Disputation i lingvistik: Moa Gärdenfors

Moa Gärdenfors är doktorand i lingvistik med inriktning mot dövas och hörselskadades flerspråkighet. Den 12 januari 2024 försvarar hon sin avhandling med titeln Writing in deaf and hard-of-hearing children. A bimodal bilingual perspective on their written products and writing processes.

Opponent är Naomi Caselli från Boston University, USA.

Det går bra att delta vid disputationen via Zoom:

 https://stockholmuniversity.zoom.us/s/63471563073

Här 

Sammanfattning

Syftet med denna avhandling är att undersöka och beskriva de skriftliga produkterna och skrivprocesserna hos döva och hörselskadade barn med hjälp av ett tangentloggningsprogram som registrerar deras skrivbeteende i realtid (programmet kan bl.a. se hur snabbt barnen skriver, hur mycket de reviderar och var i texten de pausar med mera). Det sekundära syftet är att utforska förhållandet mellan barnens skrivfärdigheter och deras bakgrundsfaktorer, vilka inkluderar ålder, kön, ålder vid språkinlärning, hörselbakgrund och teckenspråkskunnighet. Totalt inkluderas 58 barn med olika hörsel- och språkbakgrunder mellan åldrarna 8 och 18 år. Dessa delas i fyra grupper: 1. Döva barn utan hörselhjälpmedel, 2. Döva och hörselskadade barn med hörselhjälpmedel (som använder hörapparat eller cochleaimplantat), 3. CODA-barn (children of deaf adults, dvs. hörande barn med döva föräldrar) och 4. Hörande barn utan teckenspråksfärdigheter.

Denna sammanläggningsavhandling består av fyra publicerade artiklar som tillsammans visar att när det gäller skrivna texter uppvisar gruppen med döva och hörselskadade med hörselhjälpmedel (2) få skillnader jämfört med CODA (3) och hörande jämnåriga (4). Resultaten är anmärkningsvärda när man betraktar dem ur ett internationellt perspektiv där man funnit att skrivande brukar vara mer utmanande för döva och hörselskadade barn.

Däremot skiljer sig texterna i lexikal densitet och textlängd. Att döva och hörselskadade barn (med och utan hörselhjälpmedel) generellt producerar kortare texter och har högre lexikal densitet (dvs. de producerar proportionerligt sett färre grammatiska ord) har påvisats i en rad tidigare studier. I avhandlingen diskuteras detta i termer av att barn med hörselnedsättning får en begränsad språkstimulans från svenskan och att de därför bland annat missar nödvändiga småord, vilket i sin tur ökar den lexikala densiteten i de skrivna texterna.

Den döva gruppen utan hörselhjälpmedel i åldrarna 10–11 (1), vilken bara undersökts i den första studien, skriver dels kortare texter och gör dels andra typer av stavfel än vad hörande barn gör. Vad gäller typerna av stavfelen kan det bero på att de, på grund av sin dövhet, förlitar sig på visuella strategier och ibland resulterar detta i överföringar från svenskt teckenspråk (STS). Bland annat kan ett teckens handform speglas i ett svenskt ord hos den döva gruppen. Ett exempel är att de skriver "rätt" istället för det avsedda ordet "rädd," eftersom tecknet för "rädd" utförs med ett handform som är utformad som ett T.

Dövgruppen har fler utmaningar i sitt skrivande jämfört med sina jämnåriga med hörselhjälpmedel. Trots detta visar den döva gruppen avancerade färdigheter i STS, vilket tyder på mycket etablerade kommunikationsförmågor, men att de ännu inte lärt sig att använda dem fullt ut i skrivandet.

Vad gäller skrivprocessen kan man se att de döva och hörselskadade barnen med hörselhjälpmedel i åldrarna 10–12 (2) har en ”här-och-nu” planeringsförmåga som också är typisk för hörande barn i samma ålder (3 och 4). Detta resulterar ofta i ett linjärt skrivbeteende. Jämfört med de hörande jämnåriga har däremot gruppen döva och hörselskadade barn med hörselhjälpmedel ett långsammare skrivflöde, fler avbrott (de skriver färre tecken- och ordsträngar innan de måste pausa), samt gör fler revisioner. Dessa skillnader kan bero på fonologiska utmaningar och att de tar längre tid på sig att hitta rätt ord, vilket antagligen är en direkt konsekvens av deras hörselnedsättning. Men deras omfattande lokala revideringar leder till något positivt och kan vara en orsak till att deras slutliga texter uppvisar så få skillnader jämfört med texterna hos hörande jämnåriga. Dock innebär ett intensivt revideringsbeteende en kognitiv belastning som ger mindre utrymme för andra skrivprocesser, vilket kan bli tungt i längden.

Gällande de undersökta bakgrundsfaktorerna spelar ålder en avgörande roll, där döva och hörselskadade barn med hörselhjälpmedel (2) uppvisar typiska utvecklingsmönster som påminner om dessa hos hörande (3 och 4), men med små fördröjningar. Detta visar att deras utveckling är kontinuerlig och inte avvikande. Vissa könsskillnader kan observeras, där flickor är skickligare skribenter. Förvånansvärt nog påverkar inte ålder vid språkinlärning skrivresultatet, vilket annars ofta varit ett återkommande resultat i internationella studier. Detta förklaras med att det svenska samhället erbjuder tidig intervention, inklusive tidiga hörselscreeningar, cochleaimplantat-operationer, tidig språkinput i form av teckenspråkskurser, talträning med mera.

Hörselbakgrund är ytterligare en variabel som tydligt påverkar den kognitiva belastningen hos döva och hörselskadade barn vid skrivandet. Ett fullhörande barn får under uppväxten enkelt den nödvändiga, talade språkliga inputen för att förstå ord, prepositioner, grammatik, och mycket mer. För döva och hörselskadade barnen med hörselhjälpmedel är språket inte lika tillgängligt, och de behöver ägna mer tid och ansträngning för att tolka ljuden och lagra språket och senare uttrycka det i skrift.

Samtidigt har STS positiva effekter på skriftspråket (barnen i avhandlingen genomgick ett teckenspråkstest) där teckenspråkiga döva och hörselskadade med hörselhjälpmedel producerar fler satser och adjektiv än deras jämnåriga döva och hörselskadade med hörselhjälpmedel men utan teckenspråkskunskaper. Detta kan bero på en typ av överföring från STS, eftersom teckenspråk ofta är deskriptiva till sin natur. Men eftersom studien också visar att teckenspråkiga och icke-teckenspråkiga döva och hörselskadade barn med hörselhjälpmedel för övrigt skriver likartade texter, tycks teckenspråk tillsammans med talat språk inte hindra skrivutvecklingen hos gruppen. Med tanke på att denna grupp har en hörselnedsättning kan det vara extra fördelaktigt att de, utöver talat språk, också har goda kunskaper i STS. De kan därigenom luta sig mot teckenspråket när det talade språket inte räcker till. Med andra ord visar denna avhandling att teckenspråk tillsammans med talat språk inte påverkar skrivspråket negativt.

Sammanfattningsvis ger avhandlingen en övergripande förståelse av döva och hörselskadade barns och ungdomars (med och utan hörselhjälpmedel) skrivna texter och skrivprocesser, liksom effekterna av barnens ålder, kön, ålder vid språkinlärning, hörselbakgrund och kunskaper i svenskt teckenspråk.