Stockholms universitet
This page in English

Hossein SheibanUniversitetslektor

Forskning

Jag doktorerade 2002 med en avhandling om stadsplaneringen i Stockholm under senare hälften av 1800-talet. Avhandlingen såg den moderna stadsplaneringen som ett uttryck för moderniteten, sedd som ett kritiskt förhållningssätt till den sociala verkligheten. Den allt större dominansen av en disciplineringsdiskurs i Stockholms stadsplanering vid sekelskiftet 1900, framstod som ett exempel på hur moderniteten frångick de löften som den hade kommit med.

Efter disputationen har jag fortsatt att intressera mig för historiska handlingars diskursiva kontexter och diskuterade bland annat (avsaknaden av) diskursiva ramar för miljöfrågor inom Stockholms kommunalpolitik i början av 1900-talet. Men intresset för det problemkomplex som är förenat med modernitetens misslyckande ledde mig vidare, och jag kom att intressera mig för de maktförhållanden som den är förenade med den orientalistiska diskursen. Det konkreta uttrycket för denna inriktning blev ett forskningsintresse som berör intellektuella problematiseringar av den orientalistiska diskursen i Iran, inför och efter revolutionen 1978–1979. Jag som har min bakgrund i Iran och uppvuxen under den iranska revolutionen kunde inte undgå att skilja ut (omvända) orientalistiska drag hos den nya (islamiska) stat som växte fram ur revolutionen. Den postrevolutionära regimen definierade om landets nationella intressen genom att framställa ”väst” som roten till det onda, och sedan ta strid emot det – det vill säga, mot USA och dess allierade i Mellanöstern, och mot de grupper i Iran som presenterades som bundsförvanter till ”väst”. Detta har i Iran föranlett intellektuella debatter de orientalistiska indelningarna av tillvaron, som inte längre kan tas för givna.

En del av dessa debatter har problematiserat de diskursiva ramarna, inom vilka moderniteten i början av 1800-talet fann vägen in i iranska sammanhang. Modernitetens misslyckande förklaras med att man har anammat moderniteten inom tankeramar som i grunden förblivit traditionella. Den fråga som uppstår är, om det fanns någon potential för kritiskt tänkande i det intellektuella arvet från den persisk-islamiska kulturens storhetstid under 900- till 1200-talen. Jag har fördjupat mig i ett nu avslutat projekt i detta arv och kommenterat frågan i en undersökning om religionskritik hos tre medeltida persiska poeter, Sa‘di, ‘Obayd och Hafez. Där studerar jag de tre poeternas kritiska inställning till de dominerande tolkningarna och tillämpningarna av religionen. Kritiken och religionsuppfattningen visar starka individualistiska drag, vilka jag tolkar som indicier på en tidigt iransk form av modernitet, en alternativ modernitet.

Jag försöker nu i ett nytt projekt tänka bortom orientalismen. Projektet handlar om muslimska nytänkare i Iran 1979–2010 och deras ställningstaganden i fråga om kvinnors rättigheter. Utgångspunkt tas i orientalistiska polariseringar mellan islam å ena sidan och demokratiska friheter å ena sidan, och fokus riktas till nytolkningar som söker förena religionen och de civila rättigheterna. Projektet utreder hur dessa nytolkningar uppstått och utvecklats genom dels teologiska reflektioner, dels genom interaktioner med demokratiska rörelser.

Empiriskt fokus i projektet riktas till Iran där islamism i olika former har allt sedan revolutionen 1979 har utgjort det ideologiska ramverket för allt tillåtet politiskt samtal. Den empiriska frågan är hur olika cirklar inom en inflytelserik intellektuell formation, de så kallade religiöst intellektuella, har ställt sig i förhållande till de demokratiska krav som har växt fram i det iranska samhället. Dessa cirklar uppstod under 1980-talet runt bestämda tidskrifter med det uttryckliga målet att förena islam och modernitet genom moderna tolkningar av den islamiska traditionen. Teologerna i gruppen hade tack vare sitt yrke tidigt insett att tillämpningen av den islamiska rättstraditionen i det iranska samhället förutsatte nytolkningar, men de flesta religiöst intellektuella var mer praktiskt inriktade och blev tidigt inblandade i den praktiska, politiska och ideologiska organiseringen av de rörelser med krav på utvidgade civila rättigheter som förenades samman till breda sociala rörelser under 1990- och 2000-talet.

Nytolkningarna fick gehör under 1990-talet, när en rad reformistiska fraktioner inom det politiska och religiösa etablissemanget besvarade de demokratiska rörelserna. Teologernas nytolkningar framstod som en väg ut ur den legitimitetskris som drabbat statsbildningen, och de religiöst intellektuella hamnade i mitten av de demokratiska rörelserna. Reformförsöken misslyckades dock, och fönstret för de politiska möjligheterna stängdes, när de reformistiska krafterna drevs ut ur de ledande organen i Iran 2010.

Min del av projektet av projektet behandlar de religiöst intellektuella konceptualiseringarna av demokratifrågorna i allmänhet och jämställdhetsfrågorna i synnerhet förändrades genom interaktioner med de demokratiska rörelserna under 1990- och 2000-talen. Ställningstagandena i förhållande till kvinnors rättigheter blir här ett mått på moderniteten hos nytolkningarna.

Nyckelord: diskurs, stadsplanering, Stockholm, 1800-talet, modernitet, orientalism, persisk litteratur, den iranska revolutionen, civila rättigheter, jämställdhetsfrågor, islamisk tradition, nytolkningar, intellektuella.

Forskningsprojekt

Muslimska nytänkare och medborgerliga rättigheter: Shiamuslimska teologer, religiöst intellektuella cirklar, Islam, demokrati och kvinnors rättigheter i Iran 1979–2010

Publikationer

I urval från Stockholms universitets publikationsdatabas

  • Den ekonomiska staden

    2002. Hossein Sheiban, Martin Åberg.

    Avhandling (Dok)

    This thesis explores the emergence and development of modern urban planning in Stockholm during the second half of the nineteenth century. Three structures are focused on. Firstly, the thesis typifies the discoursive structure of the questions and practices involved in urban planning, and illustrates how the social question emerged in this realm in the last decade of the century. Further, the thesis analyses this change by considering both the social composition of the municipal parliament and the economic and organisational structure of the society.

    From the description and analysis appears the picture of a development, through which a modern form of urban planning with economically defined terms and aims took shape in interaction with a society dominated by the bourgeoisie and a municipality representing the bigger economic interests. The urban planning questions and practices were directed to offer infrastructural preconditions for the capitalist economic activity. Further, this goal was to be realised through economically defined and organised means. The municipality acted as an economic actor and managed the urban planning as a big business concerned with land, competing with private housing and property owners.

    Nevertheless, the organisational structure of the society developed quickly away from the discoursive and municipal-representative structures. In particular, the emergence of the working class changed the organisation of the social life. This development could not be reflected in the social composition of the municipal parliament, which, as a public authority, should interact with the whole society, including the working class, as a collective actor. It was this paradoxical situation that resulted in the rise of the social question. Social reforms were actualised and the municipality began to intervene in the economy with social motivations. The goal was to integrate workers in the civil, or as it is called here, the economic society, i.e. the community of property owners with their monopoly on the municipal representation.

    Acquiring their own home for their own family was outlined as the workers' way to achieve property and thus enter into the economic society. But the building boom of the 1880s and the following building crisis made this integration strategy impossible to realise. The main means of accomplishing the city plan with its economic goals was through land affairs, but the profitable municipal land business of the early 1880s resulted in a speculative land and property market, which collapsed in the beginning of the 1890s. Housing property lost it value and the housing production stopped. The crisis was not new in its kind, but it emphasised the limited potential of the economic society to integrate workers through the market.

    Subsequently, the working class housing question was actualised as an acute question. The lack of property meant exclusion from the economic society, and this exclusion in the case of workers had always been described in moral and sanitary terms. These fears were now combined in a new way through a new social discourse, giving the working class housing question an explosive power. The question appeared as a threat against the whole economic society, and as a result the municipality should intervene to safeguard social life. Public intervention was emphasised as the solution of the working class housing question, especially at this time, when the old municipal land and urban planning policy and municipal land affairs were identified as the main reasons for the failure of the market.

    Läs mer om Den ekonomiska staden

Visa alla publikationer av Hossein Sheiban vid Stockholms universitet

Redigera profilen