Våtmarker står högt på den politiska agendan, både nationellt och inom EU, och återvätning av landskapet ses som en naturbaserad lösning på en rad samhällsproblem. Återvätning sker antingen genom restaurering av marker där det historiskt funnits en våtmark, eller genom nyanläggning på annan mark.

Men flera frågor måste beaktas för att få största möjliga effekt. Denna policy brief beskriver fördelar och utmaningar med att återväta jordbrukslandskapet och lyfter behovet av ett landskapsperspektiv.

I texten används återvätning som en övergripande term för ambitionen att öka mängden våtmarker i landskapet.

Flock med gäss över en våtmark. Foto: Lars Johansson/Mostphotos

Mer vatten i jordbrukslandskapet

Ett viktigt motiv bakom dagens våtmarksdebatt är att många historiskt utdikade våtmarker läcker koldioxid, eftersom utdikningen ledde till syresättning av marken och nedbrytning av dess organiska material. Åkrar med hög organisk halt har sjunkit ihop som en följd av dessa nedbrytningsprocesser och kan i vissa fall ha blivit obrukbara. I jordbrukslandskapet har emellertid den viktigaste orsaken till fler våtmarker varit att bromsa vattenflöden, dels för att minska risken för översvämningar nedströms, dels för att undvika läckage av näringsämnen. För att uppnå dessa mål har nya våtmarker anlagts samtidigt som uträtade vattendrag har återställts, eller återmeandrats, till en mer naturlig form.

Hem för rödlistade arter

Våtmarker är viktiga habitat för många arter, inte bara de som lever i akvatiska miljöer utan också många landlevande arter, däribland fåglar, fladdermöss, spindlar och insekter, som nyttjar den stora mängd resurser som ofta finns i och runt dessa miljöer. Betydelsen understryks inte minst i det stora antalet våtmarksbundna arter som är hotade och återfinns på rödlistan.

Slutligen, en våtmark kan medföra stora rekreationsvärden, både i städer och på landet. Samtal med markägare visar till exempel att de gärna anlägger grunda dammar för att få skridskois till sig själva eller barnen. Dammar i staden är likaledes populära besöksmål som dessutom ger svalka under varma sommardagar.Nämnda nyttor har stimulerat statliga investeringar, av både tidigare och nuvarande regeringar, för att anlägga och återställa våtmarksmiljöer. Frågan utreds också som ett led i EU:s mål att restaurera skadad natur för att motverka klimateffekter och minska hot mot biologisk mångfald. Med tanke på de många nyttorna är det lätt att förvänta sig att en typ av våtmark uppnår flera mål, men så är sällan fallet. Faktorer som främjar en viss nytta kan minska eller helt motverka värdet av en annan.

Historiskt perspektiv behövs vid återvätning

Under medeltiden var våtmarker viktiga foderproducenter för boskap, men när befolkningen ökade under 1700- och 1800-talen behövdes mer odlingsbar mark för näringsförsörjningen. Det ledde till att man dränerade stora arealer våtmarker – i vissa områden upp till 90 procent. En oönskad effekt var att vattnet flödade snabbare genom landskapet, vilket skapade ökat näringsläckage med övergödda sjöar och hav som konsekvens, samtidigt som biologisk mångfald gick förlorad, områden blev känsligare för översvämningar och koldioxidläckaget ökade. Att återhämta dessa förlorade funktioner kräver att man vet vilken typ av våtmark som behövs, och hur landskapet ska återvätas.Landskapets naturliga utformning är den främsta anledningen till att våtmarker existerar. De finns där vattenflöden bromsas upp, som på slätter och i fördjupningar i landskapet, eller där grundvattnet kommer upp till ytan. De underliggande hydrologiska processerna, som nederbörd och avrinning, i kombination med jordart, avgör våtmarkens struktur och hur den påverkar omkringliggande miljöer. Varierade vattenflöden med tillfälliga översvämningar är ofta viktiga egenskaper för att uppnå ekologiska och klimatmässiga nyttor.

Placering i landskapet avgör effekten

För att minska koldioxidläckage är det våtmarker på organogena jordar, dvs jordar med mycket kol i form av organiskt material, som behöver restaureras. Även om återvätning av dessa kan gynna biologisk mångfald är det andra våtmarkstyper som har större effekt på artrikedomen. Viktiga våtmarker för biologisk mångfald är källor, rikkärr och andra typer av kärr, som ofta har små koldioxidutsläpp.

En annan typ av våtmarker som restaureras och anläggs för biologisk mångfald är de med öppet vatten och strandvåtmarker, t.ex. Hornborgasjön, som gynnar fågellivet. De har en mindre betydelse för att minska koldioxidutsläpp och kan i stället vara källor för metangas. Med andra ord kan det vara svårt att maximera nyttan för både biologisk mångfald och klimat i samma våtmark.

För åtgärder mot näringsläckage eller för att minska översvämningsrisk med ett framgångsrikt resultat handlar det ofta om anläggning där placeringen är central i ett område som tar emot mycket avrinnande vatten. Men dessa våtmarker har låg biologisk mångfald på grund av sin mycket höga biologiska produktion.Slutligen, en speciell typ av våtmarksrestaureringar är så kallade gäddfabriker, med målet att gynna reproduktion av gädda i anslutning till Östersjön, vars placering gör att de oftast har mindre effekt på andra ekosystemtjänster.

För att maximera nyttan av olika våtmarksfunktioner behövs en mångfald av våtmarkstyper i jordbrukslandskapet.Beroende på placering, utseende och skötsel främjas vissa ekosystemtjänster (grön plussymbol) medan andra bliropåverkade eller missgynnas (röd minussymbol). Illustration: Elsa Wikander/Azote.

Se högupplöst version av illustrationen (1117 Kb)

Våtmarker för biologisk mångfald ...

Vatten är förutsättningen för liv, och närvaron av vatten och den näring som ofta transporteras med vattnet skapar goda förutsättningar för ett artrikt habitat. Öppna vatten och strandvåtmarker i jordbrukslandskapet hyser därför ofta en hög biologisk mångfald både nere i vattnet och i omgivande landområden. I det öppna landskapet finns dessutom rikkärr med en hög biologisk mångfald av framför allt växter och insekter.

Framgångsfaktorer vid återvätning av jordbrukslandskapet handlar ofta om att återställa den hydrologiska dynamiken samt att ha ett långsiktigt perspektiv på skötsel. Eftersom våtmarker har en hög produktivitet och är relativt grunda kommer de att växa igen snabbt om skötselåtgärder uteblir, vilket missgynnar många hotade arter.

Historiskt har våtmarker varit viktiga källor för vinterfoder och  hävdats regelbundet. Nu sker skötseln främst med betande kor, men också ibland med hästar och får. I dag anläggs också ofta våtmarker, i form av en damm, i beteshagar för att säkra vattenförsörjning till korna. Det är ofta positivt om våtmarkens stränder varierar, så att det finns både brantare stränder och strandvåtmarker som regelbundet översvämmas, eftersom olika arter gynnas av olika faktorer.Effekten av betande djur på våtmarkens biologiska mångfald är inte entydig. Betade våtmarker med hög djurtäthet som ger trampskador kan till exempel främja fågelliv, inte minst vadararter, men kan samtidigt missgynna insekter och spindlar. Även om en låg vegetation gynnar många insekter och spindlar så verkar trampet skada de arter vars larver utvecklas i blöt jord. Här saknas dock forskning. En del resultat antyder också att trampskador i våtmarker kan leda till ökade utsläpp av växthusgaser, framför allt metan, och erosion av jordpartiklar och fosfor.

... eller för att fånga näring och dämpa flöden

Huvudskälet för anläggning av våtmarker i jordbrukslandskapet idag är att minska diffust näringsläckage från åkermark, men det finns också ett ökande intresse att anlägga eller restaurera våtmarker för att dämpa extremflöden förknippade med ett förändrat klimat. Båda målen kräver att placeringen är noga utvald för att samla en väsentlig del av avrinningen och huvuddelen av det näringsrika vattnet. Optimal placering går att beräkna utifrån vattenflöden och näringsbelastning, med olika digitala verktyg.

Näringsvåtmarker är ofta små, med djupare delare som möjliggör sedimentation av framför allt fosfor. För hög kväverening behövs mycket vegetation och ganska grunda våtmarker, så att bakterier kan omvandla kvävet till kvävgas som lämnar vattnet. Med åren ansamlas sediment i våtmarken, vilket leder till att den tappar sin funktion om den inte grävs ur regelbundet. I samband med ett förändrat klimat finns ett ökande intresse att anlägga eller restaurera våtmarker för flödesdämpning eller bevattningsdammar.För att kunna sänka flöden krävs en stor volym, dvs djupa dammar, gärna med ett reglerat utlopp. Både dessa mål kräver att placeringen är noga vald så att vattnet verkligen rinner genom våtmarken. Ny forskning visar också att anlagda våtmarker effektivt kan buffra vattenflödet vid normala regnmängder men att dessa är otillräckliga vid stora regn.

Avvägningar mellan fördelar

Våtmarkens funktioner påverkas av dess utseende, placering i landskapet och skötseln. Ofta kan egenskaper som maximerar en nytta vara mindre bra för andra nyttor. Medan näringsretention ofta är optimerad i små våtmarker som tar emot näringsrikt vatten och som har hög produktivitet, kan sällan biologisk mångfald optimeras i dessa våtmarker. På samma sätt reagerar utsläpp av växthusgaser och biologisk mångfald olika på fluktuerande vattennivåer och bete.

Multifunktionalitet bör därför inte vara ett primärt mål för enskilda våtmarker, utan uppnås på landskapsnivå. Det är också viktigt att inse att även om en enskild våtmark inte kan optimeras för flera nyttor, kan god planering vad gäller utformning och skötsel ge mervärden då andra ekosystemtjänster kan levereras, om än inte optimalt. Till exempel kan enkla anpassingar i utformning, så som flacka släntlutningar, förbättra potentialen för biologisk mångfald i en våtmark som optimerats för näringsrening.

Resultaten kräver långsiktighet

Att återställa våtmarkers funktioner kan ta tid, upp till flera decennier, innan ekosystemet nått full återhämtning. Detta kräver ett långsiktigt perspektiv men också resurser för kontinuerlig uppföljning. Sådana resurser saknas ofta eftersom befintliga ekonomiska ersättningar till markägare inte i tillräcklig utsträckning täckt både anläggning och skötsel. Eftersom effekten av åtgärder tar tid så är det viktigt att man gör rätt från början.

Det råder dock kunskapsbrist om kopplingar mellan utförande och långsiktig funktion, eftersom genomförda åtgärder sällan utvärderas över tid. Dessutom finns det inga våtmarker där mätningar av alla nyttor, som flöde, näring, biologisk mångfald och kolinlagring eller oönskade bi-effekter utvärderats samtidigt. Med andra ord krävs mer kunskap för att våtmarkernas potential i landskapet ska kunna utnyttjas optimalt.

Läs mer och ladda ner

Policy brief: Multifunktionella våtmarker – realitet eller utopi? (3662 Kb)
 

Foto: Danksten/Mostphotos