Forskningsprojekt Upplysning, antropologi och italiensk opera
Forskningsprojekt i teatervetenskap av Magnus Tessing Schneider, fil dr vid Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet.
Detta projekt undersöker de filosofiska och politiska frågor som aktualiseras i den toskanske författaren Ranieri Calzabigis (1714-1795) tio operalibretton utifrån den kontext som utgörs av deras musikaliska omsättning, deras uruppföranden och den samtida receptionen, liksom av de filosofiska frågeställningar och de samhällsproblem som upplysningens författar inriktade sig på.
Sedan 1800-talet har Orfeo ed Euridice (1762), Alceste (1767) och Paride ed Elena (1770) varit kända som Calzabigis och C. W. Glucks ’reformoperor’. Beteckningen syftar vanligtvis på förändringar i dramatisk uppbyggnad, språk och karaktärsteckning, på musikens form, uttryck och dramaturgi, liksom på det nya användandet av dans, kör och scenografi som operorna banade vägen för.
På 1700-talet beskrevs dessa innovationer däremot som en ’revolution’ snarare än som en ’reform’, vilket markerar en förbindelse mellan operorna och upplysningens vidare sociala och politiska ambitioner. Som historikern Jonathan Israel menar är all upplysning per definition ”nära knuten till revolution”, och för rörelsens mer radikala företrädare innebar upplysningen en ”fundamental revolution, det vill säga en revolution som på en och samma gång är intellektuell, social, politisk och religiös”. Men på vilka sätt var Glucks och Calzabigis operor revolutionära?
Vid en första anblick tycks det finnas få likheter mellan de olika verken: den sörjande Orfeus, som nedstiger i dödsriket för att få sin döda hustru åter i Orfeo ed Euridice; den gaeliska jägarinnan som plötsligt dör när hon får höra rösten från den älskade som hon trodde var död i Comala (1774); den stridslystne tahitierhövdingen som protesterar mot James Cooks inblandning i en lokal konflikt mellan stammar i Cook o sia Gl’inglesi in Othaiti (1785); och den välsinnade arabiske emiren från 700-talet som uppvaktar en spansk krigarinna i Elvira (1794). Verken förenas dock av författarens genomgående sysselsättning med upplysningsantropologi, så som den utvecklats av tänkare som Rousseau och Diderot.
Projektbeskrivning
Genom konfrontationen mellan moderna européer – både i publiken och ibland även på scenen – och representationer av människor från förhistorisk tid, från medeltiden eller från avlägsna delar av världen, undersöker operorna vad som utgör den mänskliga naturen. Vad har en välutbildad tysk eller italienare från 1700-talet gemensamt med en antik grekisk drottning (Alceste), en kväkare från Pennsylvania (Amiti e Ontario o I selvaggi, 1772), eller med en feodalherre från 900-talets England (Elfrida, 1792)? Finns det något som är ’naturligt mänskligt’, eller är människan en ’naturligt kulturell’ varelse? Vilka egenskaper skiljer och förenar människor med de mest skilda geografiska och historiska bakgrunder? Vilka är likheterna och skillnaderna mellan det moderna ’upplysta’ Europa och dess ’oupplysta’ förflutna, och i vilken riktning vill vi att världen ska förändras? Utan att ge ett slutgiltigt svar på dessa frågor antar operorna formen av contes philosophiques, filosofiska sagor, som uppmanar sin publik att reflektera över djupt rotade normer och fördomar, över hyckleri och ojämlikhet i deras eget samhälle.
Projektmedlemmar
Projektansvariga
Magnus Tessing Schneider
Forskare, docent
