Forskningsprojekt Brottsoffers möjligheter och behov – särskilt om målsägandefigurens funktion

Projektansvariga

Johanna Karlervik

Doktorand

Juridiska institutionen

08-16 35 10

johanna.karlervik@juridicum.su.se

Se profilsida för Johanna Karlervik

Målsägandefigurens syfte, funktion och dilemman

För att analysera ändamålet med målsägandefiguren och dess roll i straffprocessen måste den sättas i relation till processens funktion i samhället. Rättsskipningens syfte beskrivs i doktrinen vara att ge den materiella rätten genomslag.  Eftersom strafflagarnas huvudsakliga syfte är att verka preventivt (allmän- och individualpreventivt) är det inte brottsoffrets behov som står i fokus.  När straffprocessen ska fungera brottsbekämpande bestäms vem som straffas inte främst med hänsyn till offrets skada, utan utifrån den s.k.  skuldprincipen.  Att det skulle vara strafflagarnas materiella genomslag som är målsägandeinstitutets funktion kan därför utmanas från ett brottsofferperspektiv. Straffrättens uppgift att skydda den brottsutsattas intressen har detta till trots varit ett centralt tema i såväl samhällsdebatt som lagstiftning, vilket bl.a. bidragit till att ny eller utvidgad kriminalisering lett till att fler och nya målsägandegrupper tillskapats.   Vidare har vissa grupper, som tidigare inte var brottsoffer, eller ”bara” var det i andra hänseenden än genom målsägandestatus, genom utvecklingen i praxis nu fått målsägandestatus, och detta inom ramen för ett oförändrat kriminaliserat område.  Det är således fler situationer som idag leder till att en individ ges ställning som målsägande. Inte sällan rör det brott som är behäftade med bevismässiga svårigheter och där åtalsfrekvensen relativt sett är låg (t.ex. våld i nära relation och sexualbrott).  

Det kan således anas ett spänningsfält mellan å ena sidan straffrättens inflytande över när och hur en målsägande konstrueras och å andra sidan straffprocessens ”ointresse” för brottsoffret. Varför ska den brottsutsatte som målsägande då delta i straffprocessen, vad är den bakomliggande tanken? I doktrin och förarbeten beskrivs den bakomliggande tanken vara dels målsäganderättens rätt till upprättelse, dels en kontrollfunktion (genom den subsidiära åtalsrätten).   Från att främst har getts rätten att biträda åtalet och sedermera även rätten till målsägandebiträde har målsägandefiguren genomgått en betydande utveckling under de senaste årtiondena där målsäganden tillförts en rad fler rättigheter.  Denna katalog av rättigheter har följdverkningar i hela straffprocessen och kanske därmed också på vilken betydelse målsägandebegreppet ges idag. Det har emellertid också fört med sig kostnader, vilket i sin tur har lett till att det både framförts förslag och genomförts lagändringar om begräsningar av målsägandens rättigheter.  

Sammantaget kan konstateras att både det glapp som kan anas mellan straffrättens ökade antal målsägandesituationer och den många gånger uteblivna upprättelsen för målsäganden, medför spänningsfält och dilemman som ska hanteras inom rätten och i dess tillämpning. Till det kommer de ökade kostnader en förstärkt målsåganderätt innebär och den kritik detta möter. I en samhällsutveckling där brottsofferfrågan dessutom både i den nationella och internationella rätten har fått en allt större betydelse samt rönt ett allt större intresse inom det beteendevetenskapliga forskningsfältet, är målsägandebegreppet av stor relevans. Vidare är det – sett till att målsägandefiguren under de senaste årtiondena tillförts en rad fler rättigheter, främst i processens inledande skede och till att brottsoffrets rättigheter (stöd, skydd och prevention) inom andra rättsområden stärkts – än mer tydligt att det saknas forskning på området som undersöker den utökade målsäganderegleringens syfte och konsekvenser. Sammantaget motiverar det en undersökning av de ändamålsöverväganden som tar sikte på målsägandefiguren som helhet.

För att analysera målsägandefigurens ändamålsenlighet och hur ändamålet realiseras måste inledningsvis undersökas när och hur ett brottsoffer bedöms upptas i kategorin målsägande, och på så vis positioneras i straffprocessuell mening.  För att detta ska ske krävs att brottsoffret berörts av den aktuella brottsligheten på ett i rättegångsbalken specificerat sätt.  Legaldefinitionen av målsägande, som varit oförändrad sedan RB trädde i kraft år 1942, anger att målsägande är den mot vilken brott är begånget, den som av brott blivit förnärmad eller den som av brott lidit skada. Den mest genomarbetade undersökningen av målsägandebegreppet, vilken återfinns i Heumans avhandling ”Målsägande” (1973), är idag 47 år gammal. Avhandlingen behandlar främst vilket brottsoffer som genom domstolarnas rättstillämpning tillerkänns målsägandestatus. Heuman undersöker vem som anses som målsägande i en brottmålsprocess och problematiserar kring legaldefinitionens bristande tydlighet. Han finner att ledning i frågan vem som ska anses som målsägande främst återfinns genom en undersökning av brottets straffrättsliga skyddsintresse.   Utöver Heumans avhandling har målsägandebegreppet i svensk doktrin, med vissa kortare undantag, mest berörts översiktligt och främst i syfte att visa gällande rätt. De ändamålsresonemang som förts inom den centrala processrättsliga doktrinen har således dels behandlats knapphändigt, dels främst handlat om vem som ska få målsägandestatus kopplat till åtalsfrågan och därpå följande rättegång. En undersökning avseende vem som ska vara målsägande i processen som helhet, innefattande även förundersökningsstadiet, vid nedlagd förundersökning och efter avslutad rättegång, samt dess konsekvenser saknas. 

Målsägandestatus – rättslig innebörd idag

Brottsofferrörelsen har varit drivande för ett anläggande av brottsofferperspektiv och för att regleringen kring målsäganden har förstärkts i flera omgångar under de senaste 50 åren, till exempel genom rätten till målsägandebiträde som infördes 1988 (RB 20 kap. 15 § och lag 1988:609 om målsägandebiträde). Med denna rätt kom möjligheten att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brott genom det egna biträdet istället för, som tidigare utgjort den gällande ordningen, genom åklagaren (RB 22 kap. 1 §). Det enskilda anspråket kan verka reparativt vid sak- och förmögenhetsskada och möjliggöra kompensation genom kränkningsersättningsinstitutet.  Skadeståndets funktion kan därtill vara att tillfredsställa rättskänslan genom att den skadelidande får upprättelse genom att utomstående uppfattar utdömt skadestånd som en form av rättskipning. Kränkningsersättningen döms dock som huvudregel ut efter schablon. Det kan därför ifrågasättas hur väl det fyller en upprättelsefunktion sett till att individuell hänsyn inte tas till den utsattes situation och upplevelse. Till det kommer att ett skadestånd i praktiken förutsätter att ett åtal väcks och en fällande dom meddelats. Målsägandebiträdet är även tänkt att ha en kurativ verkan för brottsoffret, genom att utöver tillvaratagandet av målsägandens rättsliga intressen i målet, lämna personlig hjälp och stöd. Den kurativa delens omfattning av målsägandebiträdets uppdrag, som påverkar både samhällets kostnad och brottsoffrets upplevelse av målsäganderollen, är en omdiskuterad fråga. Eftersom det står mer på spel idag att som brottsoffer tillerkännas målsägandestatus då konsekvenserna är betydligt fler än vid RB:s inträde kan målsäganden sägas, genom utvecklingen de senaste årtiondena, blivit mer av ett självständigt rättssubjekt.   

Brottsoffers position inom andra rättsområden

Det är inte bara de straff- och processrättsliga områdena som utvecklats under de senaste decennierna. Det vidare landskapet kring paraplybegreppet brottsoffer har också det i stora drag ritats om sedan målsäganderättens inträde. Dagens rättsordning ställer nämligen upp skydd och rättigheter för brottsoffer även inom andra rättsområden, främst inom ersättningsrätt och socialrätt. De olika komponenterna under det s.k. brottsofferparaplyet är inte synkroniserade i bemärkelsen, att en enskild kan komma att definieras som ”brottsoffer” på någon annan grund, utan att den (processrättsligt) är målsägande. Som belysande exempel kan nämnas vad som i dagsläget gäller för barn som bevittnar våld mellan/mot/av närstående. De kvalificerar sig varken straffrättsligt, på så sätt att de anses som direkt drabbade av brott enligt befintligt straffbud (exempelvis ofredande, brottsbalken, BrB, 4 kap. 7 §) eller processrättsligt, för ställning som målsägande.  Under vissa förutsättningar kan de kvalificera sig ersättningsrättsligt, som ersättningsberättigade enligt skadeståndsrättsliga regler. De anses vidare, oavsett om de i det enskilda fallet är skadestånds-berättigade, vara brottsoffer i bemärkelsen berättigade till brottsskadeersättning enligt en särskild bestämmelse i brottskadelagen (BrL) 4 a §. Därtill kvalificerar de sig som brottsoffer i visst socialrättsligt hänseende, nämligen vid tillämpning av socialtjänstlagen (SoL), vars 5 kap. 11 §, 4 st. anger att barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående vuxna ska ses som offer för brott. En utredning levererade nyligen ett betänkande med förslag tänkt att bland annat råda bot på den brist på synkronicitet som här har nämnts. Ett annat exempel är barn som utsätts för barnpornografibrott (BrB 16 kap. 10 a §), och som på grund av brottets placering i BrB kapitel 16, inte per automatik ges ställning som målsägande. Enligt barnpornografiutredningen från 2007 kan barnet ändå anses som målsägande vid barnpornografibrott, men det har i dagsläget inte undersökts i vilken omfattning domstolarna tillämpar detta. I regel är barnet dock berättigat till skadestånd. Mot denna bakgrund kan konstateras att målsäganderättens innebörd, för att kunna analyseras, måste ställas i relation till de rättigheter som andra sorters brottsoffer har inom övriga rättsområden. 

Brottsoffret i den internationella utvecklingen

Internationellt har i brottsofferfrågor ett paradigmskifte skett genom att brottsoffrets behov uppmärksammats och möjlighet till deltagande utökats, bl.a. genom införandet och genomförandet av Brottsofferdirektivet, Europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna (EKMR) och EU-stadgan. Dessa, parallellt med Europadomstolens praxis avseende EKMR, bidrar därmed direkt på olika sätt ytterligare till förstärkningen av brottsofferperspektiv nationellt. Brottsofferdirektivet ledde bland annat till att den svenska lagstiftaren, för att uppnå de minimikrav som direktivet ställer, införde ytterligare regler om målsägandens rätt till insyn och förståelse av processen. Utvecklingen kan vidare ses genom Europadomstolens och EU-domstolens praxis samt den allmänna rättsutvecklingen som har gått mot en förstärkt syn på individen som en rättighetsbärare vars rättigheter kan kränkas. Med anledning av detta kan staten åläggas ett ansvar för att skydda individens rättigheter och tillförsäkra den en rätt till domstolsprövning (”access to justice”) vid en potentiell kränkning av dessa rättigheter. I doktrinen har det hävdats att en förutsättning för att ett brottsoffer ska kunna utöva sin rätt till domstolsprövning, avseende exempelvis ett krav på enskilt anspråk, är att han eller hon får ett fullt ut lojalt biträde som bekostas av staten. Det ligger alltså ett spänningsfält mellan den politiska viljan att ge brottsoffer en starkare ställning tidigt i rättsprocessen och de begränsningar som motiveras av kostnadseffektivitet och som motiverar att exempelvis rätten till målsägandebiträde som huvudregel inte finns vid överklagande till hovrätten och att inte alla målsägande har rätt till ett statligt finansierarbiträde. 

Viktimologisk forskning 

I takt med att intresset för brottsoffrens ställning har stärkts har också forskningen ökat inom ämnesområdet viktimologi, d.v.s. läran om offret. Inom denna forskning framhålls brottsoffers behov av rättvisa genom rättsprocessen och erkännande från straffrättssystemet. Även rätten att komma till tals, att bli tagen på allvar och att bli respektfullt bemött är viktiga aspekter för brottsoffret som, ur ett upprättelse- och rehabiliteringsperspektiv, kan vara lika viktigt som en fällande dom. För att vidga kunskapsläget avseende de som främst berörs av målsäganderegleringen och på så vis kunna analysera regleringens nytta behöver den viktiminologiska forskningen ingå i undersökningen. 

Det går också att se ett ökat intresse för den s.k. terapeutiska juridiken, en rättsideologi med grund i synsättet att rättstillämpning handlar om att lösa mänskliga konflikter genom kunskap och hänsyn till vilka sociala och psykiska effekter dessa konflikter har på de inblandade parterna. Det har i detta sammanhang bl.a. argumenterats dels för att det kan finnas alternativa former för konfliktlösning, dels för att brottsoffret bör ges en mycket mer central roll i straffprocessen än vad som är fallet enligt nuvarande ordning.