"Obeväpnade revolutioner har liten chans att lyckas i dagens politiska klimat"

Studenter vid Amir Kabir universitetet i Teheran protesterar mot slöjtvånget och det iranska styret, i september 2022. Foto: Darafsh/Wikimedia Commons Läs mer ombildens ursprung: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Amir_Kabir_University_uprising_September_2022_(3).jpg

I vissa länder är det mindre politiskt kostsamt än i andra att öppna eld mot en protesterande folkmassa, men hur svaret på protester blir handlar ofta mer om i vilken internationell kontext ett land befinner sig, det vill säga hur begränsad staten är av sina band till omvärlden på olika sätt, säger Daniel Ritter.

Vad är det du tittar på?

– För mig är den viktigaste faktorn vilken typ av förhållanden regimen har med statliga aktörer utanför det egna landet. Kommer stödet utifrån att fortsätta även om man helt öppet utövar våld mot sitt eget folk? Om svaret på den frågan är nej menar jag att auktoritära ledare och regimer ofta drar sig från att beordra våld. Det i sin tur innebär ofta att protesterna växer tills situationen blir ohållbar för regimen och att den då i vissa lägen faller.

Vad betyder det för möjligheten att förutspå resultatet?

– Revolutioner är notoriskt svåra att förutspå. Men det blir lätt fel när man jämför länder i samma region, som till synes liknar varandra, och tänker att det som fungerade i land x borde också fungera i land y. Om länderna har olika band till omvärlden kommer det sannolikt att leda till olika utfall. Det som fungerade i Tunisien fungerade inte i Syrien, där protesterna möttes med våld och ledde till ett utdraget inbördeskrig.

Vad menas med en revolution?

– Revolutioner kan ske på så många olika sätt. Till vardags använder vi ofta begreppet för vilket stort och viktigt samhällsskifte som helst: en jämställdhetsrevolution, en industriell revolution, eller den mer traditionella betydelsen, ett politiskt omvälvande maktskifte. Min forskning handlar om det senare, politiska maktskiften som sker när folk ger sig ut på gatorna för att protestera utanför de institutionaliserade politiska vägar till förändring som finns inom ett givet politiskt system.

Vad är skillnaden mellan en politisk och en social revolution?

– I politiska revolutioner omkullkastas en politisk regim genom aktiviteter som sker utanför de etablerade politiska former som finns för maktskiften. Sociala revolutioner är mer genomgripande. Då skiftar inte bara den politiska ledningen, utan även landets grundläggande klasstruktur. Sociala revolutioner är betydligt mindre vanliga och en del hävdar till och med att vi inte har haft några sociala revolutioner i världen sedan 1970-talet.

Vilken sorts revolutioner är det du studerar?

– Jag forskar i första hand om obeväpnade revolutioner, ett fenomen som mellan andra världskrigets slut och början av 2000-talet var ganska vanligt förekommande, och ibland lyckosamma. Folk gav sig ut obeväpnade och protesterat tills deras regimer föll. Exempel på de finns i det forna östblocket i Europa, till exempel i Tjeckoslovakien och Östtyskland, men även i länder som Iran, Tunisien, Egypten, Serbien, Ukraina, Sydkorea och Filippinerna.

Vad är det du vill ta reda på?

– Det jag framför allt vill undersöka är: Varför lyckas dessa obeväpnade revolutionära rörelser i vissa länder medan de förtrycks brutalt i andra och varför är de sammantaget på tillbakagående? Det verkar som om lyckade obeväpnade revolutioner hade sin höjdpunkt från mitten av 1980-talet fram till mitten på 2000-talet. Sedan dess har det blivit alltmer ovanligt att de leder till maktskifte. Protesterna i Hongkong och Venezuela är exempel på tillfällen då människor har försökt protestera sig till regimskiften, men inte kommit någon vart. Till skillnad från under tidigare decennier tycks inte metoden fungera lika väl längre. Om detta är en tillfällig nedgång eller en mer bestående trend återstår att se.

Vad är det som driver fram en revolution?

– Ofta är det inte drömmar om demokrati och fria val som driver fram en revolution. De som protesterar drivs snarare av en önskan om att livet rent materiellt ska bli bättre: De vill ha mat, arbete och ett mer rättvist samhälle för sig och sina barn i största allmänhet. I de icke-demokratier där folk har det ganska bra materiellt ser man sällan några försök till revolutioner, till exempel i gulfstaterna. Även om dessa är auktoritärt styrda länder ser majoriteten inte att det är värt att gå ut på gatorna och utmana regimen.

Vad är det som gör att en revolution lyckas?

– Det finns det en mängd olika teorier om. Eftersom revolutioner är så ”stora” sociologiska processer är det svårt att identifiera definitiva svar på den frågan, men det hindrar inte forskare från att försöka. Svaren sträcker sig från strategisk genialitet å revolutionärernas sida till ekonomiska och demografiska faktorer. Själv har jag argumenterat för att det är avsaknaden av repression som fäller avgörandet när vi talar om obeväpnade revolutioner, och då blir den naturliga frågan ”vad är det som gör att vissa regimer är villiga att döda sina egna medborgare i stor skala medan andra inte tycks förmå ge de order som åtminstone tillfälligt skulle kunna hålla dem kvar vid makten?”

Blir det mer rättvist efter revolutioner?

– Det är svårt att svara på eftersom effekterna av en revolution kan dröja, men tyvärr är det sällan man ser att livet för gemene man blir så särskilt mycket bättre direkt efter en revolution. Om man tittar på Egypten och Tunisien, som är två av de senast exemplen där långlivade diktatorer föll, var det bara under en kort period som länderna såg ut att gå mot bättre tider. I både Tunisien och Egypten är man nu tillbaka i en auktoritär samhällsordning. En auktoritär regim tycks helt enkelt bara ha ersatts av en annan.

Vad har fått de lyckade obeväpnade revolutionerna att minska?

– Det är oklart, men jag misstänker att det har att göra med att vi gått från en världsordning där auktoritära stater saknade starka, förlåtande allierade. Jag arbetar just nu med ett forskningsprojekt som bland annat försöker utröna hur Rysslands internationella återkomst och Kinas stärkta ställning globalt har påverkat obeväpnade revolutioners möjligheter att omkullkasta auktoritära stater. Jag misstänker att dessa båda länder framstår som betydligt mer attraktiva alternativ för auktoritära regimer än Europa och USA gör, vars stöd varit villkorat på respekt för demokrati och mänskliga rättigheter även om USA:s linje här just nu utgör ett enormt frågetecken.

Vad visar din forskning?

– Att för att förstå revolutioners drivkrafter, karaktär och möjligheter att lyckas behövs ett större helhetsgrepp än man kanske tror vid första anblicken. I stället för att vara en konsekvens av specifika utmaningar och strukturella förändringar i det enskilda landet har utfallet av en revolution ofta minst lika mycket att göra med det internationella landskap de uppstår i.

Vad säger det om revolutioners möjligheter framöver?

– I dag är de flesta stater så pass väl beväpnade att inhemskt väpnat motstånd inte har särskilt goda förutsättningar att besegra staten militärt, även om undantag givetvis finns, så en obeväpnad revolution är fortfarande en förtryckt befolknings bästa chans till förändring. Men om staten tar till övervåld kommer demonstranterna sannolikt att förlora. När färre auktoritära stater är allierade med demokratiska länder blir det också färre länder där regimer tvekar att brutalt trycka ner protester. Konsekvensen av detta blir att sannolikheten för att en obeväpnad revolution ska lyckas minskar dramatiskt.

Vad säger det om dagens politiska landskap?

– Att läget inte ser helt hoppingivande ut. Autoritära stater är på stark återkomst. Om dessa har mäktiga allierade som inte har några problem med ickedemokratiska beteenden och förtryck av protesterande massor ser det än dystrare ut. Huruvida eran av obeväpnade revolutioner är över eller bara tillfälligt pausats kommer tiden utvisa.