Lekfull livsfilosofi i berättelserna om mumintrollen

Några av Tove Janssons muminkaraktärer, bland annat Muminpappan och Snusmumriken till höger. Bild: © Moomin Characters™

Se film längre ner på sidan.

Det var i december 1945 som den första muminboken kom ut.
– Den såg ganska oansenlig ut, var häftad i ryggen och med svartvita illustrationer, bara omslaget hade lite färg. Tove Jansson hade skickat in den till förlaget med titeln Mumintrollets underliga resa, men förlaget tyckte att det där med mumintroll var något som inte var så känt, så boken fick heta Småtrollen och den stora översvämningen istället, säger Boel Westin, professor emeritus i litteraturvetenskap med fokus på barn- och ungdomslitteratur vid Institutionen för kultur och estetik.

Den finlandssvenska författaren, illustratören och serieskaparen Tove Jansson. Foto: Per Olov Jansson © Moomin Characters™

Hon har ägnat en stor del av sitt forskarliv åt den finlandssvenska författaren, illustratören och serieskaparen Tove Jansson och skrev den första doktorsavhandlingen om Tove Jansson, Familjen i dalen. Tove Janssons muminvärld 1988. År 2007 kom hennes biografi ut, Tove Jansson. Ord, bild, liv. Den har kommit ut i åtta länder, senast i USA förra året. Boel Westin har också, tillsammans med förläggaren Helen Svensson, gett ut en omfattande samling av Tove Janssons brev, Brev från Tove Jansson (2014), och hon har skrivit många artiklar om Tove Jansson i internationella sammanhang.

– Den första muminboken är en historia som präglas av andra världskriget, den handlar om en familj som är splittrad och som söker efter ett hem och efter en samhörighet, säger Boel Westin.

I boken ger sig Muminmamman och Mumintrollet ut på en lång vandring för att leta efter Muminpappan och på vägen träffar de på olika varelser som är på flykt. Längtan efter gemenskap går igen i flera av böckerna som sedan följer.

– Muminfamiljen är i centrum, men just familjen är också ett väldigt flexibelt begrepp där många olika typer av individer kan ingå, säger Boel Westin.

Omslaget till Tove Janssons bok Trollkarlens hatt, bilden har använts till bland annat franska, portugisiska och japanska utgåvor. (Bilden är beskuren.) © Moomin Characters™

Barnet i centrum

1946 följde Kometjakten, också den präglad av kriget, och Trollkarlens hatt (1948), som blev Tove Janssons internationella genombrott. På hemmaplan, i Finland, hade hon då länge varit en etablerad konstnär och illustratör.

– Tiden för muminböckernas tillkomst innebar ett skifte för barnlitteraturen i Norden. Under 1940- och 1950-talet diskuteras nya idéer om pedagogik och konstens betydelse för barn, det satsas på barns läsning och barnkultur och en ny generation författare träder fram i Sverige som sätter barnet i centrum, bland annat Astrid Lindgren och Lennart Hellsing, säger Elina Druker, professor i litteraturvetenskap med inriktning på barn- och ungdomslitteratur vid Institutionen för kultur och estetik.

Hennes avhandling Modernismens bilder (2008) har fokus på bilderbokens modernism under 1940- och 1950-talen och hon har skrivit flera artiklar om Tove Janssons illustrationskonst, serier och bilderböcker.

Boel Westin och Elina Druker, Institutionen för kultur och estetik. Foto: Annika Hallman/Stockholms universitet

– Under 1940-talet, när Tove Jansson slog igenom, fick barnet i barnlitteraturen en helt annan position, barnet blev som en representant för framtiden i efterdyningarna av andra världskriget. Bilderboken blev också en plats där många olika konstarter kunde förenas, säger Elina Druker.

Tove Janssons första bilderbok Hur gick det sen? från 1952 är ett tydligt exempel på en sådan nyskapande bilderbok för barn, som är lika mycket ett konstverk som en berättelse, menar Elina Druker.

– Den är djärv och spännande. Tove Jansson arbetade med hela bokens utformning, de utklippta hålen i sidorna blir inte bara dekoration utan används som scener i själva gestaltningen för att driva berättelsen framåt.
 
Boel Westin mötte Tove Janssons verk redan som barn när hon fick boken Trollvinter, utgiven 1957, av sin pappa.

– Jag älskade den boken och har sedan dess återvänt till hennes författarskap och konstverk genom livet. Jag ser henne som ett universalgeni. Hon var enormt produktiv och arbetade jämt, gjorde oljemålningar, skämtteckningar, serier, skrev romaner och barnböcker, arbetade med scenografi för teater och mycket annat. Hon var en medial gränsöverskridare. Det finns många lager i hennes berättelser, en lekfullhet och samtidigt en livsfilosofi och en existentiell närvaro som vi kan ta till oss.

Humorn ett bärande element

Att mumintrollen har blivit så älskade genom åren hänger också ihop med humorn, som hela tiden finns där parallellt med det skrämmande och sorgliga i tillvaron, tror både Boel Westin och Elina Druker. De olika figurerna har olika egenskaper – som den tankspridda Hemulen, den viljestarka Lilla My – vilket bidrar till igenkänning hos läsaren.

– Samtidigt är figurerna både öppna och gränsöverskridande, det finns ett roligt samspel mellan dem, hon var bra på att renodla idéer, säger Boel Westin och framhåller betydelsen av att Tove Jansson länge hade arbetat som skämttecknare i den finlandssvenska satirtidskriften Garm innan hon slog igenom med muminböckerna.

– Humorn är ett bärande element och hon driver ofta med den egna konstnärsrollen. Det var väl ett sätt för henne att hantera ett ganska krävande arbete, säger Elina Druker.

Med sin forskning har Boel Westin velat visa Tove Janssons stora bredd och omfattande estetiska och konstnärliga repertoar som författare, målare och illustratör både i kulturella och politiska sammanhang. Som första forskare fick Boel Westin tillgång till Tove Janssons privata arkiv och hon har med sina böcker gett en ny bild av Tove Jansson och hennes konstnärskap.

Elina Druker hoppas att hon med sina studier har kunnat visa att barnlitteratur inte bara föds i ett vakuum utan också är beroende av ett konstnärligt sammanhang där det finns en öppenhet för impulser utifrån.  

– Tove Jansson var så oerhört bred i sitt konstnärskap och för många barnboksförfattare kan bilderboken just bli ett avstamp för att hitta nya uttrycksformer. Jag tror att bilderboken som konstform ibland går under radarn och därför finns det en stor frihet där för författare och konstnärer, Tove Jansson är ett bra exempel på det, säger Elina Druker.

Vilka är era favoritfigurer bland mumintrollen?

– Jag är förtjust i Bisamråttan, det är en filosof av en typ som jag ofta har stött på i den akademiska världen. Jag tycker också mycket om Hemulen, som är lite missförstådd. En favorit är annars Mumintrollet självt, säger Boel Westin.
– Snusmumriken är nog min favorit, jag tycker om friheten som han representerar, säger Elina Druker.

Se film: Varför älskar vi Mumintrollet?