Vårt samhälle är uppbyggt kring användningen av olika kemikalier, berättar Anna Sobek, professor i miljökemi vid Institutionen för miljövetenskap, Stockholms universitet. Vi ser dem inte, men de finns överallt: i luften vi andas, i maten vi äter, i våra kroppar. Och både antalet kemikalier och den sammanlagda mängd kemikalier som används fortsätter att öka. Idag finns över 350 000 kemikalier, eller blandningar, som registrerats för produktion och användning globalt. Många av dem är dock tämligen okända, eftersom de är klassade som konfidentiella eller är dåligt beskrivna.

 – Det här är förstås ett jättestort problem för om vi inte vet vilka de är, hur ska vi då kunna fastställa om de kan orsaka skada eller inte, till exempel för Östersjön? frågar Anna Sobek. 

 

Sedimentet – sänka och källa

Många miljögifter hamnar så småningom i sedimentet på havsbotten. Det beror på att de ofta är fettlösliga och gärna binder till organiskt material, så som växtplankton i vattnet, och när plankton dör och sjunker ner till sedimenten tar de med sig miljögifterna.

 – Sedimentet blir som en sänka, som sedan kan fungera som en källa och släppa ifrån sig miljögifter, säger Anna Sobek.

Ju mer vi använder av kemikalier i samhället, desto mer av dem hittas också i miljön. I studier har forskarna till exempel sett att när användningen av vissa läkemedel har ökat eller minskat så har de halter som kunnat mätas upp i miljön följt efter. Detsamma har man sett när det gäller de klassiska miljögifterna PCB och dioxiner, som användes mycket under 1900-talet. Under många år steg de uppmätta halterna i miljön, men efter att användningen förbjudits eller begränsats har halterna gått ner.

 – Utsläpp speglas väldigt väl i vad vi ser i miljön och åtgärder har effekt, konstaterar Anna Sobek.

 

Större transparens behövs

Ligger då inte miljögifterna bra i sedimenten? Anna Sobek berättar att djuphavssedimenten ofta betraktas som en av få sänkor för miljögifter globalt. 

 – Det stämmer till viss del, men det är viktigt att veta att sedimenten inte är en stängd låda – det pågår många processer och det finns liv där. 

Havsströmmar kan virvla upp sedimentpartiklar, liksom sjöfart och trålning, och från vattnet kan de tas upp i näringsväven och till exempel hamna i fisk. Även bottenlevande organismer, som utsätts för hela den komplexa blandningen av kemikalier, kan skadas.

För att vi komma till rätta med problemen med gifter i miljön behövs mycket tydligare regler kring transparens av kemikalier som importeras och produceras, menar Anna Sobek.

 – Det krävs också att vi blir mycket bättre på att substituera farliga kemikalier mot andra.

 

Dumpning kan sprida gifter

Muddring och dumpning av förorenat sediment kan också leda till att miljögifter sprids i miljön. Peter Bruce, fil dr vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik, har undersökt de dispenser som ges för att dumpa förorenat sediment till havs och är huvudförfattare till Östersjöcentrums nya policy brief i ämnet. Han berättar att under perioden 2015-2020 muddrades 34 miljoner kubikmeter havssediment i Sverige. I de flesta fall hanteras massorna på land, men för den allra största delen av volymen ges dispens att dumpa massorna i havet.

 – I och med att så stora mängder dumpas till havs är det viktigt att vara medveten om vilka effekter det kan ha på miljön, säger Peter Bruce och nämner några: bottensamhället begravs, vattnet grumlas och bottenstrukturen ändras. 

 – Dumpningen kan också föra med sig stora mängder föroreningar.

 

Reglerat och förbjudet

På grund av de många riskerna är dumpning till havs reglerat i flera internationella konventioner och förbjudet i den svenska miljöbalken. Dispens från förbudet ska ges restriktivt och bara om avfallet kan dumpas ”utan olägenhet för människor hälsa eller miljön”.

I praktiken är det främst två aspekter som beaktas när dispensärenden prövas, förklarar Peter Bruce.  Det ena är om det råder ackumulationsförhållanden på dumpningsplatsen – det vill säga att sediment i högre grad ansamlas än förflyttas därifrån – och det andra är att graden av förorening i sedimenten är tillräckligt låg. Det senare bedöms på lite olika sätt, men praxis är att tillåta föroreningar med koncentrationer motsvarande klass 3 enligt ett klassificeringssystem från Naturvårdsverket från 1990-talet, som är baserat på tidigare förekomst av föroreningar längs med Sveriges kust. 

 – Klass 3 motsvarar där en medelhög föroreningsgrad som är vanlig utanför industrier eller bostadsområden, berättar Peter Bruce.

 

Gamla halter har blivit praxis

En förorening som är vanligt förekommande i muddermassor, men som inte täcks av Naturvårdsverkets klassificeringssystem, är TBT. 2015 satte Mark- och miljööverdomstolen i ett specifikt ärende gränsen för de halter TBT som fick dumpas till 50 µg per kg, med motiveringen att halterna i dumpningsmassorna inte skulle överskrida halterna som redan fanns på dumpningsplatsen.

 – De betonade även i det fallet att 50 µg TBT faktiskt i sig är en miljöfara, påpekar Peter Bruce.

Trots det har 50 µg TBT också blivit praxis för nyare ärenden, även på platser som inte har den graden av förorening.

 – Det leder ibland till att man får dumpa föroreningar med högre nivåer än vad som finns på platsen och ibland lägre nivåer än vad som finns på platsen.

Ibland tillåts höga nivåer av förorening om de täcks med ett lager massor som har en lägre nivå, och ibland tillåts mycket höga nivåer med motiveringen att det råder bra ackumulationsförhållanden och det är troligt att de kommer att stanna.

 

Risker för miljön behöver beaktas

Sammantaget rimmar inte dagens beviljande av dispenser med vad miljöbalken säger eller de konventioner Sverige har skrivit under, menar Peter Bruce.

 – Flera ämnen kan vid klass 3 ha negativa effekter på miljön och de halterna överskrider också i många fall de gränsvärden som finns i till exempel Norge.
Det finns därför ett stort behov av att uppdatera praxis för dispensärenden, anser Peter Bruce.

 – Det är viktigt att vi använder gränsvärden som relaterar till risken för ekologiska effekter och att vi börjar använda till exempel toxicitetstester som fångar upp effekterna av alla föroreningar i muddermassorna. Vi behöver också i större utsträckning beakta effekterna på den lokala miljön, inte minst i ljuset av den planerade utbyggnaden av våra kustnära vatten, där dumpningsplatserna ofta är belägna.

Text: Lisa Bergqvist

 

Läs mer

Policy brief: Säkrare prövning krävs av dispenser för dumpning till havs (875 Kb)  (layoutad version)

Policy brief: Säkrare prövning krävs av dispenser för dumpning till havs (med referenser) (475 Kb)

Bruce et al 2021: Inconsistencies in How Environmental Risk Is Evaluated in Sweden for Dumping Dredged Sediment at Sea

Se hela webbinariet här:

 

Se en kort film som beskriver problemet:

 

 

Svar på några av tittarnas frågor

Var finns relevanta gränsvärden för ekologiska effekter. Är inte det en brist på den datan?

Peter Bruce: Det är idag en brist på effektbaserade värden för svenska förhållanden. Dock så finns det gränsvärden för ett fåtal ämnen i HaVs föreskrifter. Det finns även gränsvärden för fler ämnen från Kanadas miljödepartement och den norska vägledningen för att bedöma risker från förorenade sediment hänvisar till gränser för flera nivåer av ekologisk risk.

Hur stora mängder muddermassor återanvänds idag på land?

Peter: Upp till 10 procent av de massor som fick tillstånd att muddras mellan 2015-2020 var tänkta att återanvändas med olika metoder. På grund av hur hanteringsalternativen rapporteras till Havs- och vatten myndigheten är det dock den teoretiskt högsta siffran, rimligen är den totala mängden avsevärt lägre. Dock är det inte bara på land utan också till havs. Se en mer utförlig förklaring i Bruce et al 2021.

Det behövs mer stöd för de som ska göra MKB osv, ofta lämnar länsstyrelsen till konsulter att göra kumulativa bedömningarm vilket det inte finns metoder för.

Peter: Vägledningar för hantering av förorenade sediment är på väg. Förhoppningsvis tar de höjd för kumulativa bedömningar.

Sa du att klass 3-nivåerna sattes 1990?

Peter: 1999 i Naturvårdsverkets rapport NV4914.

HaV har ju tagit fram en rapport med effektbaserade och indikativa gränsvärden för vissa organiska miljögifter i sediment. Varför används inte dessa?

Peter: De värden har lyfts ibland av olika parter i dispensärenden men de har inte getts någon vikt av någon domstol, åtminstone inte fram till och med 2020. Inte i något ärende som dessa värden har tagits upp har domstolen resonerat kring varför dessa värden inte är lämpliga, däremot har de som söker dispens argumenterat att de äldre gränsvärdena, som inte är baserade på effekter, är praxis och därför bör användas.

Finns det metoder att binda upp de miljögifter som redan finns i sedimenten och därmed göra dem otillgängliga/mindre skadliga?

Peter: Det finns flera metoder. Den vanligaste är att täcka med renare material så som sand och grus eller till och med betong. Annars går det även med olika kemiska metoder där kol eller andra ämnen blandas med, eller läggs på bottensedimenten.

Kan ni nämna något om varför Skåne sticker ut. Att vi har mest sandbottnar och därmed erosionsutsatta stränder. Tar vi sanden ur systemet förvärras erosionen. Sand flyttar sig även längs kusten vid stormar och av strömmar. Samtidigt har vi ingen skärgård så vi har många små hamnar istället för en massa båtbryggor. Så vår stora mängd muddringar och dumpningar årligen i länet beror på detta.

Peter: En annan möjlig förklaring är praxis, att det helt enkelt är mer normaliserat att dumpa i anslutning till muddring i Skåne. Vad denna praxis skulle kunna bero på vet vi inget om. Det har de senaste åren getts betydligt fler muddringstillstånd i Norrbotten eller Gävlebors län men mängden dumpningsdispenser är ändå betydligt lägre så det är uppenbart att antalet muddringar inte står i direkt anslutning till antalet dumpningar.

Jag undrar hur det kan vara en miljönytta att dumpa förorenade massor i redan förorenat sediment? Hur motiverar/beskriver man det?

Peter: I ett par ärenden har olika parter, ansökande, remissinstans eller domstol, resonerat som så att om en botten har mycket höga koncentrationer av föroreningar så skulle risken av dessa föroreningar minska om det lades ett lager av mindre förorenade massor ovanpå. Tanken är då att de nya massorna skulle fungera som ett täcke. Detta resonemang har både godtagits och förkastats av domstol vid olika tillfällen.

Beviljandet verkar snarare bero på handläggarens snävhet, inte underlaget. Dispens ges till stora projekt med ofta stor och omfattande negativ påverkan. Medan i sammanhanget små projekt med ofta stor lokalt positiv betydelse får svårgenomförbara rigorösa föreskrifter eller avslås. Varför Snävhet?

Peter: Vad detta beror på är inte helt klart. Dock så är ett vanligt argument vid stora projekt att alternativa metoder för att ta hand om dumpningsmassorna inte är tekniskt möjliga just på grund av att projekten är så stora, till exempel finns det inga enskilda anläggningar som redan på förhand är dimensionerade för att hantera de ibland mycket stora mängder muddermassor som tas upp. Därtill är det vanligt att peka på den mängd lastbilstransporter som skulle behövas för att hantera stora mängder massor på land och de problem en sådan trafik skulle medföra.

I små projekt begränsas genomförande och dumpning ofta till november-april.Detta är tid med stormar och is. Både muddring, skyddsåtgärder och dumpning försvåras vilket för dessa direkt och indirekt leder till både ökning av och ökad spridning (t ex mer vattenströmmar) av främst av finpartikulärt material. Dumpning sker oftast i djuphålor med ackumulationsbottnar. I djuphålorna samlas fisk i stora stim till vinterståndplatser och blir då effektivt bombade och utsatta för det finpartikulära miljögiftinnehållande slammet. Vad finns det för sakargument för att begränsa tiden för muddring/dumpning till november-april i stället för att tvärtom förbjuda det under denna tid?

Peter: Dumpning är av praxis villkorad till perioder med lägre biologisk aktivitet.