Helena Nilsson: Om det behövs - behovsbedömningens policy och praktik i svenska som andraspråk
Hur avgörs egentligen om en elev har behov av att läsa svenska som andraspråk? I sin masteruppsats undersöker Helena Nilsson hur behovsbegreppet kan definieras, tolkas och tillämpas i skolans styrkedja – från policytexter till lärares praktiska arbete. Genom tre delstudier visar hon hur ett otydligt behovsbegrepp leder till varierande bedömningar och ställer krav på professionell kompetens, kollegialt stöd och tydligare styrning.
Helena Nilsson
Masteruppsats, 2025
Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet
Syfte och forskningsfrågor
På pappret är det enkelt: enligt skollagen (SFS 2010:800) ska undervisning i svenska som andraspråk anordnas om det behövs för elever i grundskolan. I praktiken är det däremot en grannlaga uppgift att avgöra vad dessa tre ord innebär, eftersom lagtexten inte preciserar vad behovet består av eller hur det ska bedömas. Detta skapar en paradoxal situation: ämnet är lagreglerat, men tillgången styrs av en oreglerad bedömningsprocess. Behovsbedömningen och beslutet om vilket svenskämne eleven ska läsa är inte bara en administrativ formalitet, utan en central del av skolans skyldighet att agera utifrån vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, för att ge elever undervisning som tar hänsyn till deras språkliga och didaktiska förutsättningar.
Syftet med Helena Nilssons masteruppsats är att både bidra med ny kunskap till forskningsfältet och ge ett konkret stöd till skolans arbete vad gäller behovsbedömningar. Studiens övergripande forskningsfråga är:
- Hur definieras och tillämpas behovsbegreppet i svenska som andraspråk på olika nivåer i skolans styrkedja, och vilka faktorer möjliggör respektive försvårar denna process?
För att besvara denna fråga undersöks tre delperspektiv i tre delstudier med följande underfrågor:
- Hur har behovsbegreppet i svenska som andraspråk formulerats i styrdokument och policytexter sedan grundskolan infördes?
- Hur kan kursplanens ämnesspecifika formuleringar i Lgr22 förstås som indikatorer på elevers behov vid behovsbedömning?
- Hur använder och uppfattar lärare bedömningsmaterialet Sva-luppen, och vilka faktorer påverkar deras tolkningar och användning?
Tillsammans ger dessa tre delstudier ett underlag för diskussion om möjliga åtgärder som kan ligga till grund för tydligare styrning och ett stärkt professionellt stöd. Studien är avgränsad till grundskolan, men innefattar inte behovsbedömning i anpassad grundskola.
Delstudie 1: Behov och behovsbedömning i styrdokument (1962–2025)
Den första delstudien analyserar hur begreppet behov och relaterade formuleringar om behovsbedömning har formulerats i styrdokument för svenska som andraspråk sedan 1960-talet. Syftet är att beskriva hur betydelsen av behov har förändrats över tid och vilka funktioner och villkor som kopplats till ämnets behovsbedömning, som en del av att förstå hur behovsbegreppet kan konkretiseras och tillämpas i skolans styrning.
Den metodologiska ansatsen är en kvalitativ och deskriptiv dokumentstudie som systematiskt beskriver det explicita innehållet i texterna, snarare än att förklara bakomliggande förändringar. I dokumenten har Helena Nilsson letat efter hur behov beskrivs, vilka kriterier som anges, vem som har tolkningsansvar och vilken bedömningspraktik som föreslås. Det analyserade materialet omfattar sex läroplanstexter med tillhörande kursplaner, styrande bestämmelser för tidsperioden samt eventuella stödmaterial.
Resultat för delstudie 1 – behovsbegreppet har alltid varit oreglerat
Den historiska genomgången visar att behovsbegreppet har fungerat som ett styrande men samtidigt otydligt verktyg i skolans organisering av undervisning för elever med svenska som sitt andraspråk. Sammantaget framträder att begreppet, trots återkommande reformer från 1990-talet och framåt, har förblivit öppet och odefinierat även om det har förändrats över tid och tolkats på olika sätt. Resultaten beskriver hur styrningen har varierat: från mer detaljerad reglering med stödmaterial för språkbedömningar till en mer decentraliserad ansvarsfördelning, där professionen förväntas fatta beslut utan tydlig vägledning.
Det är särskilt slående hur staten under den centraliserade skolan erbjöd nationella språkutvecklingsskalor med nivåer A–F och stödmaterial till lärare. Dessa nivåer var pedagogiska och inte juridiskt bindande, och saknade tydliga tröskelvärden, vilket redan då gav stort tolkningsutrymme. När decentraliseringen genomfördes ökade tilltron till professionens autonomi. Samtidigt blev frågan än mer oreglerad, vilket delstudien illustrerar genom hur styrkedjan idag präglas av en frånvaro av tydliga nationella normer, som lämnar professionen att själv fylla begreppet behov med betydelse och innehåll.
Delstudie 2: Indikatorer på behov i kursplanen för svenska som andraspråk
I den andra delstudien undersöker Helena Nilsson hur ämnesspecifika formuleringar i kursplanen för svenska som andraspråk kan förstås som indikatorer på elevers behov enligt skolförordningens formulering om det behövs. Analysen belyser därmed kursplanens potentiella roll som en vägledande text i behovsbedömningsprocessen och problematiserar samtidigt hur användbara dessa indikatorer är för att konkretisera och operationalisera behovsbegreppet.
Analysen inleddes med en systematisk jämförelse för att identifiera de formuleringar som enbart finns för svenska som andraspråk och därmed kan sägas utgöra ämnets särskilda kännetecken. Formuleringarna sammanställdes i en tabell. Därefter analyserades de utifrån frågorna: Vilket specifikt behov hos en andraspråkselev uttrycker eller antyder denna formulering? och Är behovet möjligt att observera och bedöma i praktiken? Slutligen tematiserades indikatorerna baserat på innehåll och funktion, vilket möjliggjorde en strukturerad analys av hur elevens behov konstrueras och eventuellt kan utläsas i kursplanen för svenska som andraspråk. Med indikator avses här en formulering i kursplanen som direkt eller indirekt synliggör ett behov hos elever med svenska som sitt andraspråk, ett behov som inte förväntas hos modersmålstalare och därför kan motivera behov av undervisning i svenska som andraspråk.
Analysen av indikatorernas tydlighet har gjorts utifrån två aspekter: 1) i vilken grad de kan kopplas direkt till flerspråkighet och andraspråksutveckling, och 2) om behovet de uttrycker går att observera eller bedöma i praktiken. En indikator bedöms som stark om båda kriterierna uppfylls, medan mer generella eller svårobserverade formuleringar betraktas som svaga.
Resultat för delstudie 2 – ja, kursplanen kan vara ett stöd vid behovsbedömning
Resultaten visar att det finns flera ämnesspecifika formuleringar som kan förstås som indikatorer på elevers behov, men med variation i tydlighet och därmed också användbarhet. Vissa formuleringar är direkt knutna till typiska andraspråksutmaningar och möjliga att observera i elevens språkbruk, medan andra relaterar till hur undervisningen bör organiseras för att möta behov hos elever som lär sig svenska som ett andraspråk.
I Bilaga 3: Indikatorer finns en tabell som sammanfattar de formuleringar som skiljer kursplanen i svenska som andraspråk från den i svenska tillsammans med Helena Nilssons kategorisering av innehållet och bedömningen om indikatorn som svag eller stark.
Exempel på svaga indikatorer, som talar med om hur undervisningen är utformad än om elevens behov, är:
- Undervisningen utgår ifrån ett andraspråksperspektiv.
- Ges möjlighet att utveckla olika strategier för hur man lär sig språk
- Läsrelaterade aktiviteter
- Eleverna ska stimuleras att utveckla och uttrycka komplexa tankar utifrån kunskapsnivå och sina språkliga resurser.
Exempel på starka indikatorer, som går att observera och bedöma i praktiken, är:
- Uttal, betoning och satsmelodi samt uttalets betydelse för att göra sig förstådd.
- Texternas ord och uttryck.
- Strategier för att förstå och göra sig förstådd när det egna svenska språket inte räcker till, exempelvis att be om förtydliganden, omformulera och använda olika språk som resurs.
Fyndet av indikatorer i kursplanen väcker frågan huruvida de kan fylla det tomrum som delstudie 1 identifierade i styrkedjan. Formuleringarna lyfter språkliga utmaningar som är typiska för andraspråksinlärare och kan därmed ge stöd i vad som ska ligga till grund vid bedömningen. Detta visar att kursplanen i sin nuvarande form redan erbjuder en utgångspunkt för att förstå och identifiera elevens behov. De språkliga ledtrådarna i kursplanen kräver, i linje med tidigare forskning om behovsbedömning, hög kompetens hos den enskilda bedömaren för att kunna tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt. Detta innebär att indikatorerna kan förstås som ett stöd för professionell bedömning, men inte som ett tillräckligt underlag för att säkerställa en likvärdighet.
Delstudie 3: Behovsbedömning i praktiken
Den tredje delstudien undersöker hur lärare approprierar, använder och uppfattar det lokalt utvecklade stödmaterialet Sva-luppen, ett material som Helena själv varit med och tagit fram i sitt arbete på utbildningsförvaltning i Malmö. Syftet är att belysa hur behovsbegreppet, så som det konkretiseras i materialet, tillämpas i skolans vardag och vilka faktorer som påverkar denna process.
Studien baseras på en kvantitativ ansats med datainsamling genom en digital enkät som distribuerades via facebookgrupper och Helena Nilssons yrkesnätverk. Enkäten består av 21 frågor (se Bilaga 4) fördelade på tre tematiska områden: 1) bakgrund och yrkesprofil, 2) användning och erfarenhet av Sva-luppen samt 3) utvecklingsbehov och förbättringsförslag. Enkäten besvarades av 26 lärare i grundskolan, med spridning i erfarenhet, utbildningsbakgrund och åldersgrupper som de undervisar i.
Resultat för delstudie 3 – användningen av sva-luppen varierar
Resultaten visar, med viss försiktighet eftersom antalet svarande är så få, att bedömningsarbetet påverkas av en rad faktorer, såsom lärarens ämneskompetens, tidigare erfarenheter och skolans organisatoriska stöd. Även om majoriteten av lärarna upplever materialet som tydligt och användbart, varierar tillämpningen och tolkningen av dess syfte, vilket skapar skillnader i hur bedömningarna genomförs.
Variationerna speglas av organisatoriska och normativa villkor i skolans vardag. Lokala faktorer som skolledningens stöd, kollegial samverkan och tillgång till ämneskompetens formar lärarnas handlingsutrymme och leder till olika användningssätt som inte alltid stämmer överens med den ursprungliga intentionen. Variationen kan alltså inte enbart förklaras av enskilda lärares kompetens, utan måste förstås som en konsekvens av hur otydliga styrsignaler samspelar med lokala organisatoriska förutsättningar.
Resultaten visar också att lärarna ofta efterfrågar eller tar ansvar för att utveckla gemensamma rutiner och fylla det tomrum som den tysta policyn lämnar efter sig. Kollegialt lärande kring ett gemensamt material är i sig en viktig mekanism för kvalitetsförbättring eftersom det kan minska bias och främja mer rättvisa och enhetliga bedömningar.
Övergripande resultat
Studien visar att behovsbegreppet får sin konkreta innebörd på olika nivåer i styrkedjan: på makronivå uttrycks det i öppna och generella termer, på mesonivå synliggörs det genom kursplanens ämnesspecifika formuleringar, och på mikronivå framträder det genom hur lärare approprierar och använder stödmaterialet Sva-luppen. Samtidigt visar resultaten att styrning aldrig överförs rakt in i skolans vardag utan alltid formas och tolkas med utgångspunkt i lokala förutsättningar och professionellas överväganden, precis i linje med tidigare forskning om policy i skolan.
Resultaten väcker alltså frågan om ett enskilt stödmaterial kan garantera en likvärdig och rättssäker behovsbedömning. Istället tycks kvaliteten avgöras av samspelet mellan material, organisatoriskt stöd, bedömarens kompetens och hur materialet introduceras. Här finns en tydlig parallell till resultaten i delstudie 1 och 2: ansvaret skjuts nedåt på professionen, men utan att de förutsättningar som krävs för en rättssäker tillämpning faktiskt tillhandahålls uppifrån. Att behovsbedömningen i praktiken får karaktären av en high-stakes-bedömning, förstärker vikten av tydlighet och legitimitet, både vad gäller teknisk tillförlitlighet, och hur rättvis och trovärdig den upplevs av professionen och eleverna.
Sammantaget visar masteruppsatsen att samma principer som möjliggör bedömningsprocessen också försvårar den när de saknas: en tydlig definition av behov, gemensamma kriterier som kan omsättas i praktiken, professionell kompetens, kollegial samverkan, organisatoriskt stöd och implementering av gemensamt stödmaterial. Behovsbedömningen kan därmed inte förstås som ett isolerat policyproblem, en organisatorisk utmaning eller en fråga om lärares kompetens, utan som en väv där dessa dimensioner samverkar och där styrkan i helheten avgör resultaten för eleven. Först då kan skrivelsen om det behövs omsättas i praktiken som en tydlig och tillämpbar grund i skolans bedömningsarbete.
Intervju med Helena Nilsson
Vi bad Helena Nilsson att svara på några frågor om uppsatsen.
Vad är ditt viktigaste resultat?
– Jag skulle säga att det är att behovsbedömningen i svenska som andraspråk inte kan förbättras genom ett enskilt stödmaterial, utan kräver kompetens tillsammans med utveckling och ansvarstagande på alla nivåer i skolans styrkedja, säger Helena Nilsson.
– Bedömningen påverkas av hur behov definieras i policy, hur kursplanen tolkas i praktiken och vilka organisatoriska och professionella förutsättningar som finns lokalt. Det är ett tillsammansarbete och inte något som enbart ligger på lärarnas bord. En viktig del i detta är att det inte kan förväntas att enskilda lärare eller skolor ska skapa egna material eller gränsvärden, utan att det behövs nationellt förankrade ramar och en grundläggande förståelse på alla nivåer i styrkedjan över vad behovsbedömningen innebär.
Var det något som förvånade dig?
– Jag blev förvånad över att delarna inte har hängt ihop bättre: hur lärare förväntas genomföra myndighetsutövning av high stakes-karaktär utan någon som helst struktur, stöd eller nationella ramar sedan skolans decentralisering. Avsaknaden av nationell styrning och stöd är anmärkningsvärt.
– Det var också intressant att se hur behovsbegreppet har förändrats sedan 60-talet, och hur stödmaterial inte har tydliggjort denna förändring, vilket jag tänker kan ha påverkat synen på varför det finns två svenskämnen och därmed också tolkning av vem som ska ges undervisning i sva.
– En tredje intressant iakttagelse var hur stor möjlighet det finns att använda kursplanerna i våra svenskämnen för att kartlägga elevens behov av undervisning i sva. Särskilt tänker jag på formuleringen i betygskriterierna i sva för årskurs 6 och 9 där det står om hur elevens muntliga och skriftliga kommunikation i olika grad kan innehålla andraspråksdrag. Eftersom den formuleringen inte finns i betygskriterierna för svenska, kan den tolkas som ett gränsvärde för hur länge en elev har behov av undervisning i svenska som andraspråk, det vill säga: så länge det observeras andraspråksdrag i tal och skrift.
Under hela den här processen, först med Sva-luppen och nu med uppsatsen, vad har du lärt dig om behovsbedömning?
– Oj, det finns mycket men om jag ska nämna några saker skulle det första vara att hur väl bedömningen genomförs och resultaten tolkas är helt avgörande och beroende av lärarens kunskaper kring det som ska bedömas och lärarens förståelse för sva som ämne. Ett material i sig räcker inte om syfte och användning inte förstås. Samtidigt har det blivit tydligt hur betydelsefullt det är för lärare att ha ett gemensamt verktyg. Flera har uttryckt att Sva-luppen fyller ett tomrum och ger känslan av att det finns något att luta sig mot, att det skapar en trygghet när alla kollegor använder samma material.
– Jag har också förstått att det finns tydliga vinster med att koppla behovsbedömningens innehåll och utformning till kursplanen. Det gör att bedömningen relateras direkt till den undervisning som ska genomföras, samtidigt som det stärker förståelsen för svenska som andraspråk som ämne, särskilt för de lärare som inte har utbildning eller behörighet inom området.
– Arbetet har också bekräftat att bedömning är subjektiv och att vi inte kommer att uppnå en 100 procentig likvärdighet, lika lite som inom betygssättning där vi trots gemensamma kriterier ser variation, men vi måste arbeta för att minska variationen. Vi behöver gemensamma ramar att hålla oss inom. En avgörande del är att formulera ett gränsvärde för när behovet upphör. Här skulle formuleringen i betygskriterierna som jag nämnde, kunna fungera som ett stöd.
Vad har du för råd till lärare, rektorer och förvaltningschefer som vill utveckla behovsbedömningar för ämnet svenska som andraspråk?
– Mitt första råd till alla professionerna är att vi måste förstå behovsbedömningen som början på ett arbete och inte som slutet på en process. Det är det första steget för att avgöra vilken undervisning eleven behöver. Efter bedömningen börjar det verkliga arbetet: att organisera och genomföra undervisning utifrån andraspråkselevers förutsättningar. Här behöver alla nivåer ta ansvar utifrån sina roller.
– Till lärare vill jag säga att de bör se behovsbedömning som en språkdidaktisk professionell uppgift, inte bara som ett dokument som ska fyllas i. Den har en annan uppgift än exempelvis formativ bedömning, även om samma underlag kan användas. Just därför kräver den tolkning utifrån bedömningens syfte och det arbetet vinner på att göras kollegialt, gärna med stöd i ett gemensamt material.
Behovsbedömningen är bara början. Det är först när den leder till genomtänkt undervisning som vi gör skillnad på riktigt för eleverna.
Helena Nilsson
– Till rektorer är mitt råd att skapa tid och struktur för lärares sambedömning och säkerställ att deras bedömning bygger på ämneskompetens i ämnet. En fungerande behovsbedömning kräver att rektor organiserar arbetet som en del av skolans kvalitetsarbete, inte som ett administrativt moment vid sidan av. Här är det också avgörande att rektor har grundläggande förståelse för svenska som andraspråk för att kunna fatta välgrundade beslut.
– Till förvaltningschefer och huvudmän vill jag råda att se behovsbedömning som en fråga om likvärdighet, rättssäkerhet och undervisningskvalitet. Ge skolorna gemensamma riktlinjer, tillgång till kompetensutveckling och ett stödmaterial som stöttar bedömningsarbetet. Följ upp skolornas arbete, elevernas resultat och justera utifrån vad som framkommer i dataunderlaget.
– För att fatta kloka beslut krävs kunskap om ämnet svenska som andraspråk på alla nivåerna, inte minst eftersom ämnet fortfarande ibland behandlas som ett stödämne, trots att det inte har varit det enligt lag på snart 30 år. När sva saknar status i organisationen riskerar elever att bedömas och placeras fel, undervisas av obehöriga sva-lärare eller integreras i undervisning som inte utgår från andraspråkselevers förutsättningar. Detta tänker jag också kan kopplas till sva-elevers läsförståelseresultat som diskuteras nationellt just nu, för utan rätt undervisning utvecklas elevens språk inte i den takt som krävs.
Är det något annat som du vill tillägga eller lyfta?
– Ja, till sist skulle jag vilja säga att jag hoppas att det fortsatta arbetet med behovsbedömning tar avstamp i den kunskap som redan finns runt om i landet, om hur policy formuleras och tolkas, vilka modeller som har prövats och vilka resultat de har gett. Men då måste vi också komma ihåg det jag nämnde tidigare: behovsbedömningen är bara början. Det är först när den leder till genomtänkt undervisning som vi gör skillnad på riktigt för eleverna. Om beslutet omsätts i rätt undervisning har vi tagit ett steg mot verklig likvärdighet, annars har vi bara konstaterat och dokumenterat ett behov utan att faktiskt möta det.
Läs mer
NC kommenterade Sva-luppen när den kom
Senast uppdaterad: 20 oktober 2025
Sidansvarig: Nationellt centrum för svenska som andraspråk