Denna rapport belyser beståndstatus, hälsa och miljögifter hos nio
av Östersjöns stora marina däggdjur, sjöfåglar och fiskarter. Sam-
manställningen gör inte anspråk på att vara heltäckande – men däremot korrekt, utifrån den kunskap som ges via miljöövervakning och forskning.

Trots ganska omfattande miljöövervakning i den marina miljön sak-
nas oftast uppdaterad och sammanställd kunskap om enskilda djur
och miljögiftstrender, vilket försvårar möjligheten att få en god överblick och göra prioriteringar av tid och pengar. Ett av de allvarligaste problemen är att det saknas miljöövervakning av väldigt många nya miljögifter – trots att vi vet att användningen av kemikalier i samhället ökar och att Helcom identifierar just miljögiftbelastningen som ett av de primära hoten mot Östersjöns miljö, jämte övergödning och överfiske. Utifrån data och den sammanställda kunskapen i denna rapport vet vi dock att:
Gråsäl, vikare, havsörn och sillgrissla har stabila populationer. Dock
finns fortfarande hot mot dem, inte minst i form av nya miljögifter.
För vikare utgör även ett förändrat klimat med minskande istäcke
ett reellt hot.

Alla gynnas inte av att havsörnens population i Östersjön är på stark frammarsch. Forskarna har identifierat just predation från havsörn som ett av de största hoten mot ejdrarna, som har minskat alarmerande i flera av dess kärnområden. Andra som påverkas av havsörnspredation är sillgrisslor.

Många av djuren i Östersjön är magrare än de var för 30 år sedan – till exempel sill, torsk, sillgrissla och gråsäl. Orsakerna till detta behöver inte nödvändigtvis vara samma för de olika arterna, men eftersom de är sammankopplade i Östersjöns näringsväv är det inte osannolikt att orsakerna går att finna långt ner i näringskedjan.

För två av fiskarterna (sill och torsk) är bestånden i dag på kritiskt
låga nivåer. Att fiske varit och är det största skälet till sillens ned-
gång är helt klarlagt. För torsken förefaller också bristen på lämpliga lek- och uppväxtområden med tillräckligt höga salt- och syrehalter – till följd av övergödning och brist på stora saltvattenintrång i de danska sunden – ha spelat stor roll för den negativa utvecklingen. Varför torsken inte återhämtar sig trots lågt fisketryck är ännu inte klarlagt, men kan ha att göra med brist på bytesfisk och bottenlevande bytesdjur, ökad predation och ökande vattentemperaturer.

Det går förhållandevis bra för Sveriges 16 vilda självreproducerande laxbestånd, som ökar generellt. Allra bäst går det för Torneälvens laxbestånd, som årligen producerar mer än 1,5 miljoner laxsmolt. Laxen har dock sina egna hälsoproblem, med slöa fiskar som har hudrodnader, blödningar och svampinfektioner som ibland leder till döden. Här finns också utmaningar i form av hög smoltdödlighet, tiaminbrist samt vandringshinder och dammar.

Det finns sannolikt flera orsaker till att tumlaren har svårt att återhämta sig trots att jakt sedan länge upphört, samtidigt som bifångst i fiske och halterna av många miljögifter har minskat. Men för den lilla Östersjöpopulationen påverkar varje dödsfall möjligheten att tillväxa. Bifångst i nätfiske anses fortsatt vara det största hotet.

Rapporten är delfinansierad av Valdemar och Emmy Gustafssons naturvårdsfond.

Läs hela rapporten här