Skeppsvrak berättar: ”Det är som att vara en fluga på väggen”

– Att gå ombord på ett vrak som ingen har varit ombord på sedan 1600-talet är som att vara en fluga på väggen. Vi kan föreställa oss människorna som fanns på skeppet, hur de levde och vilka de var, säger Niklas Eriksson, docent i maritim arkeologi vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur vid Stockholms universitet.

Hans specialområde är saker som har med sjöfart och marina näringar att göra, som antika hamnar, eller föremål som bara har hamnat under vatten av olika orsaker. Men skeppsvrak är hans stora passion.

– De är den optimala artefakten, en maskin, men också något man bor i och som har inslag av konst, till exempel skulpturer. Det gör dem väldigt roliga att studera. Dessutom vet vi ofta ganska lite om dem när vi hittar dem, säger han.

Oväntat fynd

Just nu är han engagerad i kartläggningen av krigsskeppet Falken från 1600-talet, ett skepp som hittades i Finlands skärgård redan för femtio år sedan.

När förstod ni att det var Falken?

– Alldeles nyligen. Det var en grupp sportdykare från Finland som gjorde en 3D-modell av skeppet, som de slängde ut på nätet. En dag när jag satt och slö-surfade på uppgifter om gamla vrak insåg jag att det måste var ett krigsfartyg från 1600-talet.

Arkivforskning visade att det var Vasaskeppets lillasyster Falken, ett Vasa i miniatyr, bara 35 meter långt jämfört med Vasaskeppet 47 meter, en båt som till skillnad från Vasaskeppet sjönk först efter tjugo år i tjänst.

– Såna skepp byggdes helt utan ritningar. Därför bidrar ett vrak som Falken med väldigt mycket värdefull information om hur det såg ut på ett krigsskepp på 1600-talet. Det visar hur man bodde och livet ombord. Utifrån Falken kan man konstatera att människor var lite annorlunda på 1600-talet jämfört med oss, till exempel när det gäller avskildhet och privat liv. Skeppstoaletten låg under bar himmel, synlig för alla på båten.

Klicka på bilden för att se 3D-modellen.

Som att lägga pussel

Väl hemma efter ett dyk, som det på Falken, börjar arbetet med att samla annat källmaterial kopplat till vraket.

– För mig är det lika spännande att komma hem efter en dykning och börja lägga pusslet, som det är att dyka. Då förstår vi saker vi har sett på vraket på ett helt annat sätt. Genom att använda olika källor och tekniker får vi mer och mer information, vilket gör att det går att uppleva livet på skeppet som det en gång var.

Omfattande källmaterial

Falken är enligt Niklas Eriksson extra intressant att studera, eftersom det finns ovanligt mycket dokumentation av vrakplatsen och arkivmaterial att kombinera det arkeologiska arbetet med. Förutom listor på vilka som tjänstgjorde och seglade med på skeppet finns räkenskaper och förteckningar över vilka matvaror och redskap de fick med sig ombord. På väggen i Niklas Erikssons kontor finns en ritning över Falken. Han går fram till den och drar med fingret över platsen i botten av båten, där köket låg.

– Det är inte varje dag man få möjlighet att kliva in i ett kök från 1600-talet. När vi simmar runt ser vi träbaljor och köksredskap. Genom räkenskaperna vet vi att de lagade bland annat ärtor och ål, så vi har både recepten och köket. Det är bara människorna som saknas.

Vad är det bästa med marinarkeologi?

– Det finns väldigt mycket kultur under ytan. Hela Stockholms innerstad är full av saker från olika tider, allt från medeltida keramik till sparkcyklar och en väldig massa skeppsvrak. Det som är extra kul med just undervattensarkeologi är att saker har bevarats så bra under vatten. På land ute på Birka, i det område som kallas den svarta jorden, finns nästan inget organiskt material kvar. I vatten bevaras däremot organiskt material som trä väldigt bra, vilket gör att det finns jättemycket trämaterial från vikingatiden under vattenytan vid Birka.

Vilken är din favoritupptäckt?

– Varje grej är mitt favoritprojekt, när jag kommer igång och blir engagerad, men kanske är det Riddarholmsskeppet. Det är Sveriges äldsta krigsfartyg, från början av 1500-talet, när det sjönk mitt i Stockholm. Det bärgades redan 1930 och har funnits utställt på Medeltidsmuseet, men i alla år har det varit fel ihopsatt. Jag tittade på de delar som inte varit utställda och i slutändan blev det ett helt nytt skepp. Det var roligt.

När är forskningen som mest givande?

– När jag förstår hur saker hänger ihop. Min drivkraft är just det där med att lägga pussel för att få syn på människorna. Arkeologin vidgar vår förståelse för att det finns många olika sätt att vara människa på, sätt att tolka det förflutna på och därmed den egna samtiden.

Vad skulle du vilja hitta?

– Jag får ofta den frågan. Det som är mest spännande att hitta är det vi inte visste att vi letade efter, att få bli förvånad.