Sverige är ett hästtätt land och hästverksamheten växer. Hästsporten är Sveriges näst största fritidsgren efter fotboll och hästarnas roll för turism och rekreation ökar. Hästar kan också öka den biologiska mångfalden i ett område, eftersom de bidrar till att hålla markerna öppna. Men hästhållning kan också påverka miljön negativt, och behöver tydligare inkluderas i arbetet med att nå miljömålen, framför allt när det gäller övergödning.

Idag finns omkring 350 000 hästar i landet, vilket som jämförelse är fler än antalet mjölkkor. Storleken på hästgårdarna och den verksamhet som bedrivs är mycket varierande, men majoriteten av hästägarna är privatpersoner som bor i stadsnära miljöer och har ett fåtal hästar.

En vuxen häst utsöndrar i genomsnitt lika mycket kväve och fosfor som den får i sig genom fodret. Eftersom fodret ofta tillförs hästgården utifrån innebär det att näring flyttas till och ansamlas i hästtäta områden. Sammanlagt producerar de svenska hästarna årligen omkring 2,9 miljoner ton stallgödsel (urin och träck), vilket motsvarar 2 900 ton fosfor och 15 000 ton kväve. Den största andelen fosfor i hästarnas gödsel finns i träcket, medan kvävet i huvudsak finns i urinen

Rätt hanterat är hästarnas gödsel en resurs i odling, men om den inte tas om hand på rätt sätt finns stor risk att en del av näringen i stället läcker ut i närliggande vattendrag, sjöar och hav och bidrar till övergödning. Denna risk är särskilt stor om hästgårdarna ligger nära vatten och näringen inte binds upp i vegetation eller i marken.

Förhöjda näringshalter uppmätta

Det har tidigare saknats studier som mätt hur stort näringsläckaget från hästgårdar kan vara. Forskning har nu visat att det finns ett samband mellan förekomst av hästgårdar och förhöjda halter av kväve och fosfor i dikesvatten.

En nyligen genomförd forskningsstudie visade att hästgårdar bidrog med ungefär 30–40 procent av den totala fosforbelastningen och 20–45 procent av den totala kvävebelastningen i områden med omfattande hästverksamhet. Även halterna av fosfat, som är den mest biologiskt aktiva formen av fosfor, var högre i områden med många hästar. I marken i hästarnas rasthagar återfanns mer lättrörlig fosfor än i åkermark. Sammantaget visade studien att hästhållning kan ha en tydlig lokal miljöpåverkan och bidra till övegödning i exempelvis en sjö eller havsvik, och sannolikt även bidra till övergödningen av Östersjön.

Totala näringsläckaget okänt

Övergödning är sedan länge ett av Östersjöns största miljöproblem. Sverige är fortfarande långt ifrån att uppnå det nationella miljömålet ”Ingen övergödning” – och även från att nå målen i EU:s vattendirektiv och Helcoms Baltic Sea Action Plan, särskilt för centrala Östersjön.

Hur mycket hästhållning bidrar till den totala tillförseln av näring till Östersjön eller till enskilda sjöar eller kustområden är dock ännu okänt. I nuläget är det bara den hästgödsel som samlas ihop och hanteras inom lantbruket som är med i de nationella beräkningarna av källor till kväve- och fosforbelastning på sjöar, vattendrag och hav, som görs av konsortiet SMED (Svenska MiljöEmmisionsData), och som ligger till grund för vattenförvaltningens arbete mot övergödning i Sverige, och den internationella rapporteringen.

Brist på kunskap om läckage från gödsel som inte samlas in och tas om hand, och om hur hästverksamhet i övrigt bidrar till näringsläckage, gör att påverkan från hästgårdar oftast inte är med i övergödningsberäkningar. Det är därför angeläget att dataunderlag tas fram och att beräkningsverktyg utvecklas så att hästhållningen kan inkluderas i dessa beräkningar. Det kan ligga till grund för utvecklandet av styrmedel som stimulerar till åtgärder på landets hästgårdar där näringsläckaget behöver minska.

Hagarnas beskaffenhet viktig

Hur stort näringsläckaget från en hästgård är avgörs både av markförhållandena på platsen, hur många hästar som hålls i förhållande till hagarnas storlek och hur gödseln hanteras.

Enligt gällande regelverk ska svenska hästar under hela året vistas utomhus varje dag, och många hästar tillbringar större delen av dagarna utomhus. Detta är positivt ur ett hästvälfärdsperspektiv, men samtidigt är det i hagen som näringsläckage främst riskerar att uppstå, framför allt under vinterhalvåret och vid regn.

Om det finns täckande vegetation på marken där hästarna hålls kan näring som tillförs via urin och träck bindas tämligen effektivt. Därför är sommarhagarna för bete ofta inget problem. Om vegetation saknas minskar dock både växternas och markens näringsbindande förmåga, genom att marken blir upptrampad och
utsätts för erosion vid ytavrinning. Stor risk för näringsläckage uppstår därmed om hagarna blir allt för upptrampade, särskilt om många hästar hålls på liten yta, i exempelvis små vinterhagar. Om hagarna ges möjlighet att vila emellanåt håller markens växttäcke bättre, och markens förmåga att fånga upp näring ökar. Ett annat sätt att minska belastningen på hagarna är att minska hästtätheten.

Majoriteten (cirka 75 procent) av hästarna hålls i stadsnära miljöer, vilket ofta innebär att ytan är begränsad och risk för negativ påverkan på den närliggande miljön ökar. Vatten- och foderplatser och ingångar till hagar är särskilt utsatta för söndertrampning, eftersom hästarna vistas där under sammantaget lång tid.

Illustration: Östersjöcentrum efter ett original av Anna-Lena Lindqvist/ Lindqvist Grafik&InfoDesign AB

Regelbunden mockning avgörande

På alla hästgårdar, men i synnerhet i små rasthagar med stor gödselbelastning, är det viktigt att mocka hagarna regelbundet, gärna dagligen. Ju längre gödseln ligger kvar på marken desto större är risken för
näringsläckage till närliggande diken och vidare till sjöar och hav, speciellt om det regnar och marken blir blöt och upptrampad. Särskilt viktigt är det att mocka vid ingångar och foderplatser.

Den insamlade gödseln ska förvaras så att näringen inte kan läcka ut i miljön, till exempel på en tät gödselplatta eller i en container. Därifrån bör den återcirkuleras till växtodling. Regelbunden mockning och säker förvaring av gödseln minskar risken för näringsläckage till miljön.

Förr i tiden hade hästhållningen en starkare koppling till lantbruket. Gårdar som höll hästar odlade även hästarnas foder och andra grödor, och kunde sprida hästarnas gödsel på sina åkrar. Dagens tätortsnära hästgårdar saknar ofta en sådan koppling. En stor del av fodret, speciellt kraftfoder, köps in och hästägaren
måste få avsättning för stallgödseln på något annat sätt. Framtagande av effektiva system och nätverk för att underlätta den vidare transporten och avsättningen för gödseln skulle minska risken för att den orsakar näringsläckage.

Lokala förutsättningar viktiga

Regelbunden mockning och skötsel av hagar så att växttäcket hålls intakt är de viktigaste faktorerna för att minska näringsläckaget, men beroende på lokala faktorer kan även andra åtgärder behövas. Det kan exempelvis handla om dränering och stabilisering av marken i hagar. Även i större hagar kan det vara motiverat att stabilisera marken i områden runt vatten- och foderplatser och ingångar.

Om hästgården ligger i anslutning till vattendrag är det viktigt att stängsla av hagarna en bit från vattendraget. Växter längs med diken och vattendrag kan då fånga upp det överskott av näring som ändå läcker från hagen.

Det finns även åtgärder som kan fånga upp näring nedströms källan, såsom kalkfilter eller våtmarker, men åtgärder som görs vid, eller så nära näringskällan som möjligt, är vanligtvis effektivast.

När hagarna blir upptrampade binds inte näringen från gödseln lika bra i vegetationen, vilket gör att risken för näringsläckage ökar. När det regnar finns också stor risk för erosion och ytavrinning, vilket kan bidra till ytterligare näringsläckage. Foto: Linda Kumblad

Regleringar av hästnäringen

Det finns idag luckor i regelverket när det gäller hästgårdar. Endast de hästgårdar som är registrerade som jordbruksföretag, vilket är minoriteten (en knapp tredjedel), omfattas av Jordbruksverkets föreskrifter om miljöhänsyn i jordbruket, som bland annat inkluderar bestämmelser om hur stallgödsel får lagras och spridas.

Vilka regler som gäller beror på hur många hästar man har och om man är i ett så kallat nitratkänsligt område. Dessutom kan kommunerna ha särskilda regler, till exempel inom detaljplanerat område. Jordbruksverkets allmänna råd, som säger att lagringsutrymmen för stallgödsel ska vara utformade på ett godtagbart sätt med hänsyn till näringsläckage och avrinning, gäller däremot all hästverksamhet. All verksamhet omfattas också av lagar om djurskydd och av miljöbalkens allmänna hänsynsregler som ålägger alla verksamhetsutövare skyldigheten att vidta åtgärder för att undvika skada för människors hälsa eller miljön.

Det är kommunerna som har ansvar för att kontrollera att hästnäringen efterlever miljöbalken, allmänna råd och lokala föreskrifter. I praktiken kan tillsynen på hästgårdar vara svår eftersom råden och miljöbalkens hänsynsregler är mindre konkreta, och därmed svårare att övervaka, än mer specifika föreskrifter.

Rådgivning och stöd

Även när det gäller möjligheterna till rådgivning och ekonomiskt stöd är många av landets hästgårdar exkluderade. Inom lantbrukets hållbarhetsprojekt ”Greppa näringen” finns ett rådgivningsprogram som riktar sig till hästägare med fler än tio hästar, men rådgivning skulle behövas även för mindre hästanläggningar.

Den rådgivning och ersättning för åtgärder som finansieras genom EU:s gemensamma jordbrukspolitik riktas enbart till jordbruksföretag och inte till enskilda personer. Med andra ord behövs nationella insatser för att nå dessa hästägare. Hästgårdar som drivs av privatpersoner eller företagare omfattas idag inte heller av möjligheten att söka stöd för lokalt åtgärdsarbete (så kallade LOVA-medel).

Ökade incitament för lokala åtgärder behövs

För att minska läckaget av näring från hästgårdar är det angeläget att med olika medel stimulera till åtgärder, exempelvis genom kunskapshöjning, regelverk, tillsyn, stöd och ekonomiska incitament.

Informationskampanjer och rådgivning kan ha god effekt för att öka kunskapen om den egna hästgårdens miljöpåverkan och hur den kan minskas. Även framtagande av särskilda föreskrifter för hästhållning och stallgödselhantering, samt utökad tillsyn, kan behövas.

Åtgärdstakten kan också öka genom införande av möjligheten för privatpersoner och företagare att söka stöd för investeringar som kan vara kostsamma, så som att ersätta bristfälliga lagringsplatser för gödsel med nya täta gödselplattor.

Möjligheten att få avsättning för stallgödseln ger stallägare lägre kostnader och ökade ekonomiska möjligheter till bra gödselhantering. EU:s relativt nya förordning om handel med organiska gödselmedel kom till för att stimulera omvandling av till exempel stallgödsel till transporterbara gödselslag, som pellets. Den sätter regler för näringshalter och förekomst av föroreningar, vilket också underlättar handel. Organiska gödselmedel av denna typ kan komma att bli alltmer intressanta i takt med att priset på mineralgödsel stiger, bland annat genom ökad efterfrågan på marknaden och brist på fosforråvara.

Sammantaget är det hög tid att arbetet mot övergödning, både lokalt och på Östersjöskala, på allvar inkluderar hästnäringen.