Mari EyiceForskare

Om mig

Jag är fil. dr i historia och jobbar som forskare och lärare på Historiska institutionen. Jag har nyligen disputerat på en avhandling om känslor under reformationstiden i Sverige och påbörjat ett projekt om känslor och funktionshinder under tidigmodern tid. Båda projekten utgår ifrån ett intresse för människors upplevda erfarenheter under tidigmodern tid. Jag tycker att människors vardagliga tillvaro i historiska samhällen är mycket intressant och med inspiration från internationell historieforskning ser jag kroppsliga och känslomässiga upplevelser som en väg till att förstå hur tidigmoderna människor uppfattade sin tillvaro.

I den tidigmoderna kontexten intresserar jag mig också mycket för hur kroppsliga och känslomässiga upplevelser fungerade i religiösa kontexter, eftersom religionen var en viktig del av tidigmoderna människors världsbild.

Forskning
Empatins yttre gräns
I forskningsprojektet Empatins yttre gräns undersöker jag hur empati skapades i relation till funktionshinder under 1500- och 1600-talen i Sverige. Empati är ett modernt begrepp som syftar till människans förmåga att sätta sig in i och förstå en annan människas situation. Naturvetenskapliga forskare har hävdat att denna förmåga är själva förutsättningen för våra komplexa mänskliga samhällen och inom många humanistiska ämnen pågår en intensiv diskussion om hur empati ska förstås. Funktionshinder är å sin sida allestädes närvarande i mänskliga samhällen och utgör ett hot mot människors autonomi och interaktion med andra. Detta gäller framförallt för historiska samhällen, då risken för olyckor och sjukdomar var högre, samtidigt som sjukvården ofta var ineffektiv och människor i högre grad var beroende av fysisk förmåga för att kunna försörja sig. I mötet med funktionshinder ställs vad det är att vara människa på sin spets och funktionshinder utgör därmed ett utmärkt studieobjekt för att förstå empati i historisk tid.

Undersökningen hämtar inspiration från två olika forskningsfält, känslohistoria och funktionshinderhistoria. Känslohistoria är ett växande forskningsfält där utgångspunkten är att känslor skapas genom social interaktion och därmed är historiskt föränderliga. Den nyaste utvecklingen inom den känslohistoriska forskningen arbetar nära neurobiologisk forskning som menar att hjärnan och kroppen samspelar med sin omgivning för att skapa till exempel känslor. Denna utveckling innebär att även historiker har börjat intressera sig allt mer för hur kroppen skapar känslor i historiska miljöer.

Funktionshinderhistoria utgår ifrån att funktionshinder ska förstås som en samhällelig kategori baserad på de hinder som en person med funktionsnedsättning möter i sin tillvaro. Det är alltså inte själva nedsättningen som är i fokus, utan hur den uppfattas på ett socialt och samhälleligt plan. Funktionshinderhistoria handlar om föreställningar kring vad som är kroppsligt normalt och hur avvikande från dessa normer uppfattas, men trots att det är det sociala som är i fokus för funktionshinderhistoria har känslor fått väldigt lite uppmärksamhet i studiet av funktionshinder i äldre tid. I denna studie kombineras dessa två forskningsinriktningar för att kunna visa hur funktionshinder upplevdes också på ett känslomässigt plan.

1500- och 1600-talets Sverige har valts som studieobjekt eftersom vi vet att det är en period och en plats där traditionella föreställningar kring medlidande och sympati var i gungning. Reformationen hade fört med sig förändringar i sättet att tänka kring till exempel goda gärningar och förändringar i den kyrkliga organisationen gjorde att staten övertog allt mer ansvar för hjälpbehövande personer. Dessa förändringar sammanfaller med en generell trend i Europa som innebar att människor i behov av hjälp blev mer ifrågasatta. Därmed är 1500- och 1600-talets Sverige en intressant tid att undersöka för att ta reda på hur empati påverkas av föränderliga samhälleliga normer.

Projektet finansieras genom Vetenskapsrådets internationella postdok och innebär förutom studier i svenska arkiv också forskningsvistelser vid Tammerfors universitet, Cambridge University och Queen Mary University London. Projektet löper över tre år från 2020.

An emotional landscape of devotion
An emotional landscape of devotion är min avhandling, där jag undersökte känslopraktiker under reformationstiden. I avhandlingen argumenterar jag för att religionens centrala roll under tidigmodern tid måste ha inneburit att reformationen fick konsekvenser för människors tillvaro på ett spirituellt och känslomässigt plan, trots att reformationen i svensk forskning framförallt har setts som en process påtvingad människor av kungamakten.

Jag undersökte vilka känslor som var centrala i en religiös reformationstida kontext genom att omtolka religiösa texter som var vanliga under 1500-talet i Sverige. Tidigare forskning har sett dessa texter, katekeser, predikosamlingar och bönböcker, som uttryck för en iver att utbilda befolkningen i den protestantiska läran och därmed framförallt som verktyg för intellektuell förståelse, men känslor är helt centrala i dessa texter. Fokus i reformationens religiösa texter ligger på att förändra den troendes hjärta. Genom ”rätt” religiös kunskap skulle hjärtat transformeras och skapa känslor av lugn, glädje och kärlek till gud. Att läsa eller lyssna till böner, predikningar och religiösa instruktioner var därmed inte bara ett sätt att lära sig den protestantiska läran, utan också ett sätt att skapa positiva känslor. Reformatorernas fokus på hjärtat gjorde att människans inre blev centralt. Individens känslor, snarare än yttre tecken på hängivenhet, blev ett sätt att mäta religiös tro. Att skåda inåt och utvärdera sina känslor blev ett sätt att försäkra sig om att man följde de kristna idealen och kunde se fram emot frälsning snarare än fördömelse. Därmed har jag visat att reformationen långt ifrån bara var en övning i renlärighet, utan också påverkade människors känsloliv.