Stockholms universitet

Forskningsprojekt Psykofysisk funktion av fobisk rädsla

Att använda psykologiska test och symtomskalor i enkätform för att göra en första bedömning av symptom och besvärsgrad är vanligt och värdefullt. Att konstruera sådana test så att de verkligen återger individens känsla så korrekt som möjligt är däremot svårt.

Spindelnät i trädgård/uteplats. Foto: Elisabet Borg

Speciellt svårt är det att få relationen mellan värdena på skalan att motsvara den faktiska relationen i hur upplevelsen förändras. Det här är något som har studerats med ”psykofysisk skalning”, men då främst för sinnesupplevelser som t.ex. ljudstyrka, smakstyrka och upplevd ansträngning.

I det här projektet ska vi studera specifik fobi (t.ex. spindelfobi) i ett psykofysiskt experiment med psykofysisk skalning. Personer som har specifik fobi behandlas vanligen genom att gradvis exponeras för det som de är rädda för. Vid sådan behandling varieras avståndet till det som skapar ångest under kontrollerade former och på det sättet brukar rädslan minska successivt.

I det här projektet kommer vi att utnyttja den teori och behandlingsmodell som ligger till grund för exponering i ett klassiskt psykofysiskt skalningsexperiment, med avståndet till t.ex. spindeln som stimulus. Forskningspersonerna kommer under experimentet att göra skattningar med ett par olika skattningsskalor så att den psykofysiska funktionen kan studeras. Forskningspersoner kommer att vara dels personer som har specifik fobi och dels personer som inte har det. Experimentet kommer att ledas av en erfaren psykolog och expert på den här typen av exponeringsbehandling.

Resultatet förväntas ge ökad kunskap om emotionsperception och den psykofysiska funktionen för rädsla/ångest, och vara relevant för psykiatrisk vård genom att på sikt kunna ge en mer individualiserad och preciserad diagnostik, utvärdering och behandling.

Är du intresserad av att delta i projektet?

Läs mer och anmäl dig

Frågor om projektet kan ställas till: pffr@psychology.su.se

Projektbeskrivning

Olika psykologiska test och symtomskalor är vanliga, men är svåra att konstruera så att de återger individens upplevelser korrekt och tillförlitligt. Ett problem är att resultatet oftast bara visar om en person har mycket eller litet, mer eller mindre av ett symptom/besvär, men inte säger något alls om hur mycket mer eller mindre.

Inom det forskningsfält som kallas ”psykofysik” har mätmetoder utvecklats för samband mellan den fysiska verkligheten omkring oss och vad vi upplever med våra sinnen. Många olika mätmetoder har tagits fram som används rutinmässigt inom sjukvården, som t.ex. hur man mäter hörsel- och synnedsättningar genom tröskelbestämningar. Genom psykofysisk skalning kan man studera sinnesupplevelser från tröskeln och upp till nära maximala intensitetsnivåer. Med god experimentell kontroll på stimulus har man funnit att sambandet mellan upplevd intensitet och faktisk signalstyrka inte är linjärt.

Ett exempel på det här som är lätt att förstå är hur vi upplever hastighet när vi kör bil. Tänk dig att du kör med 100 km/h och saktar ner till halva hastigheten, alltså 50 km/h. Upplever du att det går hälften så fort? Nej, de flesta kommer att bedöma att de upplever att det går mycket långsammare än hälften så fort. Och studier med psykofysisk skalning har visat att det i genomsnitt upplevs gå bara ungefär en fjärdedel så fort. I det här exemplet ser vi alltså 1) att vi kan bedöma i "kvoter" och 2) att upplevd hastighet inte är linjärt relaterad till den faktiska hastigheten (i km/h).

Inom fysiken är vi vana vid mätskalor med enheter som ger det som inom statistiken kallas kvotdata (kilogram, meter, newton, watt, mm.). En 10-kg påse med potatis har verkligen dubbelt så stor massa som en 5-kg påse, etc. Den här sortens data är väldigt bra eftersom man kan göra alla sorters matematiska beräkningar som t.ex. att beräkna icke-linjära samband med så kallade "potensfunktioner". Att utveckla mätskalor som ger kvotdata för psykologiska variabler är dock en utmaning eftersom våra upplevelser är subjektiva och "privata".

För studier av sinnesupplevelser finns psykofysiska kvotskalor, som t.ex. magnitudestimation. Med den metoden väljer individen själv skalvärden så att de upplevs som direkt proportionella mot upplevelsen. En annan psykofysisk skattningsskala är Gunnar Borgs s.k. Kategori-Kvot-skala (t.ex. centiMax-skalan) som kombinerar fördelarna med magnitudestimation med fördelarna av ord som uttrycker intensitet (starkt/svagt etc.). De skalorna används i dagsläget framför allt för upplevd ansträngning vid träning och vid kliniska arbetsprov. Eftersom det finns en stor fördel med kvotdata är det intressant att studera om det kan fungera för psykologiska variabler som t.ex. sorg, glädje, depression, rädsla, ångest. Problemet är då att det är svårt att hitta bra kontrollerbara stimulus där dos och respons på stimuli kan studeras.

Helt unikt projekt

I det här helt unika projektet ska vi studera specifik fobi (t.ex. spindelfobi) i ett psykofysiskt experiment med psykofysisk skalning. Specifik fobi väljs då det till skillnad från andra ångesttillstånd möjliggör att studera rädsla/ångest i en ”renare” form.

Personer som har specifik fobi behandlas vanligen genom att gradvis exponeras för det som de är rädda för (Öst et al., 2010) eller genom att omkullkasta förväntningen vid exponeringen (t.ex. genom slumpmässigt variera exponering mot stimuli) (Craske et al., 2014). Vid sådan behandling varieras avståndet till det som skapar ångest under kontrollerade former och på det sättet brukar rädslan minska successivt. I det här projektet kommer vi att utnyttja den teori och behandlingsmodell som ligger till grund för exponering i ett klassiskt psykofysiskt skalningsexperiment, med avståndet till t.ex. spindeln som stimulus.

Forskningspersonerna kommer under experimentet att göra skattningar med ett par olika skattningsskalor så att den psykofysiska funktionen kan studeras. Forskningspersoner kommer att vara dels personer som har specifik fobi och dels personer som inte har det. Experimentet kommer att ledas av en erfaren psykolog och expert på den här typen av exponeringsbehandling.

Resultatet förväntas ge ökad kunskap om emotionsperception och den psykofysiska funktionen för ångest, och vara relevant för psykiatrisk vård genom att på sikt kunna ge en mer individualiserad och preciserad diagnostik, utvärdering och behandling.

Projektmedlemmar

Projektansvariga

Elisabet Borg

Universitetslektor

Psykologiska institutionen
Elisabet Borg, porträtt. Foto: Niklas Björling

Medlemmar

Nora Choque Olsson

Universitetslektor, docent, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi

Psykologiska institutionen
Nora Choque Olsson

Ewa Mörtberg

Gäst, docent

Psykologiska institutionen
Ewa Mörtberg Foto: Psykologiska institutionen/HB

Anita Bergquist

Socionom, Leg. hälso- och sjukvårdskurator

Psykologiska institutionen

Sofia Faleskog Revsäter

Socionom, Leg. hälso- och sjukvårdskurator

Psykologiska institutionen

Frida Jonsson

Leg. psykolog

Psykologiska institutionen