Profiles

Magnus Ljunge

Forskare

View page in English
Arbetar vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur
Telefon 08-16 32 13
E-post magnus.ljunge@ark.su.se
Besöksadress Wallenberglaboratoriet, Lilla Frescativägen 7
Rum 317
Postadress Institutionen för arkeologi och antikens kultur 106 91 Stockholm

Om mig

Fil. Dr. och från och med 2016 anställd som postdoc vid institutionen för arkeologi och antikens kultur. Disputerade i augusti 2015 på avhandlingen Bortom avbilden: sydskandinaviska hällbilders materialitet, vilken adresserar frågor om betydelsen av hällbilders materiella sammahang samt hur ett samtida bildseende påverkat tolkningar av förhistoriska bilder och premierat tankar om symbolism och representativitet. Tidigare studier i arkeologi bedrevs på Högskolan i Kalmar (nuvarande Linnéuniversitet). Fil. Mag. i arkeologi 2007, därefter arbete på olika kommunala museer i Borås fram till 2010 då jag antogs till forskarutbildningen i Stockholm.

Forskningsprojekt

Centrala hällbilder: mångbottnade bildlandskap i västra och mellersta Skandinavien

Skandinaviska hällbilder sorteras vanligen in i två traditioner, en nordlig bildtradition associerad med jägar-samlar samhällen och en sydlig bronsålderstradition. Även om uppdelningen vilar på empiriska grunder i relation till hällbildernas kronologi (gällande deras tillkomstsammanhang) och i viss mån förekomsternas utbredning, så har kategoriseringen också forskningspolitiska orsaker. Generellt så har beforskandet av skandinaviska hällbilder skett med utgångspunkt i en specialisering på en av de båda traditionerna, vilket inte enbart lett till olika empiriska fokus utan även inneburit att studiet av nordliga och sydliga hällbilder skett utifrån olika teoretiska och metodlogiska premisser.   

Om man väljer att bortse från uppdelningen i två hällbildstraditioner och enbart fokuserar på den rumsliga utbredningen av skandinaviska hällbilder, så återfinns majoriteten av de allra största hällbildskoncentrationerna i mellersta Skandinavien oavsett kronologisk kategorisering. Det är på gränsen mellan Götaland och Svealand i nuvarande Sverige och norrut längs den norska kusten till Nord-Trøndelag som de flesta skandinaviska hällbilder återfunnits. Man kan med rätta tala om ett centralskandinaviskt hällbildsområde, där landskap brukats genom bildpraktiker under tusentals år.

Trots detta så har studiet av hällbilder i mellersta Skandinavien allt som oftast genomförts med grund i en kronologiskt begränsad social kontext, baserad på föreställningen om två bildtraditioner. Urvalet är särskilt tydligt i områden där båda hällbildskategorierna finns representerade i nära rumslig relation till varandra, såsom Telemark och norra Østfold i södra delarna av nuvarande Norge, samt Trøndelag i mellersta Norge. Forskning i dessa områden har generellt utgått från att kronologisk kategorisering varit essentiell då hällbilders betydelse diskuterats.

Forskningsprojektet Centrala hällbilder sätter fokus på det centralskandinaviska hällbildsområdet med målsättning att förstå hur bildskapande formas i relation till befintliga bildförekomster oberoende av kronologisk kategorisering. Genom att studera bildlandskap i främst västra och södra Norge, samt sydvästra Sverige, kommer en meningsdiskussion om hällbilder att föras bortom den linjära kronologin och förutbestämda kulturdefinitioner. Syftet är att förstå hur nätverk av platser skapas över tid, där människors upplevelse av hällbilder påverkar bildskapandets innebörd. Studien riktas mot hur en speciell visuell kultur utvecklas i centrala Skandinavien, och hur dess betydelse skapas och förändras. Metodologiskt är projektet förankrat i den bildens arkeologi som presenteras i min avhandling, och kortfattat går ut på att identifiera och diskutera hällbilder visuella kvaliteter och vilken typ av effekt dessa har i olika typer av sociala sammanhang.

Projektet kommer att genomföras med utgångspunkt i tre specifika teman; 1). Hällbilders format och den materialiserade tidens effekt, ett tema som är riktat mot vilka betydelsefulla materialisationer ett bildskapande är involverat i genom aktiva förhållningssätt till ett specifikt och föränderligt socialt landskap. 2). Intention och innebörd. Empirins tidsdjup möjliggör en aktiv diskussion kring relation mellan ett bildskapandes intentioner och bildens innebörd i relation till såväl estetiska ideal, bruk av bildplatser som hällbilders betydelse som tecken. 3). Hällbildsinnovation i relation till en centralskandinavisk visuell kultur. Studien består av en utblick, där utvalda aspekter på andra materiella format såsom keramik (centralskandinaviska former, såsom textilkeramik) och fornsaker (t.ex. djurhuvudförsedda artefakter i olika material) diskuteras som delar av ett visuellt ideal som kan förstås i ljuset av den vändning mot bilden som tidvis sker i det centralskandinaviska området.

Publikationer

I urval från Stockholms universitets publikationsdatabas
  • Avhandling (Dok) Bortom avbilden
    2015. Magnus Ljunge (et al.).

    Avhandlingen kretsar kring frågan om hur ett förhistoriskt bildskapande var av betydelse. Studien är riktad mot den materiella bilden och syftet är att diskutera betydelser av hällbilders materialitet och hur relationen mellan människor, hällbilder och platser var meningsfull. Utgångspunkten för undersökningen definieras som konceptuell, där en definition av begreppen bild och materialitet ligger till grund för studiens teoretiska och metodiska utformning. Studiematerialet utgörs av den sydskandinaviska hällbildstraditionen, med ett fördjupat fokus på området kring Motala Ström utanför dagens Norrköping. Undersökningen består av tre delar. I den första delen genomförs en diskursanalys, där frågan om hur hällbilders betydelse skall förstås diskuterats i relation till tidigare forsknings syften och resultat. Ett samband visas mellan hällbildsforskningens vetenskapliga illustrationspraktik och sätten hällbilder ansetts vara av betydelse. Ambitionen att avbilda hällbilder så exakt som möjligt är bunden till tolkningen av hällbilder som avbilder. Upptagenheten med avbilden har resulterat i att betydelsen av hällbilders materialitet generellt har varit åsidosatta. En utblick mot hur andra historiska och förhistoriska bildtraditioner varit av betydelse visar att avbildens symboliska betydelse inte alltid kan förutsättas vara den primära. Tvärtom tycks bildens betydelse vara flexibel och föränderlig, särskilt när dess materialitet möjliggör en upplevelse under lång tid.

    I den andra delen fördjupas studien genom en undersökning av Motala Ström-områdets hällbilder. Hällbildernas materiella kvaliteter definieras i relation till tre skalnivåer, landskapet, platsen och hällen. De materiella kvaliteterna har generella likheter, men varierar även från plats till plats. Upplevelsen av likformighet och variation präglar hällbildernas alla delar. Materialiteten är essentiell för upplevelsen av hällbilder som föreställande. Den nutida upplevelsen av bilder ligger till grund för en kategorisering av hällbilder i föreställande bilder och icke-föreställande former. Kategorierna form och bild ligger till grund för en kvantitativ sammanställning av inventerade hällbilder i socknarna Östra Eneby och Borg. Områdets hällbildsförekomster är strukturerade på ett tydligt sätt i landskapet. De allra flesta lokaler består av ett fåtal hällbilder (färre än 30) och präglas av formmässighet. Ett tjugotal lokaler består av fler än 79 hällbilder, och de präglas av variation och bildlighet. Den nutida upplevelsen av föreställandegraden hos hällbilder har relevans för betydelser under den aktiva hällbildstiden, då hällbilderna brukades på olika sätt i landskapet. På de stora platserna fungerade bilden som ett instrument att tänka med och en konceptualisering av tillvaron, medan de små formaliserade platserna uttrycker en praktik som markerade närvaro i landskapet. Hällbilders placering studeras vidare genom en fenomenologiskt inspirerad undersökningsmetod, där platsbesök bearbetas genom sytematisk fotografering och rendering av 3D-modeller. Tolv lokaler undersöks och det visas att hällbilders materialitet på ett direkt sätt strukturerar upplevelsen, där de antingen skapar en visuell tillgänglighet eller saknar visuell potential. Ett intentionellt bruk diskuteras, där möjligheten att upptäcka bilderna eftersträvats på stora platser och varit mindre viktig på små platser. Det har skapats visuella noder i landskapet, kreativa punkter där världen konceptualiserades. Kring noderna finns en större mängd mindre koncentrationer där estetiska teman upprepats som en del i ett inmutande och markerande i av landskapet där visuella normer upprätthölls.  

    Avhandlingen avslutas med att hällbildernas sociala och kronologiska sammanhang diskuteras. De sydskandinaviska hällbilderna dateras vanligen till bronsåldern (1 700-500 f.kr.), och produktionen anses ha pågått från början av perioden fram till inledningen av äldre järnålder. Slutet av den aktiva hällbildstiden föreslås som den mest arkeologiskt relevanta eftersom den motsvarar landskapets lämningar. Den aktiva hällbildstidens slut präglas av relationen mellan en materialiserad bildtradition och ett omfattande bildskapande i olika material. Till skillnad från den äldre bronsålderns bildskapande, som var ikonografiskt och repetitivt, så expanderar bildens möjligheter i slutet av aktiv hällbildstid. Bildens format, material och betydelse förändras och varieras. Bilden utvecklas inte enbart i sten utan också i brons och keramik och dess betydelse går från att vara strikt ikonografisk till att bli instrumentell. Hällbilderna spelar en stor roll i utvecklingen av en ”pictoral turn” som uttrycker sociala förändringar i samhället då bronsåldern övergår i äldre järnålder. Bildskapande blir i en del i utvecklingen av ett mer heterogent och regionaliserat samhälle.   

  • Bok (red) I skuggan av solen
    2014. Anna Röst, Magnus Ljunge.
  • 2013. Magnus Ljunge. Norwegian Archaeological Review 46 (2), 139-158

    Scandinavian rock art has been of major interest for archaeological studies of a phenomenological character. By reflecting on the experience of rock art it has been argued that images choreograph movement and that this embodied interaction reflects both social order and world views. This perspective has been applied in studies of both open-air rock art and images in the confined spaces of caves. When critically evaluating these efforts, it seems clear that these phenomenological studies reduce rock art to a mere representation of the experience of place. Phenomenology also fails to challenge the assumption that the meaning of images is created primarily by the intentions of its creator. It is therefore suggested that, in order to discuss the experience of images as meaningful, we need to develop the phenomenological theory of embodiment into a material phenomenology. This material turn enables us to problematize the relationship between intentionality and the meaning of images, which could lead to a perspective where rock art affects both the experience of place and of landscape and the creation of new images. Consequently, an archaeology of images should treat rock art as an expression which creates and maintains practices and relations with places and landscapes.

  • 2010. Magnus Ljunge. Changing pictures, 88-107
Visa alla publikationer av Magnus Ljunge vid Stockholms universitet

Senast uppdaterad: 11 september 2018

Bokmärk och dela Tipsa