Forskningsämne Asketism och rituella självpraktiker

Asketism är ett begrepp med ursprung i den forngrekiska kulturen. Termen askêsis (jfr svenskans askes) syftade där från början på träning och övningar av mera fysisk och gymnastisk karaktär, men kom även att beteckna den strängt reglerade andliga livsföring som utmärkte filosofiska och religiösa sekter.

I dag används begreppet i en vidare mening om en andligt transformerande livsföring som kräver försakelse (sexuell avhållsamhet, isolering, tystnad, reducerad diet, etc.) och en disciplinering av dagliga rutiner under långa, ibland livslånga perioder. Om riter ofta utgör kollektiva, inte sällan publika begivenheter begränsade till särskilda högtider eller livshändelser, så kan asketiska tekniker ses som individualiserade, permanentade och förinnerligade motsvarigheter till kollektiva riter. Asketism kan därmed ses som en ritualisering av livet och självet i syfte uppnå djupare former av andlig transformation, frälsning och insikt.

I flera av dagens stora religioner förekommer asketism i varierande former, ofta i anknytning till särskilda lokaler, ordnar och samfälligheter, men även i form av frivillig isolering från alla slags sociala sammanhang. Asketism är exempelvis framträdande i kristna, hinduiska och buddhistiska monastiska miljöer samt i nutida former av fundamentalistisk islam och ultraortodox judendom där ett avståndstagande till majoritetssamhällen är framträdande och enklavism förordas.

Ur ett historiskt och jämförande långtidsperspektiv framstår asketism som nära förknippad med så kallad frälsningsreligiositet. De nya  frälsningsreligioner som växer fram i Indien (tex. jainism, buddhism) och Västasien (filosofiska sekter, mysteriereligioner och slutligen olika former av kristendom) från mitten av 1:a årtusendet f.v.t. har ofta asketiska inslag och låter sig jämföras mot bakgrund av liknande sociala mönster och tendenser i dessa samhällen: en kritisk hållning till äldre religiösa etablissemang med stöd hos en demilitariserad aristokrati, en centrering kring stiftare med en inre krets av hängivna adepter, en motvilja mot blodsoffer samt etablerandet av kanoniska textsamlingar.

Även i moderna samhällen med en påtaglig sekulär orientering kan asketiska tendenser urskiljas. Asketismens syften definieras då inte längre endast i traditionellt religiösa/andliga termer, utan även i termer av sådant som psykofysisk hälsa och ekonomisk framgång. Den tyske sociologen Max Weber har exempelvis betonat sambanden mellan den reformerta och protestantiska kristendomens asketiska ideal och den moderna kapitalismen.