Forskningsprojekt Självförsvar och ovilliga eller oförmögna stater
Forskningsprojekt som syftar till att fastställa om argumentet om en "ovilja eller oförmåga" hos en stat håller på att utvecklas till en ny rättslig norm.
Förbudet mot våldsanvändning i artikel 2 (4) i FN-stadgan utgör en grundpelare i dagens internationella rätt. Detta generella förbud har endast två undantag: en stats rätt till självförsvar vid en väpnad attack från en annan stat (artikel 51) och säkerhetsrådets auktorisation (artikel 42).
En ny utmaning har dock uppstått när icke-statliga aktörer, såsom terroristorganisationer, utför väpnade attacker från en stats territorium mot en annan stat. Om värdstaten saknar vilja eller förmåga att förhindra attackerna, åberopar den angripna staten ofta argumentet om "ovilja eller oförmåga" som rättslig grund för självförsvar. Exempel på detta inkluderar Rysslands våldsanvändning i Georgien 2002, Ugandas i Kongo 2003 samt Turkiets i Irak och Syrien mellan 2015 och 2018.
Internationella domstolen har i flera avgörande fall, bland annat 2004 och 2005, slagit fast att artikel 2 (4) fortsatt gäller och att kampen mot internationell terrorism inte har förändrat det rättsliga läget. Statspraktik tycks dock indikera motsatsen, och den internationella rättsdoktrinen är splittrad i frågan.
Detta forskningsprojekt syftar till att undersöka om argumentet om en stats "ovilja eller oförmåga" håller på att utvecklas till en ny rättslig grund för våldsanvändning i mellanstatliga relationer. Forskningen bygger på föreläsningar vid Haagakademin sommaren 2019 och kommer att publiceras i serien Recueil des cours.
Projektmedlemmar
Projektansvariga
Said Mahmoudi
Professor emeritus
