Synpunkter avseende bedömningsgrunder för att utvärdera risker med PAH-förorenade sediment

Yttrandet har på rektors uppdrag utarbetats av Områdesnämnden för naturvetenskap. Ärendet har beretts av professor Anna Sobek, Institutionen för miljövetenskap (ACES) och professor Elena Gorokhova, ACES.

Den granskade rapporten utgör ett viktigt bidrag till utvecklingen av bedömningsgrunder för polycykliska aromatiska kolväten, PAH, i sediment och erbjuder ett tydligt underlag för riskbedömning. Nedan följer några frågor och kommentarer som kan vara värda att beakta i den fortsatta diskussionen kring presentationen och användningen av resultaten.

Frågor och kommentarer

• Användning av tillståndsbaserade klass 5-värden
  I flera fall används tillståndsbaserade värden som högrisknivåer. Dessa markerar mycket höga halter i ett nationellt perspektiv, men är inte effektbaserade. T ex: För benzo(ghi)perylen används gränsen mellan klass 4 och 5 (400 µg/kg) som högrisknivå eftersom ett PEL-värde saknas. Det bör tydligare framgå att detta är en provisorisk lösning.
  
• Skillnader mellan internationella metoder
  De kriterier som sammanställts kommer från olika länder och bygger på olika metodik. Till exempel: Kanadas TEL/PEL bygger på fältdata medan QSsediment i EU ofta är framtagna med EqP-beräkningar. Det är önskvärt att i rapporten förklara mer hur dessa skillnader kan påverka användningen i Sverige.
  
• Blandningseffekter
  Rapporten presenterar främst värden för enskilda PAH, även om de i praktiken förekommer i blandningar. Summa-PAH-värden finns med i rapporten, men presenteras endast som bakgrundsinformation och inte som en del av de föreslagna riktvärdena. Detta lämnar en viss osäkerhet kring hur man bör väga samman resultaten när flera PAH samtidigt förekommer på förhöjda nivåer. Till exempel: det finns etablerade metoder för att beakta blandningar. Australien använder exempelvis ESB-metoden (∑ESBTU) för att summera toxicitet och Norge klassar PAH16 som helhet i olika tillståndsklasser.
  
  Även en kvalitativ vägledning, där samtidiga överskridanden av flera ämnen tolkas som en samlad risk, skulle kunna underlätta för användarna. Samtidigt är det viktigt att tydligt framhålla att summa-PAH-värden bör ses som stödjande information och inte som prediktiva effektvärden. Rapporten skulle därför kunna kompletteras med ett tydligare ’recept’ för hur dessa värden kan användas i praktiken, till exempel för screening, prioritering eller jämförelser mellan områden.
  
• Närhet till analysgränser
  Vissa lågrisknivåer ligger nära eller under dagens rapporteringsgränser. Till exempel: För dibenso(a,h)antracen ligger lågrisknivån (6,2 µg/kg) nära rapporteringsgränsen på cirka 10 µg/kg. Det bör framgå hur användare bör hantera denna osäkerhet i praktiken.
  
• Osäkerhetsfaktorer
  Extra säkerhetsfaktorer används på olika sätt och motiveras inte alltid ingående. Till exempel: För fenantren föreslås en extra faktor 5 jämfört med MPC. Det vore önskvärt att utveckla motiveringen något mer för transparensens skull.
  
• Artval i underlaget
  Rapporten bygger på data tillgängliga i befintliga databaser och domineras av ett fåtal standardarter som Lumbriculus och Rhepoxynius, medan kroniska data från marina arter och en bredare taxonomisk representation är begränsad. För vissa PAH saknas data helt för sedimentlevande arter och värden har istället härletts via pelagiska organismer.
  
  Dessa begränsningar uppmärksammas på flera ställen i rapporten, exempelvis när EqP-metodik används eller när limniska data överförs till marina miljöer. Det skulle dock vara värdefullt med en mer systematisk sammanfattning av dessa dataluckor, så att behovet av kompletterande ekotoxikologiska studier på sedimentlevande arter tydligare och mer konkret framgår, exempelvis vilka ämnen och vilka organismgrupper som bör prioriteras.
  
• Hänsynstagande till biotillgänglighet
  I bakgrundstexten förklaras varför så kallade EqP-uppskattade bedömningsgrunder kan ge upphov till osäkerheter, eftersom de bygger på antaganden om jämvikt i det naturliga sedimentet, samt att den fördelningskoefficient (Koc) för fördelningen mellan sediment och vatten som väljs ligger nära den som gäller för sedimentet i fråga. Koc-värden för en specifik substans i olika sediment kan skilja avsevärt beroende på egenskaperna av sedimentets organiska material, och det i sin tur påverkar hur stor andel av substansen (PAH) som finns tillgängligt för biologiskt upptag. Det mest önskvärda vore därför att ta fram nya bedömningsgrunder baserade på den biotillgängliga (fritt lösta) andelen av substansen i sedimentet, och inte – som är fallet – utgå från totalkoncentrationen.
  
  I Bilaga 1 står beskrivet att en gemensam mekanism för alla PAH (och även andra hydrofoba organiska substanser) är att de kan fördelas till cellmembranet och därmed störa dess funktion (”non-polar narcosis”). Hur stor andel av PAH i ett sediment som finns tillgängliga för att fördelas till sedimentlevande organismers cellmembran är helt beroende av sedimentets egenskaper. Bedömningsgrunder som är baserade på den biotillgängliga andelen av substansen tar hänsyn till detta. Dagens bedömningsgrunder gör inte det.
  
  Eftersom framtagande av nya bedömningsgrunder är ett uppdrag som tar tid och resurser är det förståeligt att det inte är aktuellt i den version som är ute på remiss nu. Däremot vore det mycket bra om det skrivs in att det är just den fritt lösta andelen av substansen som är tillgänglig för biologiskt upptag, och att vi bör röra oss från bedömningsgrunder för hydrofoba substanser som utgår ifrån totalkoncentrationen. Det finns ett mycket solitt stöd för detta i den vetenskapliga litteraturen.