AI, plattformar och kampen om väljarnas uppmärksamhet

När Sverige går till val den 13 september sker det i en digital informationsmiljö som skiljer sig från tidigare val. Sociala plattformar har blivit centrala kanaler för politisk kommunikation, samtidigt som generativ AI gör det enklare att skapa innehåll som kan vara svårt att skilja från verkligheten. Sådant innehåll kan användas för att sprida desinformation, även om nya EU-regler ställer krav på transparens kring AI-genererat innehåll.

Men enligt Claes Granmar, docent i europarätt vid Stockholms universitet, handlar utmaningen inte bara om AI-genererat innehåll. Han forskar bland annat om EU-rätt, digitalisering och grundläggande rättigheter, med särskilt intresse för hur artificiell intelligens och digitala plattformar påverkar rättssystemet och det demokratiska samhället.

– När det gäller svårigheten för användaren att avgöra vad som är autentiskt har plattformsleverantören egentligen stora möjligheter att underlätta för användarna att orientera sig, säger han.

Kampen om uppmärksamheten formar debatten

I dag avgörs inte bara vilka politiska budskap som publiceras, utan också vilka budskap som användarna faktiskt exponeras för. Algoritmer sorterar, rekommenderar och prioriterar innehåll på ett sätt som påverkar det offentliga samtalet.

– När uppmärksamhet är nyckeln för att höras i det öronbedövande mediebruset kan ett drastiskt uttalande eller en laddad symbol göra susen, säger Granmar.

Faktabaserade, sakliga och eftertänksamma resonemang framstår som tråkiga i en grå vardag. De står sig därför slätt gentemot fräcka tweets och obscena uttalanden som kryddar tillvaron.

Enligt Granmar riskerar en sådan utveckling att förändra förutsättningarna för politisk opinionsbildning. Innehåll som väcker starka känslor kan få större spridning än faktabaserade och mer nyanserade resonemang, vilket bidrar till att gränsen mellan information och underhållning blir mindre tydlig.

– I en nedåtgående spiral av medieflöden grumlas information och underhållning till infotainment. Naturligtvis innebär det att även villkoren för att skapa politisk opinion ändras i grunden.

AI kan förstärka utvecklingen genom att göra det möjligt att snabbt producera stora mängder bilder, filmer, ljud och texter. Men enligt Granmar är det minst lika viktigt att uppmärksamma plattformarnas egen roll i informationsflödet.

– På sätt och vis är det gamla epitetet ”digital anslagstavla” rättvisande eftersom det är andra som gör inlägg och uttrycker åsikter på plattformen, men det är en sanning med modifikation med tanke på hur plattformsleverantören organiserar och riktar det uppladdade innehållet, säger han.

Vilka regler gäller?

Under senare år har EU infört flera regelverk som syftar till att stärka transparensen och minska riskerna för manipulation i den digitala informationsmiljön.

Förordningen om transparens och inriktning när det gäller politisk reklam ska bland annat göra det tydligare vem som står bakom reklamen och hur den finansieras. Samtidigt uppställer Digital Services Act (DSA) krav på mycket stora onlineplattformar och sökmotorer att identifiera och hantera systemrisker som kan påverka demokratiska processer, exempelvis i samband med val.

– I huvudsak handlar plattformsansvaret om att säkerställa en hög grad av transparens, säger Granmar.

Från den 2 augusti 2026 gäller också nya transparenskrav enligt AI-förordningen. Bland annat ska AI-genererat eller manipulerat innehåll i vissa situationer kunna identifieras genom särskilda märkningar.

Flera av regelverken kan ses som delar av EU:s arbete för att stärka demokratins motståndskraft mot desinformation och otillbörlig påverkan. Samtidigt pekar Granmar på att vilka krav som blir aktuella beror på hur ett AI-system används.

– AI som används i politiska processer kan omfattas av särskilda krav, men allmänt tillgängliga AI-tjänster blir inte automatiskt högrisksystem bara för att de används i politiska syften.

Vem bär ansvaret?

När manipulerat eller vilseledande innehåll sprids på nätet uppstår också frågan om vem som bär det juridiska ansvaret.

Utgångspunkten är att den som publicerar ett politiskt budskap ansvarar för sitt eget innehåll. Plattformarna har samtidigt egna skyldigheter enligt bland annat DSA när det gäller hur deras tjänster är utformade och hur de hanterar olika risker.

– Tumregeln är att ett rättssubjekt inte kan hållas ansvarigt för ett annat rättssubjekts handling eller underlåtenhet. Alltså är det användaren som publicerar ett politiskt inlägg som är ansvarig för inlägget, berättar Granmar.

Det betyder samtidigt inte att plattformarna alltid står helt utanför det juridiska ansvaret. Om transparenskraven för politisk reklam inte är uppfyllda kan även avsändare och förmedlare av ett politiskt budskap få ansvar. Plattformens eget agerande kan också få juridisk betydelse, exempelvis genom hur innehåll rekommenderas och sprids.

En balans mellan ansvar och övervakning

Samtidigt finns det en viktig gräns för hur långt plattformarnas ansvar kan sträcka sig. Ett generellt krav på att förhindra olagligt material skulle i praktiken kunna innebära långtgående övervakning av användarnas kommunikation.

En sådan utveckling skulle inte bara påverka den personliga integriteten, utan också väcka frågor om övervakningens gränser. Samtidigt finns en risk att plattformar, i strävan efter att undvika juridiskt ansvar, begränsar även lagliga yttranden.

– Det som talar emot att plattformarna ska proaktivt hindra användare från att yttra åsikter eller filtrera innehåll som kan vara oönskat är risken för ett övervakningssamhälle, säger Granmar.

Att utvidga plattformsansvaret skulle hota den öppna demokratin och på sikt nationell säkerhet.

Samtidigt behöver demokratin skyddas mot försök att manipulera det digitala informationsflödet. Organiserade aktörer kan använda digitala plattformar för att påverka opinioner och demokratiska processer, vilket ställer krav på att riskerna för sådan påverkan hanteras.

Utmaningen är att hitta en balans mellan att motverka sådan påverkan och att inte begränsa det fria samtalet mer än nödvändigt. Det är i den avvägningen som Claes Granmar ser den centrala uppgiften för EU:s regelverk.

– Min bedömning är att EU:s demokratisköld överlag är välgenomtänkt och välbalanserad, säger han.

Vad kan väljaren göra?

Lagstiftningen kan ställa krav på plattformar, politiska aktörer och leverantörer av AI-system. Men den kan inte ensam avgöra hur väljare ska värdera den information de möter. För den enskilde väljaren blir därför källkritik fortsatt viktig. Att en bild, film eller ljudupptagning ser övertygande ut innebär inte nödvändigtvis att den är autentisk. Och att ett innehåll får stor spridning säger inte i sig något om dess trovärdighet.

Claes Granmar betonar också vikten av att användare är medvetna om sin egen roll i det digitala informationsflödet.

– Att ta det personliga ansvaret för att inte spä på moraset på nätet är viktigt, säger han.

Det kan enligt honom bland annat innebära att vara försiktig med att själv sprida tveksamt innehåll och att anmäla oegentligheter till plattformarna när det är motiverat.

Vi har både mänskliga rättigheter och mänskliga skyldigheter.

Sammantaget befinner vi oss i en tid där förutsättningarna för den politiska opinionsbildningen förändras snabbt. AI gör det möjligt att producera och sprida innehåll i en omfattning och med en precision som tidigare varit svårare att uppnå, medan plattformarna har stor betydelse för vilket innehåll som får genomslag. Det ställer nya krav på både lagstiftare, plattformar och användare – men också på hur balansen mellan ett robust demokratiskt samhälle och ett öppet informationsflöde upprätthålls.

Valet 2026 aktualiserar därför en fråga som blir allt viktigare även framöver: inte bara om ett politiskt budskap är äkta, utan också varför just det budskapet har nått fram till oss.

Text: Natalie Oliwsson