Rektorn som blir jubeldoktor

Vid universiteten i Sverige och Finland finns traditionen att vid installations- och promotionshögtiderna tilldela titeln jubeldoktor till den som promoverats till doktor för femtio år sedan. Det är ett sätt för universiteteten att visa tacksamhet över dessa personers vetenskapliga gärning och deras engagemang. Jubeldoktorerna representerar också en länk till historien för nya doktorer.

Doktor på avhandling om sydafrikanska växter

Ungefär häften av de 25 doktorer som promoverades 1976 har tackat ja till att i år vid Stockholms universitets installations- och promotionshögtid den 25 september promoveras till jubeldoktorer, antingen på plats i Stockholms stadshus eller i sin frånvaro. En av dem som ska promoveras i stadshuset är Kåre Bremer. Hans doktorsavhandling i botanik handlade om en grupp sydafrikanska arter i familjen korgblommiga växter.

– Med närmare 25 000 arter är det förmodligen den artrikaste växtfamiljen och det finns mycket kvar att göra för att beskriva och klassificera denna familj särskilt på södra halvklotet. På Naturhistoriska riksmuseet fanns då botanister som arbetade med familjen och det var genom dem jag fick mitt avhandlingsämne, säger Kåre Bremer.

Efter disputationen fortsatte han karriären som forskare och akademisk ledare vid bland annat Naturhistoriska riksmuseet, Uppsala universitet och framför allt Stockholms universitet. Här var han rektor i nio år mellan 2004 och 2013.

Vilka är dina främsta minnen från högtiden 1976?

– Det mest framträdande minnet är att jag var nära att komma för sent. Min fru Birgittas klänning gick upp i en söm i taxin på väg till stadshuset och vi fick stanna vid en sybehörsaffär och få den åtgärdad. När vi kom in i Blå Hallen hade alla redan satt sig och det var bara någon minut kvar till fanborgens intåg. Jag satte mig på en tom stol längst ut i en rad med nya doktorer. Fel stol naturligtvis men studenterna som sköter logistiken hade full koll (som alltid) och en marskalk ledsagade mig diskret till rätt stol när publiken reste sig för fanborgens intåg.

Har du kontakt med några av dem som promoverades samtidigt med dig?
– Nä, jag känner inte någon. Av de 25 nya doktorer som valde att närvara vid högtiden 1976 har några avlidit och några tackat nej. Av de åtta som kommer för att promoveras till jubeldoktor är endast tre biologer, förutom jag själv två zoofysiologer. Den stora ökningen av doktorer som kom efter uppstramningen av forskarutbildningen i slutet av 1960-talet hade ännu inte slagit igenom.

Hur känns det att bli jubeldoktor?
– Redan? Så känns det. Åren går fortare och fortare ju äldre man blir.

Vad har du för förväntningar på kvällen i stadshuset?
– Samma som alltid, träffa många gamla bekanta från rektorstiden och trevliga samtal vid banketten.

Hur många installations- och promotionshögtider vid universitetet har du varit på?
– Inte så många eftersom jag var intendent på Riksmuseet under 1980–talet och därefter professor i Uppsala 1990–2003, men som rektor 2004–2013 och som gäst de flesta åren därefter har det blivit cirka 20 installations- och promotionshögtider vid Stockholms universitet.

Vilka är dina främsta minnen från högtiderna?
– Utbildningsministern eller statssekreteraren var alltid närvarande och jag hade i rektors tal alltid några kommentarer, ofta syrliga, om den aktuella högskole- och forskningspolitiken, men de tog emot dem med gott humör. Ett annat roligt minne var när jag vid bankettens inledning kunde hälsa ”fröken” särskilt välkommen; det var ju så man tilltalade de kvinnliga lärarna när jag gick i läroverket på 1960-talet. Jubel och applåder utbröt när det gick upp för bankettgästerna att ”fröken” var min biologilärare som promoverats till jubeldoktor.

Hur känns det att själv vara föremål för firandet och inte vara värd för högtiden?
– Enbart angenämt. Högtiden är ett komplicerat evenemang och även om allt som regel fungerar som det ska är det skönt att slippa det övergripande ansvaret.

Forskar du fortfarande?
– Nej, när jag blev rektor lade jag ned min botaniska forskning trots att den gick bra. Den handlade då om blomväxternas stora huvudgrupper, deras ålder, evolution och historiska utbredningsmönster. Jag tror inte det är möjligt att framgångsrikt vara forskare och universitetsrektor samtidigt. När jag gått i pension fick jag nya uppdrag och det var inte möjligt att återgå till mina gamla forskningsprojekt. Jag skriver och tecknar fälthandböcker om floran i Stockholms skärgård, det är min nuvarande botaniska aktivitet.

Har du fortfarande uppdrag kopplade till universitetet?
– Ja, några styrelseuppdrag i Högskoleföreningen och Stiftelsen Kungstenen som båda stöder utbildning och forskning vid Stockholms universitet.

Läs även:
Akademiska högtider - Stockholms universitet
Jubeldoktorer en del av universitetets historia