var involverade i kolonialism, Storbritannien, Frankrike och så småningom USA och Japan också. Där har science fiction varit ganska starka för att det har varit funnits en tematik med kulturmöten och även med krig mellan olika civilisationer, Om man ska kalla det för äventyrsberättelse, som också är en kolonial berättelse, flyttade in i science fiction under 1800 talet och tidigt 1900. Så det finns ett arv därav från från det hållet. Men det finns ju andra slags science fiction berättelser också, som är mer antropologiskt inriktade som som är nyfikna på Hur skulle andra kulturer kunna se ut? Hur skulle andra samhällen kunna se ut? Eller andra kommunikationsformer eller normer eller sexualiteter eller vad de kan vara för något? Andra tidsuppfattning är vad som helst, andra sinnen än de vi är utrustade med, som är mer utforskande och mer filosofiskt kanske.

Karin Gyllenklev: Jag tänker att det kan bli en resurs om vi sedan upptäcker att det finns liv på andra planeter. Då har ju många SF författare gjort grovjobbet i hur man kan tänka kring till exempel kommunikation. Eller hur?

Jerry Määttä: Kanske. Jag vet inte. Jag tror att vi är ganska begränsade av vilka vi själva är och hur vi fungerar. Vi projicerar väldigt mycket ut i världsrymden som kommer att se väldigt annorlunda ut. Men sen kan det hända att vissa livsformer är ganska. Inte vet jag. Jag är killgissar här som litteraturvetare, men jag tänkte på vissa bakterier och virus där det kanske kan se olika ut beroende på om det. Om det är vatten, kol eller om det är kiselbaserat. Kanske helt annorlunda.

Markus Jansson: Det finns också vissa argument för att man kanske ändå skulle kunna hitta vissa likheter. Därför att vi kan se ett fenomen på jorden som kallas för konvergent evolution, till exempel. Ett öga som finns på många livsformer har uppkommit sex olika gånger i olika evolutionära grenar, och alla utvecklats åt samma håll för att det är en sådan användbar egenskap för livsformer, så att säga. Så det är nog inte, även om, även om jag helt håller med om att jag tror att kommunikationsmässigt så kan vi egentligen inte säga något om hur de, hur de tänker eller vad de har för slags kulturell uppfattning eller vad det nu kan vara liksom. Men men. Men vissa centrala biologiska delar skulle jag kunna tänka mig att man skulle känna igen om man såg en utomjordisk livsform.

Karin Gyllenklev: Något annat som också sker en del i science fiction är ju att vi människor lämnar vår planet. Den har blivit obeboelig och flyttar till en annan planet. Hur troligt är det att. Hur realistisk är den idén?

Markus Jansson: Det beror ju på i vilket tidsperspektiv man tänker så att säga. I dagens skede så är det ligger väldigt långt ifrån en sådan bild. Men jag menar som om ingen skulle kunna förutse varför om de skulle kunna göra förutsägelse för hundra år sedan vad vi skulle vara idag teknologiskt. Ingen skulle ju kunna förutsäga allt som som, som som vi har idag. Så om man tänker tusen år i tusen år framåt, vilken teknologi som finns tillgänglig. För det finns inget som är fysiskt omöjligt att resa till andra planeter.

Jerry Määttä: Jag kom att tänka på att det var Kovsky som myntade att jorden är mänsklighetens vagga, och det var inte att vi skulle dö i vaggan eller något sånt. Det påverkar ju verkligen techentreprenörer. Man tänker på Elon Musk idag. Han är väldigt inspirerad av den tanken, hela SpaceX, och bygger på en tanke om att man ska kolonisera mars eller inom ganska nära framtid.

Markus Jansson: Jag ska klargöra att när jag säger att det är väldigt långt ifrån, då menar jag mest planeter kring andra stjärnor och till andra planeter i solsystemet kan vi göra redan idag. Det är bara att vi inte kan åka tillbaka sen.

Karin Gyllenklev: Och vi kan inte bo på dem heller.

Jerry Määttä: Så vi skulle inte må så bra heller av resorna heller.

Karin Gyllenklev: Eller nej, det finns ju såna forskningsexperiment där man simulerar bemannad rymdfärd till Mars och testar Hur mår människan av långtidsisolering och så där? Jag tänker att vi ska blicka framåt nu i slutet av samtalet. Jerry, vad är det som händer på science fiction fronten som är mest spännande just nu tycker du?

Jerry Määttä: Min egen forskning tänkte jag säga, men.

Karin Gyllenklev: Du får prata om det. Berätta.

Jerry Määttä: Vad är det för dig? Just nu tittar jag på samtida svenska dystopier som har kommit sen sen Millenieskiftet. Och det där tycker jag är jätteintressant. Att svenska författare som tidigare inte varit intresserade av science fiction alltmer använder sig av science fiction och särskilt av dystopier för att diskutera förändringar i det svenska samhället. Hot från högerextremism eller eller om det är terrordåd eller övervakning eller AI eller surrogatmödraskap. Klimatförändringar. Att det inte är de typiska science fiction författarna som de skriver också om sånt här. Men i Sverige har det blivit de anmälda författarna Johannes Anyuru och det är Jerker Wirdborg och senast var det Niklas Rådström som skrev en science fiction bok som kom här för inte länge sedan. Det är intressant, men internationellt så är det som händer i forskningen att man är intresserad av indigenous futureismen kallar man det för, Alltså ur urfolks framtidsvisioner, men också framtidsvisioner från andra ställen från världen än den typiska västeuropeiska och anglosaxiska språksfären som man är intresserad av. Gulffuturism. Hur ser Mellanöstern och islams framtid till exempel? Eller afro futurism och African futurism som är lite olika saker. Syn och futurism som Liu Cixin hör till. Alltså framtidsvisioner från Kina som kan normmässigt skilja sig ganska mycket från en del västerländska framtidsbilder.

Karin Gyllenklev: Du nämnde någonting förut om att det var ett bra. I science fiction kan man smyga in samhällskritik och att det har varit lite.

Jerry Määttä: Så har det alltid varit kan man säga. Särskilt i östblocket. På 1900 talet var det vanligt att science fiction författare kunde kritisera partiet och kommunistpartiet, eftersom funktionärerna oftast inte förstod att det var det science fiction författarna höll på med. Och samma sak händer i Kina idag. Men sen finns det en ganska kraftig självcensur i Kina som gör att man inte riktigt vågar göra vissa saker. Jag tror att tre kroppars problemet kommer 2005 i Kina. Den hade nog inte kunnat skrivas idag, eller i alla fall inte ges ut idag. För det har blivit mer självcensur bland författare och förläggare.

Karin Gyllenklev: Markus Vad är det mest spännande inom ditt fält just nu?

Markus Jansson: Ja, det är ju de här satelliterna som vi utvecklar koncept för nu då för att verkligen kunna studera som vi pratar om verkligt olika planeter. Det finns dels ett europeiskt koncept som som jag bland annat är med och jobbar på, som, som kallas för Life, som letar efter värmestrålning från olika planeter. Och det finns ett amerikanskt koncept här, Worlds Observatory som handlar om reflekterat ljus som jag pratade om förut. Det är definitivt det mest spännande. Sen ska man ju vara medveten om att de är alltså inte finansierar än, utan det är det som saknas så att säga. Däremot har de väldigt hög prioritet hos de stora rymdorganisationerna, vetenskapligt så att säga. Så det handlar bara om att visa att det funkar också.

Karin Gyllenklev: Jag trodde du skulle säga ELT extremely large teleskop som man håller på.

Markus Jansson: Och det är också extremt spännande.

Karin Gyllenklev: För nu finns Very Large teleskop. VLT Och nu håller man nu på och bygger extremely large.

Markus Jansson: Webbkameror som man sätter upp sätter upp teleskopet i alla kameror i Chile.

Karin Gyllenklev: Hur stor skillnad kommer det att bli med det här nya Extremely?

Markus Jansson: Det är verkligen en enorm skillnad. De största teleskop optiska infraröda teleskop som finns idag kanske de har en spegel. Det som är viktigt är den första spegeln som ljuset träffar, det man kallar för primärspegeln. De största teleskopen idag har en primärspegel på 8 till 10 meter kan man säga. Det här är ELT kommer att ha en primärspegel på 40 meter. Det är lite, lite, knappt. Så det är en enorm skillnad i storlek och det gör en enorm skillnad i vad man kan göra med det.

Karin Gyllenklev: Vad kommer man kunna se?

Markus Jansson: Ja, så har vi tur så ska man kunna se jordlika planeter i kring stjärnorna. Alpha, Centauri A och B till exempel.

Karin Gyllenklev: Och då riktigt jordlika. Alltså inte bara så där.

Markus Jansson: Riktigt roligt. Om de finns där så kan vi se dem. Så vi vet inte om de finns här. Så det är det jag menar med om vi har tur. Men har vi tur så kan vi redan med hjälp börja studera olika planeter.

Jerry Määttä: Kan man skicka signaler med de där?

Markus Jansson: Nej, det är inte så effektivt. Det är mer radioteleskop så att säga. Som som som man brukar tänka sig att man. Att man skickar signaler med det. Det görs i allmänhet inte. Så det är lite. Ja, det är lite kontroversiellt. Som jag antydde tidigare så tycker jag att det är ganska okontroversiellt. Men det är lite kontroversiellt. Det gör man i allmänhet inte. Skicka ut medvetna signaler.

Karin Gyllenklev: Varför är det kontroversiellt?

Markus Jansson: Ses som att det kan vara en fara om det skulle kunna uppfattas som en Fientlig civilisation.

Karin Gyllenklev: När är det gång då?

Markus Jansson: ELT? 2028 ska det vara färdigbyggt. Sen får man väl vänta ett år eller två innan de märkliga forskningsresultaten kommer igång. Om man ska köra igång.

Karin Gyllenklev: Ett stort tack Markus Janson och Jerry Määttä. Du har hört en öppen föreläsning från Stockholms universitet. Du hittar fler poddar om forskning och vetenskap på su.se/poddar.