I urval från Stockholms universitets publikationsdatabas

• "De där klyftorna, det ska inte riktigt vara så.": Teater och hoppet om förändring.

  2024. Anna Lund, Rebecca Brinch, Ylva Lorentzon. Sammanhållning eller splittring. Olikgörande av barn och unga i samtidens Sverige, 113-130

  Kapitel

  Kapitlet handlar om teater som spelas i den mångetniska förorten och som tarupp frågor om utanförskap och rasism men också om kärlek och gemenskap iförorten. Författarna har intervjuat ungdomar som bor förorten och som harsett teater, och har lyssnat på de kritiska tankar om orättvisor i samhället somteaterföreställningarna väckt hos ungdomarna. Ungdomar i förorten talas detofta mer om, än med, och i den här texten lyfter författarna fram deras samhällskritik. I samtalen om teater har ungdomarna delat med sig av erfarenheterav bristfällig, eller snarare snedvriden, medial rapportering av de bostadsområden som är deras hem. Deras erfarenheter visar hur de tvingas förhålla sig tillen slags fiktiv värld av negativa idéer om platsen de lever på och vilka de självaär. Samtidigt som de upplever sin vardag inifrån sin egen erfarenhet, tvingas deförhålla sig till det vita majoritetssamhällets syn och värderingar utifrån. Detskapar en splittring i hur de ser på sig själva och sina bostadsområden. Ungdomarna berättar att fast de själva upplever gemenskap och trygghet i förortenså har de samtidigt växt upp med tanken att deras bostadsområden är sämre,smutsigare och trasigare än vad de områden är som majoritetssvenskar bor i.Ungdomarna blev därför förvånade när det, i förorten, spelas teater i fina lokaler och med hög kvalitet. De lyfter också fram att det har betydelse att det finnsteater i förorten, för att det öppnar möjligheter för dem att tänka att teaterkan var en del av deras framtid. De flesta är positiva till den teater som de harsett. Samtidigt har de en realistisk hållning. De tror att det är begränsat hurmycket teater kan förändra hur människor som inte bor i förorten tänker ochkänner kring dem och deras hem. Men det finns också de som tror att om vitasvenskar från innerstaden såg samma teater som de själva sett så skulle den negativa bilden av förorten kunna luckras upp. Teaterns gestaltningar av förortenhar även möjliggjort att splittringen mellan hur samhället ser på ungdomarnautifrån och hur de upplever sig inifrån blir mindre smärtsam för ungdomarnasjälva. Att få reflektera kring ojämlika uppväxtvillkor via en teaterupplevelseoch uppleva sådan teater tillsammans med jämnåriga skapar känslor av erkännande.

  Läs mer om "De där klyftorna, det ska inte riktigt vara så."

• Mångfaldspolicy och fri (scen)konst

  2023. Ylva Lorentzon. Nordisk kulturpolitisk tidskrift 26 (2), 194-211

  Artikel

  I artikeln undersöks hur mångfaldsbegreppet används i legitimering av verksamhet i ansökningar om ekonomiskt stöd. Syftet är att problematisera kulturpolitisk mångfaldspolicy i relation till teater och ideal om konstnärlig frihet och demokratisering. Empirin utgörs av ansökningar till det svenska Kulturrådet år 2018. Analysen utgår från Jeffrey C. Alexanders (2006) teori om den civila sfären och mångkulturell inkorporering, samt Sara Ahmeds (2012) perspektiv på mångfaldspolicy. Analysen visar att mångfald lyfts fram som ett problem i samhället, förknippas med vissa grupper, och att teatern är ett verktyg som kan adressera mångfaldens problematik. En stor del av den mångfaldspolicy som skrivs fram i ansökningarna används främst för legitimering av själva teatergruppen snarare än att den riktas mot särskilda insatser med potential att förändra materiella förhållanden. Det kan dock föreligga en särskild potential i gestaltade ”goda” budskap förknippade med mångfald genom att teater är en kommunikativ institution. Men det måste ifrågasättas hur mångfald gestaltas, vilkas perspektiv som ges företräde och hur grupper i samhället relateras till varandra, vilket spelar roll för implikationerna av den policy som skrivs fram.

  Läs mer om Mångfaldspolicy och fri (scen)konst

• Empati och erkännande i teater som gestaltar migration för barn och unga

  2023. Rebecca Brinch, Ylva Lorentzon, Anna Lund. Konsten att beröra, 133-155

  Kapitel

  Läs mer om Empati och erkännande i teater som gestaltar migration för barn och unga

• Den kulturpolitiska mångfalden: en exposé över mål, riktlinjer och tolkningar

  2022. Ylva Lorentzon. Berätta, överleva, inte drunkna, 51-71

  Kapitel

  Läs mer om Den kulturpolitiska mångfalden

• Barnets rättigheter, den vuxnes skyldigheter: barnkultur, barns kultur och rätten till det egna perspektivet

  2020. Ylva Lorentzon. Kultur, estetik och barns rätt i pedagogiken, 27-44

  Kapitel

  Läs mer om Barnets rättigheter, den vuxnes skyldigheter

• Öppna världar, slutna rum

  2018. Ylva Lorentzon (et al.).

  Avhandling (Dok)

  This doctoral thesis is about child culture and status, power and social relations in everyday practice. The aim is to explore the everyday practice within the production of performing arts and problematize what is at stake in the practice with regard to child culture as an artistic field. The research focuses on how the everyday practice is organized, how status-power influences the practice, and lastly, the potential relevance that the everyday practice within the production of performing arts has for understanding child culture as an artistic field. 

  The thesis ethnographically explores the everyday practice of a theater. The fieldwork was performed in a section that produces performing arts for children and young people. The practice is analyzed and interpreted through the practice theory of Theodore Schatzki, Stephen Kemmis et al.’s methodological concept of practice architecture and Theodore Kemper’s theory on status-power. Other important concepts are child culture, culture and childhood. 

  The analysis shows the everyday practice as organized around an artistic objective that is simultaneously artistically and pedagogically oriented. This split orientation of the objective sets the section apart from the other artistic sections within the theater. The artistic objective generates important status for a production aimed at children and young people. However, compared to other sections within the institution, this section has differing material and economical prerequisites, which complicates, and sometimes obstructs, the process of asserting artistic status within the theater. The weaker material and economical arrangements underlines the importance of positive social relatings (Kemmis’ term), social status and the maneuvering of power-relations within the theater, in order to ensure artistic, technical and material resources. 

  The practice appears organized in a practice tradition that displays a firm artistic hierarchy, and this illuminates how what is understood as artistic rather than pedagogical or technical in nature always carries a higher status within the practice. This is significant in the work of the section, since large parts of their production are presented as pedagogical rather than artistic projects, and therefore generate lower artistic status. Yet, the analysis also shows a third kind of policy related status being generated by the production of the section. The section and its production is a central part of legitimizing the production of the theater regarding cultural policy, state bureaucracy and funding. Its production therefore upholds a kind of policy related status within the institution. 

  The analysis reveals three kinds of status in the practice, one social, one artistic and one related to cultural policy. The weaker power position and lower artistic status of child culture creates dependence of visibility within the theater. It also shows child culture and pedagogy as deeply intertwined phenomena, with pedagogy both diluting and obscuring the production of artistic status while simultaneously generating possibilities for the policy related kind of status within the institution. Thus while pedagogy can generate low artistic status, the analysis shows it can also be understood as creating a radical artistic potential within child culture as an artistic field.

  Läs mer om Öppna världar, slutna rum

• Barn, kultur och kulturutbud - förutsättningar och förväntningar: En pilotstudie om att lyfta barns och ungas perspektiv

  2013. Manilla Ernst, Ylva Lorentzon, Moa Wester.

  Rapport

  Syftet med denna rapport är att illustrera hur arbetet med att lyssna till barns och ungas röster om upplevelser av kulturevenemang och utbud kan gå till och vidare vilken slags kunskap som kan komma Stockholms stads Kulturförvaltning och andra berörda parter till gagn genom arbetet.

  Det empiriska underlaget för studien utgörs av intervjuer med 108 barn i åldrarna 4-18 år. Intervjuerna har genomförts som fokusgrupper varav vissa skett i direkt anslutning till en scenkonstföreställning och då fokuserat på reception, medan andra fokuserat på generella upplevelser av kultur och kulturutbud.

  I studien konstateras att barn och unga främst talar om kultur i termer av estetiska uttryck, men att de också vidgar begreppet till att innefatta antropologiska aspekter. Kommersiell och massproducerad kultur nämns inte av barnen i någon större utsträckning vilket troligen är ett resultat av vilken kultur det är som premieras i skolan. För många barn och unga är skolan den huvudsakliga kulturförmedlaren och de upplever mycket begränsat inflytande över det professionella kulturutbud de möter där. De uttrycker oro inför större medbestämmande och särskilt inför risken att välja fel, något som framstår bero på svårigheten att hitta något som passar alla barn såväl som själva skolkontexten. Däremot efterfrågar de större variation och valfrihet i relation till det utbud de möter. Närvaron av professionell kultur i skolan uppfattas ofta av barnen som en form av belöning för framför allt gott uppförande. Någonting som framstår påverka barns upplevelser av kulturevenemang är tidigare erfarenheter samt den information de fått inför ett besök. Barnen anser att denna ofta är bristfällig. Barnen diskuterar kulturens egenvärde i termer av lust, inspiration och utmaning för tanken, men också hur dessa aspekter tillintetgörs av den nyttopräglade användningen av kultur de möter i skolan.

  För Kulturförvaltningens del så innebär detta att de är beroende av skolan, såtillvida att många kulturfrämjande insatser på ett eller annat sätt inbegriper skolan som kulturförmedlare. Skolkontext och kulturfrämjande insatser är ofrånkomligt sammanlänkade. Det innebär också att Kulturförvaltningen för sitt arbete med barns och ungas delaktighet har mycket att vinna på att upprätta direkta kontakter med målgruppen. För detta arbete är det viktigt att föra med sig vetskapen om hur barns, ungas och vuxnas kulturbegrepp kan skilja sig åt, något som komplicerar arbetet med att tillgodose barns och ungas rätt till kultur. En fråga att bära med sig i detta arbete gäller vems definition som ska gälla.

  Läs mer om Barn, kultur och kulturutbud - förutsättningar och förväntningar

Visa alla publikationer av Ylva Lorentzon vid Stockholms universitet