Kriminalisering eller avkriminalisering av narkotikabruk – Vad säger forskningen?

Felipe Estrada, Albin Stenström och Henrik Tham kommer inom projektets ramar att skapa en kunskapsöversikt för att beskriva och analysera konsekvenserna av en hörnsten i svensk narkotikapolitik – kriminalisering av eget bruk.

"Mer konkret avser vi att ge en kortfattad sammanställning av den svenska narkotikakontrollen de senaste femtio åren och bakgrunden till att Sverige valde att kriminalisera eget bruk av narkotika", skriver de i forskningsplanen.

En viktig del av rapporten, som väntas vara klar i slutet av år 2023, kommer utgöras av en sammanställning av situationen i andra jämförbara länder. Först och främst de nordiska. Men de avser också att identifiera ny forskning från de länder som valt att förändra politiken avseende eget bruk under 2000-talet (oftast avkriminaliserat) för att se vilka lärdomar som hittills dragits.

Rapporten kommer ge ett aktuellt underlag för en mer kunskapsbaserad politisk diskussion, som i förhållande till utvecklingen i omvärlden är ofrånkomlig.

Narkotikakonsumtion blev i Sverige från mitten av 1960-talet ett socialt och offentligt problem från att tidigare ha betraktats som en individuell och medicinsk fråga (Olsson 2011). Den straffrättsliga kontrollen inriktades från början mot import, produktion och storförsäljning. Från 1980-talets början riktades fokus allt mer mot brukaren då riksdagen som motto för politiken antagit ”ett narkotikafritt Sverige”, och bruk och missbruk tolkats som ett spridningsfenomen i epidemiska termer (Kassman 1998). Kraven på en kriminalisering av själva konsumtionen av narkotika restes starkt på 1980-talet. En kommission avfärdade kravet med hänvisning till bl.a. att skadan bara skulle drabba brukaren, att en kriminalisering riskerade att missbrukare inte sökte vård och att lagen i praktiken skulle bli en ”klasslag” då den bara skulle drabba gatubruket. (SOU 1983:13, PM 8).

Den socialdemokratiska regeringen såg sig dock nödd att kriminalisera bruket 1988 men enbart med böter i straffskalan och straffrihet för dem som sökte vård. Den borgerliga oppositionen framhöll att lagen inte tillräckligt speglade brottets straffvärde och att den skulle bli verkningslös om polisen inte fick använda tvångsmedel för att konstatera bruk. Den borgerliga regeringen införde 1993 fängelse i straffskalan för ringa narkotikabrott (Tham 2022). Polisens testning av kroppsvätskor ökade därefter starkt och nådde över 40 000 testtillfällen år 2020 (Rättsmedicinverket 2020). Anmälningarna för eget bruk och innehav av narkotika har sedan straffskärpning ökat från 12 000 till över 100 000 anmälda brott per år. Brottskategorierna utgör vidare 95 procent av lagföringarna för narkotikabrott (Brå, årlig statistik). Brottstypen har därmed blivit det vanligaste lagföringsbrottet och passerade vid 2010-talets slut det historiskt dominerande stöldbrottet (Bäckman et al. 2020), skriver forskarna.

Succesivt har frågan om kriminalisering av bruk av narkotika kommit att ifrågasättas i allt fler länder. I Europa förbereder Tyskland ett experiment under fem år med legalisering av cannabis.

I Norden har Sverige de hårdaste straffen för mindre innehav och är det enda land som praktiserar blod- och urinprov (Tham 2021). Samtidigt har debatten om alternativa sätt att reglera narkotikabruk ökat tydligt i Sverige. Den föregående regeringen tillmötesgick dock inte riksdagens krav på en utvärdering av kriminaliseringen av eget bruk, och den nuvarande har förslagit kriminalisering av försök och förberedelse till ringa narkotikabrott, skriver Estrada, Stenström och Tham i forskningsplanen.

Projektet finansieras av ESO, Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi.