Religionshistoria
Inom religionshistoria studeras både samtida och forntida religioner från hela världen ur historiska, kulturella och sociala perspektiv.
Religionshistoria har en bred forskningsprofil som inkluderar historiska och filologiska studier samt etnografiska och antropologiska studier. Detta avspeglas också i vår grundutbildning. Genom sin empiriska mångfald som inte har några egentliga rumsliga eller tidsmässiga begränsningar, kräver religionshistorieämnet att enskilda forskare utvecklar en tydlig specialisering, exempelvis genom inriktning mot ett särskilt språk- eller kulturområde. Trots denna individuella specialisering vill religionshistoriker även kunna bidra till den religionsvetenskapliga begreppsutvecklingen samt föra en mera övergripande diskussion kring religion relaterat till kultur och samhälle då kontextualisering av empirin är central i ämnet.
Asketism och rituella självpraktiker
Asketism är ett begrepp med ursprung i den forngrekiska kulturen. Termen askêsis (jfr svenskans askes) syftade där från början på träning och övningar av mera fysisk och gymnastisk karaktär, men kom även att beteckna den strängt reglerade andliga livsföring som utmärkte filosofiska och religiösa sekter.
Asketism och rituella självpraktiker
Genus och religion
Forskningsområdet genus och religion undersöker hur genus skapar och skapas av religiösa föreställningar och praktiker. Dynamiken mellan levd, folklig religion och religiösa institutioner är central för genusperspektivet i såväl etnografiska som historiska studier.
Genus och religion
