Berätta lite om projektet!
– När statliga myndigheter bygger nya lokaler finns det möjlighet att ansöka om konst från Statens konstråd. Statens konstråd tillsätter då en konsult som får i uppdrag att ta fram förslag på konst för lokalerna. Eftersom det i det här fallet var så stora utrymmen fick vi en konsult för hus två och en konsult för hus fyra, de som vi nu flyttat in i. I stället för att jobba strikt husvis, har konsulterna jobbat tillsammans eftersom tanken är att det ska finnas en röd tråd genom allting. De två konsulterna heter Magnus Mattsson och Anne Pira och det är alltså de som har tagit fram den här kollektionen som vi nu håller på att hänga upp.
Hur tänker ni när ni hänger upp konst?
– Framför allt att konsten ska passa lokalerna men också verksamheten och dess önskemål. Vi utgår även ifrån att det inte ska vara enskilda röster som ska välja konsten, utan att det ska vara konst som passar myndigheten i stort. Det ska vara representativt helt enkelt. Universitet är intressanta miljöer där mycket spännande händer och det är fint att konsten speglar det, men också att man tänker på universitet som en plats där det är högt i tak. En plats där man vågar utmana och kanske ibland provocera. Helt enkelt lite som vi gör med forskningen – det ska vara nyskapande, ifrågasättande och ibland lite provocerande.
Vilken är den röda tråden i konsten som hängs upp?
Foto: privat.
– Det finns inte bara en röd tråd, utan det är flera saker som funnits i åtanke. Ursprungligen var det Antropocen, människans tidsålder, eftersom det är vad Future Island-konstverket som håller på att skapas utomhus vid Albano har som tematik. Då var tanken att det skulle gå igen delvis också i konst-kollektionerna. Det kommer inte vara något som sticker ut och går att direkt sätta fingret på, utan det är på ett ganska delikat sätt invävt i tankemönster som man kan hitta i konstverken. Sedan har man också jobbat utifrån historiska lager. Alltså årsringar och lager av olika saker. Ibland kan det ses i form av konstnärer som bygger verk utifrån lager på lager, men det handlar också om årsringar av hur svenskt konstliv ser ut. Det vill säga, att det är både äldre konstnärskap och väldigt unga konstnärer som är företrädda. Man förflyttar sig genom den svenska konsthistorien och plockar upp äldre konstnärskap som har anknytning till mer samtida konstnärer, men också samtida konstnärer som i sina konstverk gör referenser till äldre konstnärer.
Har du någon favorit bland konstverken?
– Jag har inte hunnit se allt, men det finns flera stycken som jag tycker är väldigt fina. Jag gillar verkligen Sara Bonde Nielsens verk, där hon jobbar med olika typer av bark och träd. Hon värnar om gamla ekar vilket också knyter an till Kungliga Djurgården och alla de träd som finns där. Sedan tycker jag om ett stort verk målat i kol av Anders Kappel, där det är en scoutpojke som byggt en öppen spis, eller ett utekök. Där går tankarna till överlevnad och sårbarhet men också till kol som ett väldigt ursprungligt konstnärsmaterial som pojken använder för att hålla igång sin öppna spis. Så det tycker jag är väldigt fint.