Hossein Sheiban Universitetslektor

Jag har stor undervisningserfarenhet och undervisat på alla nivåer av utbildningen på Historiska institutionen, från första terminens grundkurs i historia till doktorandhandledngar och doktorandkurser. Jag har för närvarande övergripande kursansvar för Historia IV, magisterkurs i historia för lärare.

Jag doktorerade 2002 med en avhandling om stadsplaneringen i Stockholm under senare hälften av 1800-talet. Avhandlingen såg den moderna stadsplaneringen som ett uttryck för moderniteten, sedd som ett kritiskt förhållningssätt till den sociala verkligheten. Den allt större dominansen av en disciplineringsdiskurs i Stockholms stadsplanering vid sekelskiftet 1900, framstod som ett exempel på hur moderniteten frångick de löften som den hade kommit med.

Efter disputationen har jag fortsatt att intressera mig för historiska handlingars diskursiva kontexter och diskuterade bland annat (avsaknaden av) diskursiva ramar för miljöfrågor inom Stockholms kommunalpolitik i början av 1900-talet. Men intresset för det problemkomplex som är förenat med modernitetens misslyckande ledde mig vidare, och jag kom att intressera mig för de maktförhållanden som den är förenade med den orientalistiska diskursen. Det konkreta uttrycket för denna inriktning blev ett forskningsintresse som berör intellektuella problematiseringar av den orientalistiska diskursen i Iran, inför och efter revolutionen 1978–1979. Jag som har min bakgrund i Iran och uppvuxen under den iranska revolutionen kunde inte undgå att skilja ut (omvända) orientalistiska drag hos den nya (islamiska) stat som växte fram ur revolutionen. Den postrevolutionära regimen definierade om landets nationella intressen genom att framställa ”väst” som roten till det onda, och sedan ta strid emot det – det vill säga, mot USA och dess allierade i Mellanöstern, och mot de grupper i Iran som presenterades som bundsförvanter till ”väst”. Detta har i Iran föranlett intellektuella debatter de orientalistiska indelningarna av tillvaron, som inte längre kan tas för givna.

En del av dessa debatter har problematiserat de diskursiva ramarna, inom vilka moderniteten i början av 1800-talet fann vägen in i iranska sammanhang. Modernitetens misslyckande förklaras med att man har anammat moderniteten inom tankeramar som i grunden förblivit traditionella. Den fråga som uppstår är, om det fanns någon potential för kritiskt tänkande i det intellektuella arvet från den persisk-islamiska kulturens storhetstid under 900- till 1200-talen. Jag har fördjupat mig i ett nu avslutat projekt i detta arv och kommenterat frågan i en undersökning om religionskritik hos tre medeltida persiska poeter, Sa‘di, ‘Obayd och Hafez. Där studerar jag de tre poeternas kritiska inställning till de dominerande tolkningarna och tillämpningarna av religionen. Kritiken och religionsuppfattningen visar starka individualistiska drag, vilka jag tolkar som indicier på en tidigt iransk form av modernitet, en alternativ modernitet.

Jag försöker nu i ett nytt projekt tänka bortom orientalismen. Det nya projektet behandlar en intellektuell krets i Iran under perioden 1979–2000. Kretsen bestod av en grupp muslimska nytänkare som förespråkade ett unikt förhållningssätt till modernitetsfrågan. Målet för Kiyān-cirkeln var att förena vad de uppfattade som moraliska värden i den iransk-shiitiska muslimska kulturen med det kritiska tänkande och den kritiska rationalitet som är inneboende i moderniteten. De lösa nätverk som bar upp denna intellektuella miljö fick fastare former genom utgivningen av tidskriften Kiyān 1991, som utkom fram till dess nedläggning hösten 2000.

Intellektuella inom Kiyān-cirkeln var redan från första början övertygade att förening av islam, statsmakt och lagstiftning i det iranska samhället som på gott och ont uppstått ur den iranska revolutionen 1979 förutsatte nytolkningar. Detta synsätt öppnade upp Kiyān-cirkeln för att inse behovet av demokrati för den öppna intellektuella dialog som i deras uppfattning skulle förena moralen med moderniteten. De filosofer, författare, akademiker, jurister, journalister och rättslärda som var knutna till Kiyān blev följaktligen tidigt inblandade i den praktiska, politiska och ideologiska organiseringen av de rörelser med krav på utvidgade civila rättigheter som förenades samman till breda sociala rörelser under 1990- och 2000-talet.

Intellektuella inom Kiyān-kretsen var redan från början övertygade om att föreningen av islam, statsmakt och lagstiftning i det iranska samhälle som—på gott och ont—vuxit fram ur revolutionen 1979 förutsatte nytolkningar. Detta synsätt gjorde Kiyān-kretsen mottaglig för insikten om demokratins nödvändighet som förutsättning för den öppna intellektuella dialog som, enligt deras uppfattning, skulle kunna förena moral med modernitet. De filosofer, författare, akademiker, jurister, journalister och rättslärda som var knutna till Kiyān kom följaktligen tidigt att engagera sig i den praktiska, politiska och ideologiska organiseringen av rörelser med krav på utvidgade civila rättigheter, vilka under 1990- och 2000-talen samlades i breda sociala rörelser.

Dessa krav på nytolkningar fick ökat genomslag under 1990-talet, då en rad reformistiska fraktioner inom det politiska och religiösa etablissemanget svarade på de framväxande demokratiska rörelserna. Omtolkningar av islamiska dogmer framstod som en möjlig väg ut ur den legitimitetskris som drabbat statsbildningen, och journalister och författare med ursprunglig anknytning till Kiyān kom att inta centrala positioner inom de demokratiska rörelserna. Reformförsöken misslyckades emellertid, och under 2000-talet stängdes fönstret för politiska möjligheter. Nedläggningen av Kiyān, tillsammans med stängningen av upp till trettio andra tidskrifter och tidningar år 2000, utgjorde ett tydligt uttryck för detta misslyckande.

Min undersökning analyserar hur Kiyān-kretsens konceptualiseringar av rationalitet, modernitet och demokrati förändrades genom deras interaktion med de demokratiska rörelserna under 1990- och 2000-talen.