This article discusses how childhood as well as gendered mental health issues are represented in Swedish director Suzanne Osten’s theatre for young audiences. The article illustrates examples from two of Osten’s theatre productions: The Girl, The Mother, and the Garbage (1998, for ages seven and up) and The Baa-Lambs Holiday (2014, for ages 15 and up). The article argues that Osten’s approach and dramaturgical strategies in her theatre productions are crucial for addressing topics many consider taboo for young audiences. Osten’s theatre performances can be regarded as a collective and ongoing contribution to public media debates surrounding children’s culture and the child’s place in society at large. It contends that her theatre for young audiences can be characterized as an “archive of feelings” of childhoods that are otherwise seldom highlighted in public.

Currently, Sweden is a society marked by growing anti-immigrant sentiments and residential stigmatization. As a result, the symbolic and social gaps between in-groups and out-groups are widening. Consequently, interactions that could foster empathy and solidarity across differences have become increasingly fragile. However, artistic initiatives that counter anti-civil forces are emerging. This article focuses on theater and social inclusion by examining three interconnected elements: meaning, communication, and social change—and how they can serve as a form of civil resilience through critical reflection and recognition processes. Thus, we illuminate how theater can become a venue for social inclusion for a young, ethnically diverse audience by activating symbolic structures of meaning and emotions that recognize the inequalities present within marginalized groups and their experiences. This is achieved by investigating the professional and dramaturgical strategies employed by an artistic team establishing a new theater in a stigmatized neighborhood north of Stockholm and their efforts toward social cohesion. The analysis identifies dramaturgical strategies involving emotions, authenticity, and bodies, along with other professional strategies that work transformatively within the theater and the community, resulting in theatrical communication that allows for psycho-social identification for the audience and critical self-analysis for theater professionals, thereby holding potential for civil resilience.

Kapitlet handlar om teater som spelas i den mångetniska förorten och som tar upp frågor om utanförskap och rasism men också om kärlek och gemenskap i förorten. Författarna har intervjuat ungdomar som bor förorten och som har sett teater, och har lyssnat på de kritiska tankar om orättvisor i samhället som teaterföreställningarna väckt hos ungdomarna. Ungdomar i förorten talas det ofta mer om, än med, och i den här texten lyfter författarna fram deras samhällskritik. I samtalen om teater har ungdomarna delat med sig av erfarenheter av bristfällig, eller snarare snedvriden, medial rapportering av de bostadsområden som är deras hem. Deras erfarenheter visar hur de tvingas förhålla sig till en slags fiktiv värld av negativa idéer om platsen de lever på och vilka de själva är. Samtidigt som de upplever sin vardag inifrån sin egen erfarenhet, tvingas de förhålla sig till det vita majoritetssamhällets syn och värderingar utifrån. Det skapar en splittring i hur de ser på sig själva och sina bostadsområden. Ungdomarna berättar att fast de själva upplever gemenskap och trygghet i förorten så har de samtidigt växt upp med tanken att deras bostadsområden är sämre,smutsigare och trasigare än vad de områden är som majoritetssvenskar bor i.Ungdomarna blev därför förvånade när det, i förorten, spelas teater i fina lokaler och med hög kvalitet. De lyfter också fram att det har betydelse att det finns teater i förorten, för att det öppnar möjligheter för dem att tänka att teater kan var en del av deras framtid. De flesta är positiva till den teater som de har sett. Samtidigt har de en realistisk hållning. De tror att det är begränsat hur mycket teater kan förändra hur människor som inte bor i förorten tänker och känner kring dem och deras hem. Men det finns också de som tror att om vita svenskar från innerstaden såg samma teater som de själva sett så skulle den negativa bilden av förorten kunna luckras upp. Teaterns gestaltningar av förorten har även möjliggjort att splittringen mellan hur samhället ser på ungdomarna utifrån och hur de upplever sig inifrån blir mindre smärtsam för ungdomarna själva. Att få reflektera kring ojämlika uppväxtvillkor via en teaterupplevelse och uppleva sådan teater tillsammans med jämnåriga skapar känslor av erkännande.