Forskningsprojekt Det bristfälliga kunnandets regim
Lärares kunskap och kunnande ligger till grund för lärares arbete. Men vem, vilka eller vad bestämmer vilket kunnande som är viktigt för en lärare? I min avhandling intresserar jag mig för hur detta kommer till uttryck i texter från lärarutbildningen och i granskningsrapporter från Skolinspektionen. Hur skapar de tillsammans en kunskapsregim?
Syftet med avhandlingen är att studera objektifieringen av lärarens kunnande i Skolinspektionens granskningsrapporter och lärarutbildningens kursplaner och därigenom synliggöra de kunskapsregimer om lärarens kunnande som skapas i detta sammanhang, samt hur dessa regimer disciplinerar lärare. Jag intresserar mig också för för vilka konsekvenser för skola och undervisning den lärare som beskrivs får.
Ansvarig forskare: Niclas Sahlén, doktorand.
Projektbeskrivning
I dagens skoldebatt ses läraren både som en central person, som den viktigaste faktorn för skolframgång, samtidigt ses läraren också som problematisk och någon som brister i sin förmåga. Det vill säga en position som har potential att starkt bidra till det goda samhället, men också en position som kan misslyckas och riva ner och förstöra det som har byggts upp. När lärarens förmåga blir symbol för skolans potential riktas också mycket uppmärksamhet mot läraren. Det blir av intresse att kontrollera läraren på olika sätt. Genom att studera hur läraren och lärarens kunnande hanteras som objekt kan jag analysera fram hur kunskapsregimen framträder.
Bland annat hävdades det att forskning inom lärares kunnande och kompetens skulle producera validerad kunskap som sedan kunde omsättas i praktiken. En del ansåg dock att detta var problematiskt i ett undervisningssammanhang, eftersom de såg komplikationen i att överbrygga klyftan mellan forskningskunskap och praktik. För vissa var sunt förnuft, intuition och erfarenhet mycket viktigare aspekter av läraryrket.
Betoningen av lärares kompetens har lett till införande av olika standarder som beskrivning av lärares färdigheter. Dessa listor och matriser av standarder menar Connell (2009) kommer inte från någon systematisk genomgång av pedagogik som kunskapstradition. Många gånger har inte de olika punkterna på listorna något att göra med varandra inbördes, vilket leder till att det är enkelt att lägga till eller dra ifrån punkter utan att det påverkar ramverket. Vidare menar Connell att dessa kompetensförklaringar i form av listor, tillsammans med en kontrollkultur inom utbildningsväsendet, konstruerar läraren som tekniker. Connell identifierar två trender inom utbildningssektorn som tydligt bidrar till konstruerandet av idén om lärares kompetens som bärande idé om skolan. Den första trenden var en växande uppmärksamhet från beslutsfattare på kvantitativ forskning om skolans och lärarnas effektivitet. Den andra trenden var en nyliberal styrning av själva undervisningen.
Inom diskurser hävdar Foucault (1982b) att det även sker en objektifiering av subjektet. Objektifieringen sker när det formuleras ett vetande om subjektet och som objekt blir detta objekt antingen uppdelat inuti sig själv, det vill säga uppdelad i olika beståndsdelar och funktioner eller så blir objektet uppdelad och separerad från andra objekt. Enligt Foucault är det denna process som objektiverar människan. Denna uppdelning benämner Foucault som differentiering. Det är också denna differentiering som möjliggör maktutövande.
Det den disciplinära makten gör är att skapa en viss typ av individ genom att producera nya rörelser, vanor och färdigheter. Den disciplinära makten fokuserar på detaljer och enskilda rörelser, på timing och hastighet. Helt enkelt så organiserar den disciplinära makten kroppar i tid och rum, för att styra varje rörelser för maximal effekt. Den disciplinära makten åstadkommer detta genom att använda regler, övervakning, prov och kontroller. Verksamheten följer vissa planer, vars syfte det är att leda kropparna till vissa förutbestämda mål.
I ett vetandes arkeologi måste jag för det första behandla händelser och utsagor som enbart förekomster, utan kopplingar till föreställningar eller förförståelse. Ett första steg innebär att konstatera vilka händelser och utsagor som förekommer i ett visst sammanhang. Vidare i vilket sammanhang och av vem eller vilka en utsaga kan fällas och i vilket sammanhang en händelse kan uppkomma eller utföras.
För det andra att se hur en händelse, utsaga eller subjektsposition är relaterad till andra händelser, utsagor och subjektspositioner. Genom att se hur den sociala aktiviteten legitimeras kan de övergripande diskursiva formationerna spåras och därigenom synliggörs kopplingarna mellan de diskursiva formationerna och det praktiska utövandet. Legitimering svarar i stort sett på frågan varför något ska eller inte ska göras eller sägas.
Det jag studerar är hur dessa två instanser, Skolinspektionen och ett lärosätes lärarutbildning, tillika två myndigheter, objektifierar lärares kunnande i sina respektive diskursiva praktiker. Det gör jag genom att studera texter från respektive verksamhet. Gällande lärarutbildning är dessa texter lärosätenas kursplaner för ett lärarprogram, samt examensmålen för detta program. Kursplanerna produceras på lärosätena med utgångspunkt i examensmålen, som är statligt producerade.
Gällande Skolinspektionen är dessa texter kvalitetsgranskningsrapporterna, som är resultat av granskning och inspektion. Analysen för avhandlingen har gjorts utifrån begreppen subjektsposition, rekontextualisering, differentiering och disciplinering.
