Margareta Hydén Professor

Jag hade inte alls tänkt syssla med våld, men våld visade sig vara centralt i mänskligt liv.

I min forskning utgår jag ifrån att våld är en social handling, och att de responser som följer är av central betydelse för om våldet kan fortgå eller upphöra. Jag har främst studerat mäns våld mot kvinnor i nära relationer.
Att jag började studera just detta var ett misstag. Allt var ett misstag: Jag skulle bli journalist men läste till socionom.

Det var på 1970-talet, som var en politisk tid då inställningen var att man skulle förändra samhället och hjälpa människor som hade det mindre priviligierat. I arbetet mötte jag och mina kollegor många kvinnor med svårförklarad depression och ångest. Kvinnorörelsen hade etablerats och med den vetskapen om våld mot kvinnor. Mellan oss undrade vi hur kvinnorna levde, men ingen hade kommit på tanken att de kunde fara illa av att de blev slagna. Men vi undrade – och började fråga. Det visade sig att kvinnorna antingen upplevt våld tidigare eller levde i våldsamma äktenskap.
I samma veva utbildade jag mig till psykoterapeut. Även där missades frågan om våld i nära relationer. Det kunde nämnas i fallbeskrivningar men lyftes inte upp. I stället fokuserades det på dålig kommunikation och dysfunktionella relationer.
Med andra ord var det upplagt för ett forskningsområde och jag sökte mig till universitetet.

Grundfrågan i min avhandling handlade om hur våld hanteras i nära relationer. En vänskapsrelation där den ena slår den andra skulle ju snabbt ta slut. Hur kan då ett äktenskap fortleva med upprepat våld? Jag följde 20 par i två års tid, från polisanmälan och framåt. Jag frågade efter både hans och hennes perspektiv – och mina år som socionom kom till användning. Jag hade lärt mig att prata med folk om vad som helst.

Min doktorsavhandling blev väl mottagen utomlands men sämre i Sverige. För att bli accepterad här på den tiden skulle forskningen följa ett visst mönster. Männen skulle framställas som vidriga förtryckare, kvinnorna som hjälplöst underordnade. Jag ville förstå samspelet och kunde visa att maktförhållandena inte var helt orubbliga.

Uppföljaren var en direkt följd av det första projektet. Efter två år hade majoriteten av kvinnorna lämnat männen. Föreställningen i samhället var att kvinnan går direkt eller stannar för alltid. Det stämde alltså inte. Uppbrottet var snarare en process som ibland kunde ta lång tid. Även här spelade samspelet med mannen stor roll. Jag tyckte att jag hade kommit något intressant på spåren men eftersom jag blev fortsatt kritiserad av radikalfeministerna i Sverige sökte jag mig utomlands. Det har blivit många samarbeten genom åren. Ett av de intressantaste var när jag blev inbjuden till Sydafrika, som höll på att bygga sitt nya land. De ville ena landet efter tiden med apartheid.
Mitt socialarbetarhjärta har alltid styrt mitt val av forskningsfrågor. Som de flesta har jag blivit alltmer bekymrad över våldsnivån i vårt land och över de barn som lever i områden med mycket våld och brottslighet. Hur responderar deras sociala nätverk? Jag planerar arbetet med ett projekt som lägger särskilt fokus på skydd. Så få pratar om och med föräldrarna. Jag vill prata med dem om det svåra uppdrag de har och om hur mor- och farföräldrar manövrerar. Det här projektet har fört mig närmare socialarbetare i Stockholm och i Stockholms län, men även till forskarkollegor på vår institution och kollegor utomlands. Jag hoppas att vi ska kunna arbeta tillsammans kring detta de närmaste åren.