Sedan jag pensionerades och blev emeritus undervisar jag inte så mycket längre, men under mina 45 år har jag undervisat i praktiskt taget alla kurser som innehåller dynamik på ett eller annat sätt, dvs hur och varför luften rör sig och vad som bilder väder. Detta inkluderar storskalig och mesoskalig meteorology, samt turbulens och gränsskiktsmeteorologipå både grund och avancerad nivå, och även i forskarutbilningen.

Jag har också undervisat på översikts- och kvällskurser i både Meteorologi och Klimat, och ger fortfarande nu och då populärvetenskapliga föreäsningar om klimatsystemet och klimatförändringar i olika sammanhang, särskilt om Arktis. Ibland medverkar jag även i media för att prata om dessa saker, och som exempel man kan lyssna på mitt "Sommar i P1" från 2019 här: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/michael-tjernstrom.

Min forskning de senaste 25 åren har fokuserat på att försöka förstå klimatsystemet i Arktis. Detta område är det som värms upp allra snabbast på jorden, 3 till 4 gånger snabbare än hela jorden i medeltal med långtgående konsekvenser. Den perenna havsisen försvinner snabbt med konsekvenser för det globala klimatet, ekosystemet och för samhället.

Om havsisen smälter eller fryser avgörs ytterst av energibudgeten vid ytan. De turbulenta flödena av sensibelt och latent värme är viktiga, men de största termerna strålningsflödena, både solstrålning och värmestrålning, och båda påverkas starkt av molnen. I Arktis domineras dessa av låga moln och undersommaren är det mulet ~80-90% av tiden; på vintern c:a 50-70%. Molnen påverkar också gränsskiktets vertikala strukturoch på så vis även de turbulenta flödena. Molnfria dagar hänger oftast samman med avkylning av ytan, inversioner och stabil skiktning, medan mulet väder värmer ytan och leder till en tunn men väl omblandad struktur; alltihop hänger samma som ett tätt kopplat system!

Modeller för väder och klimat klarar däremot inte av dessa förhållanden särskilt väl. I min forskning har jag använt observationer av processer från isbrytarexpeditioner i Arktis för att utvärdera detta och förstå varför.

Jag har också initierat ett atmosfärsobservatorium för den svenska forskningsisbrytaren Oden, som nu blivit en del av den svenska nationella infrastrukturen, för att få tillgång till mer observationer för att öka förståendet av den Arktiska atmosfären och för att utvärdera och utveckla modeller på alla tidsskalor. Observatoriet bygger på två ledande tankar. Först, att mäta så mycket som möjligt av den vertikala kolumnen luft som är ovanför fartyget och de energiflöden som sker vid ytan, med en kombination av in-situ och fjärranalysinstrument. För det andra, att göra detta med instrumentsystem som kräver ett minimum av manuell intervention, för att öka möjligheterna att observatoriet är med på alla expeditioner, så ofta som möjligt.