Fredrik Valdeson. Foto: Pia Nordin
Fredrik Valdeson. Foto: Pia Nordin

Ta till exempel den härliga er-ändelsen på adjektiv, som en gång i tiden användes för att markera att adjektivet stod tillsammans med ett maskulint subjekt men som nu kan dyka upp som en morfologisk krydda i exempel som Emelie var glader utan att vara fuller eller En jacka om dagen gör magen glader. Vi ser att adjektivändelsen numera inte nödvändigtvis förknippas med maskulina subjekt, eller för den delen med subjekt över huvud taget (glader i det andra exemplet syftar ju på magen, som är objekt till verbet göra).

Exemplen är hämtade från bloggtext respektive Twitter, och nog kan man väl ändå skönja att den sedan länge utdöda ändelsen -er ändå tillför någon liten betydelsenyans även i den moderna svenskan. (Att just adjektivet glad gärna förses med en extra ändelse kan kanske också förklaras med inflytande från en av populärkulturens mer välkända dvärgar.)

Bloggare äro grammatiska stämningshöjare

Ett annat exempel på grammatisk stämningshöjare är den pluralform på verb som, trots att den tycks ha börjat försvinna ur talspråket redan under 1600-talet, levde kvar i skriftspråket långt in på 1900-talet. En snabb sökning i Språkbankens korpusar (https://spraakbanken.gu.se/korp/) visar att exempelvis formen äro (presens plural av verbet vara) är förvånansvärt högfrekvent i exempelvis nutida bloggspråk.

En air av fejkad ålderdomlighet

Till skillnad från adjektivens er-ändelse verkar språkkänslan vad gäller pluralform på verb faktiskt också vara någorlunda intakt. Dock förekommer formen titt som tätt även med singulara subjekt och signalerar väl då snarast någon form av förment högtidlighet som i exemplet Åh stunden äro kommen som jag längtat efter så länge! Att pluralformen kan användas som ett sätt att medvetet försöka skapa en air av fejkad ålderdomlighet syns också i bloggexempel som detta: Var hälsade, eder prinsessa haver nu vaknat och äro icke så talangfull i att tala gammelsvenska.

Även jag som grammatikforskare drabbas ibland av känslan att språket i forna dagar hade något både putslustigt och charmant över sig. I mitt avhandlingsprojekt studerar jag bruket av bitransitiva verb från 1800-talets början fram till modern tid. Ett bitransitivt verb är ett verb som konstrueras med två objekt, dvs. verb som ge ngn ngt, skänka ngn ngt eller beröva ngn ngt.

Bortglömda bitransitiva verb

Tvåhundra är en ur språkhistoriskt perspektiv förhållandevis kort period. Trots detta har det hänt en hel del sedan 1800-talet när det kommer till hur vi använder våra bitransitiva verb. Nuförtiden är det synnerligen sällan som vi skildrar någon våra tankar, avskrämmer någon en bekännelse eller försöker bevisa någon den stora fördelen med våra egna idéer. Inte heller är det särskilt ofta vi påknyter någon skorna eller föreställer någon annan det opassande i vederbörandes göromål. Och inte minst är det sällan vi upplever hur foster av vår inbillning föregycklar oss onda drömmar.

Allt detta var dock fullt gångbart på 1800-talet, och det är inte utan att man blir lite sugen på att införliva även dessa bortglömda bitransitiva verb i sin portfölj av historisk-grammatiska mysmarkörer.

______________________

Fredrik Valdeson
Doktorand i nordiska språk

Idag (17 mars) är det Grammatikdagen, ett ideellt initiativ med Språkkonsulterna och Svensklärarföreningen som huvudarrangörer.