Yttranden avseende förslag till reviderad nationell förvaltningsplan för ål 2025-2030

Yttrandet har på rektors uppdrag utarbetats av Områdesnämnden för naturvetenskap. Ärendet har beretts av docent Henrik Svedäng, Stockholms universitets Östersjöcentrum.

Stockholms universitets synpunkter på förslaget till reviderad nationell ålförvaltningsplan

• Ålbeståndets nedgång i svenska inlandsvatten och kustområden uppmärksammades redan för 50 år sedan av forskaren Gunnar Svärdson vid Fiskeristyrelsens Sötvattenslaboratorium. Eftersom nedgången fortsatte under de följande årtionden igångsatte ICES och EIFAC ett gemensamt arbete med att skydda den europeiska ålen. Återhämtningsplanen (ÅHP) för det europeiska ålbeståndet, som beskrivs i EU-rådets förordning nr 1100/2007, har således lämnat medlemsstaterna relativt fria att besluta om utvecklingen av nationella ålförvaltningsplaner, vilket har skapat möjlighet till olika tillvägagångssätt inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken. ÅHP har dock fortfarande inte resulterat i någon signifikant förbättring av de många rekryteringsindex som ICES baserar sin bedömning av ålbeståndets status (se även nedan).
• Enligt EU-rådets förordning nr 1100/2007 ska målet för de olika nationella ÅHP vara att på lång sikt uppnå en utvandring av blankål till havet som motsvarar minst 40 procent av mängden blankål som produceras i ett av människan opåverkat bestånd. I EU-förordningen från 2007 anges som skäl till ÅHP att ”De senaste vetenskapliga rekommendationerna från Internationella havsforskningsrådet (ICES) är att beståndet av europeisk ål befinner sig utanför de säkra biologiska gränserna och att det nuvarande fisket inte är hållbart. ICES rekommenderar att det utan dröjsmål utarbetas en återhämtningsplan för hela beståndet av europeisk ål och att exploatering och annan mänsklig verksamhet som påverkar fisket eller beståndet minskas så mycket som möjligt.” Ålens situation ansågs som akut 2007, och den har förvärrats sedan dess (se nedan); det nuvarande ålbeståndet måste med andra ord förvaltas så väl som möjligt, så att arten inte utrotas.
• Stockholms universitet anser att långsiktiga mål inte får stå i vägen för att öka den nuvarande utvandring av blankål från svenska vatten inklusive dess kustområden till Sargassohavet för att undvika arten försvinner, dvs att det svenska bidraget till ålens lekbiomassa i Sargassohavet ska öka oavsett teoretiska beräkningar av tidigare åltäthet i inlandsvatten. Kustområdena har dessutom under lång tid varit de viktigaste uppväxthabitaten för ål i Sverige, se även SCB:s fångststatistik där havsfisket efter ål dominerats sedan 1914.
• Eftersom inga ytterligare minskningar i rekryteringen tydligt har påvisats efter 2011, tolkas ålrekryteringen som att den har gått in i en fas av stabilitet, om än på tidigare exempellöst låga nivåer. Att det tidigare fanns tillräcklig förekomst för att övervaka beståndets status, betyder inte nödvändigtvis att nuvarande index kan kvalificera sig för trendanalys när rekryteringen bara är cirka 1 procent av uppmätta nivåer för några decennier sedan; ålbeståndets utveckling och tillstånd är således delvis osäkert/okänt.
• Genom att undersöka ålförekomst i olika internationella trålsurveyer i nordliga europeiska kusthav ges för första gången information om det vuxna eller snart vandringsbenägna gul- och blankålens nuvarande status, vilket efterlyses i remissen.
• De fiskerioberoende indexen visar på starkt minskad ålförekomst för såväl hela storleksspektrumet som för ålar ≥ 50 cm under de senaste 15–20 åren i hela havsområden som södra Nordsjön, Kattegatt och södra Östersjön.
• Följande slutsatser dras med stor säkerhet:
  • Den europeiska ålens status har kraftigt försämrats, utrotningsrisken har ökat markant.
  • Återhämtningsplanerna har misslyckats i norra Europa, medlemsländerna har inte lyckats ta tillvara på de rester av uppväxande ål som, med avseende på svenska förhållanden, fortfarande påträffas i framförallt kustvatten.
  • Ålfångsternas minskning på den svenska syd- och ostkusten avspeglar en beståndsminskning, det vill säga det råder god korrelation mellan minskade trålfångster av ål i BITS och minskade landningar i det kvarvarande svenska havsfisket efter ål. Den minskningen i ålfiske genom så kallade naturliga avgång som HaV och även SLU påstår ha skett förklaras av minskad ålförekomst, inte minskat fiske.
• Den ökning av större ål som skett i de inre kustvatten av Kattegatt och Skagerrak sedan stängning av gulålsfisket 2012 där, visar att stängningar av fisket är av avgörande betydelse för det nuvarande ålbeståndets utveckling. Med andra ord om man vill rädda ålen så får man sluta fiska på ål i havet, där de flesta naturligt invandrade ålarna finns och där störst potential finns för att åtgärder ska ha en positiv, omedelbar effekt.
• SLU:s skattningar grundade på fiskeriberoende indata, det vill säga passiva märkningar av ål, med påståenden om mer eller mindre konstant förekomst av ca 10,000 ton ål bara i Blekinge län i återkommande utvärderingar under 2010-talet saknar empiriskt stöd. I skattningar av den proportionella dödligheten gör SLU gällande att denna skulle ha sjunkit från redan mycket låga nivåer till runt 0,3 procent under 2010-talet fram till i dag.
• I och med att de fiskerioberoende trålsurveyer visar på en starkt minskade förekomsten av ål i hela Östersjöbäckenet går det inte att hänvisa till det finns andra ”okända” [stora] källor till ål. När SLU påstår ”Nuvarande uppskattning av blankål (biomassa) i Östersjön är i storleksordningen tusentals ton, men denna skattning är mycket osäker med tanke på den låga påverkan av fisket (nära noll-statistik)11” är det ett cirkelresonemang: När en extremt låg fiskedödlighet räknas fram, blir beståndets biomassa mycket stort (fångst divideras med uttaget i nämnaren) och att uttaget är litet framgår av att beståndet är så stort. Det enda som visas av SLU:s räkneövningar är att metoden inte fungerar. I och med att trålindexen, vilka är oberoende fiskarnas rapporteringsvillighet, visar på starkt minskad ålförekomst, kan de av SLU framhållna populationsdynamiska estimaten tillbakavisas som godtyckliga.
• I övrigt kan påpekas att förflyttningar av vild ål från en del av Europa (framförallt från Frankrike) till svenska inlandsvatten inte är godtagbar av följande skäl:
  • ICES ger klara rekommendationer om att ål inte får flyttas mellan olika avrinningsområden.
  • ICES ställningstagande grundar sig på att tanken att det skulle finnas ett ”överskott” av ål är helt obevisad. Tvärtom kan ett tömmande av områden med relativt högre ålyngelförekomst leda till att endast honor produceras, då ålen har labil könsbestämning och hanar påträffas företrädesvis i områden där tätheten av ål är hög. Ett europeiskt ålbestånd som består av endast ett kön skulle kunna leda till att en trots allt fortfarande mycket spridd art försvinner för gott. Icke-linjära effekter av låga beståndstätheter som försvårar en återhämtning av en [nedfiskad] population (så kallad ”Allee-effekt”), är just förhållanden som gör att till exempel hanar saknas.
  • Utsättningar av ål har hittills mest lett till att ål placerats där den inte har några förutsättningar att hitta ut som i Hjälmaren och Mälaren, eller dödas vid utvandring i vattenkraftverk.
• Stockholms universitet uppskattar i och för sig förhållningssättet att svenska inlandsvattens konnektivitet bör förbättras för att ål i framtiden ska få fler habitat att växa upp i. Stockholms universitet vill dock inte delta i byråkratiska övningar där ett regeringsuppdrag om att öka ålens möjligheter till fria vandringsvägar ställs mot ett annat regeringsinitiativ där miljöanpassningens av vattenkraften försenas eller skrinläggs. Det är dock viktigt att i det sammanhanget återigen påpeka att framräknade produktionsnivåer i olika svenska inlandsvatten, som HaV lägger stor vikt och kraft vid, inte är adekvat för ålens akuta situation. Det akuta hotet mot den europeiska ålen kan bara minskas om man skyddar de rester av uppväxande ål som fortfarande finns och som mest påträffas i svenska kustvatten.
• Regeringens propå att utreda om möjligheter att införa generationsskifte för ålfisketillstånd måste avvisas, då det omintetgör de vinster som trots allt kan ha skett i och med ett minskat antal ålfiskelicenser sedan den svenska ålförvaltningsplanen infördes. Mot bakgrund av det akuta hotet mot ålen måste förslaget ses som sällsynt inadekvat och till och med ansvarslöst.
• Ett utrotande av ålen är systemhotade. Den är eller har varit en väsentlig del av inlandsvattnen och kustområdenas fiskfauna. Den är en art som funnits i ca 40 miljoner år och kan inte ersättas eller återskapas. Eftersom arten funnits så länge är den också anpassad till de rovdjur som lever på bland annat ål, så kallad co-adaptation. Att skylla ålens försämrade status på rovdjur saknar vetenskapligt stöd.

​​​För att ta del av hela yttrandet, se nedan PDF:

Yttrande över ”Remiss gällande förslag till reviderad nationell förvaltningsplan för ål 2025–2030” pdf, 309.6 kB.