Mikroplast. Foto: Oegon State University.

Bland de utsläpp av mikroplast till miljön som går att beräkna är vägtrafiken den absolut största källan, konstaterar Naturvårdsverket i sin rapport. Uppgifterna bygger på en tidigare kartläggning gjord av Svenska Miljöinstitutet, IVL.

Slitage av bildäck i den svenska trafiken ger upphov till ungefär 7 600 ton mikroplast per år, medan slitage av vägbeläggningar och vägmarkeringar ger upphov till cirka 500 ton per år. Partiklarna kan spridas till vattenmiljön via luft, dagvatten och snödumpning. Exakt hur mycket av utsläppen som faktiskt når hav, sjöar och vattendrag är ännu okänt.

Det finns redan en rad åtgärdsförslag för att minska utsläppen från trafiken, såsom förbud mot dubbdäck och dumpning av snö från snöröjning i sjöar, hav och vattendrag. Naturvårdsverket konstaterar dock att det i många fall krävs mer kunskap innan beslut kan fattas. Bland annat föreslås att regeringen ger i uppdrag åt Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) att ta fram fakta om mikroplastutsläpp från trafiken.

– I vissa fall håller jag med. Beslut som rör till exempel bildäck, och som påverkar så pass många människor, ska inte fattas utan väl underbyggda underlag, säger Marie Löf, ekotoxikolog och expert på mikroplast vid Östersjöcentrum.

– Men angående snöröjning borde det vara relativt enkelt att bestämma sig för att deponera snön på uppsamlingsplatser istället för att dumpa den i vattnet. Särskilt eftersom det inte bara rör mikroplast. I snön från snöröjningen finns även andra farliga ämnen, som till exempel tungmetaller och polyaromatiska kolväten, säger Marie Löf.

"Eco-driving kan minska uppkomsten av mikroplast från bildäck och vägar med hela tio procent"

Trafik. Foto: Azote.

Marie Löf hänvisar till en motsvarande rapport som lämnades till det norska Miljödirektoratet i fjol och bland annat föreslog minskad biltrafik, särskilt i storstäder, som ett sätt att strypa tillförseln av mikroplast från vägtrafiken.

–Det hade jag gärna sett att Naturvårdsverket diskuterade kring i sin rapport. Särskilt eftersom minskad biltrafik skulle få så många andra positiva effekter också, som minskade utsläpp av växthusgaser och partiklar, och minskad trängsel, säger Marie Löf.

Naturvårdsverket nämner dock behovet av att informera om och uppmuntra till en mer miljövänlig körstil, så kallad ”eco-driving”, med mjukare accelerationer och inbromsningar.

– Det är positivt. Den norska rapporten anger att eco-driving kan minska uppkomsten av mikroplast från bildäck och vägar med hela tio procent, så det är en viktig åtgärd, säger Marie Löf

Andra stora källor är utsläpp från konstgräsplaner (1 640- 2 460 ton/år) och tvätt av syntetiska textilier (8-950 ton/år). Angående det senare vill Naturvårdsverket bland annat att konsumenter ska ges mer information och kunskap om plasten från syntetiska kläder, samt att Upphandlingsmyndigheten undersöker möjligheterna att ställa krav vid inköp av varor och tjänster inom den offentliga sektorn.

– På sikt kan vi kanske hoppas på tekniska lösningar, som till exempelvis luddfilter i tvättmaskinerna, men det verkar ligga långt fram i tiden. Ett val man kan göra som konsument, förutom att välja färre produkter av syntetmaterial, är att inte köpa tvättmaskiner som har luddsköljning, det vill säga där man inte manuellt kan ta bort luddet som bildas vid torktumling, utan det sköljs ner i avloppet, säger Marie Löf.

Sverige driver sedan en tid tillbaka en tydlig linje när det gäller mikroplast. Tillförseln till havet ska minskas. Ett exempel är arbetet för ett förbud mot mikroplaster i kosmetika som sköljs av. Vid FN:s havskonferens i New York nyligen stod det klart att sex länder, däribland Frankrike, Finland och Norge, redan anslutit till Sveriges upprop om ett sådant förbud senast i juni år 2020.

"Kunskapsluckorna om mikroplast är ett stort problem"

Enligt Naturvårdsverket bör det nationella arbetet fortgå parallellt med arbetet på EU-nivå där det nu tas fram en plaststrategi, för att minska tillförseln av både primära mikroplaster och större plastskräp till haven.

Huvudfrågan, både nationellt och internationellt, är vilka åtgärder som är mest effektiva för att nå de politiska målen om minskad nedskräpning av haven. Ett stort problem är att kunskapen om hur mycket mikroplast som tillförs havsmiljön – och var den kommer ifrån – fortfarande är fragmentarisk. Och utan koll på källor och spridning är det svårt att införa effektiva åtgärder.

– Kunskapsluckorna om mikroplast är ett stort problem. Inom forskningen kommer det ständigt nya rön, om allt från spridning till vilka effekter mikroplasten har på havets växter och djur, säger Marie Löf.

"Den dag vi ser tydliga negativa effekter i havet är det försent"

Det tar tid att bygga upp tillräcklig kunskap. Samtidigt tycker hon att det i många fall är motiverat att luta sig mer mot försiktighetsprincipen och fatta politiska beslut – trots att det saknas fullständig kunskap.

– Här har Sverige möjlighet att ta på sig ledartröjan och arbeta fram riktlinjer som möjliggör innovation och teknikutveckling, till exempel när det kommer till avancerad vattenrening och konstgräsplaner, säger Marie Löf.

Enligt henne har miljön inte råd att vänta på åtgärder.

– Det kan ta flera hundra år för plast att brytas ned i havet. Samtidigt vet vi att plastanvändningen ökar i samhället, vilket sannolikt innebär att även utsläppen till havet ökar. När mikroplasten väl är i havet kan vi inte ta upp den igen, så den dag vi ser tydliga negativa effekter i havet är det försent.

Text: Henrik Hamrén