Enligt direktiven ska utredaren bland annat överväga avskaffandet av den villkorliga frigivningen, skärpa straffen för återfall, införa en tidsobestämd frihetsberövande påföljd, kriminalisera rymning och inskränka rätten till permission. För åtta av de nio uppdragen ska utredaren, oavsett ställningstagande i sak, lämna lagförslag på skärpning av lagen. Regeringen ska alltså få ett färdigt förslag även om utredaren kommit fram till att förslaget var dåligt.

Att ta bort den villkorliga frigivningen ökar anstaltspopulationen med nära 50 procent

Den villkorliga frigivningen efter fängelsestraff sker för närvarande nästan alltid efter två tredjedelar av tiden. Att ta bort den villkorliga frigivningen skulle därför i ett huj öka anstaltspopulationen med nära 50 procent. Det skulle dock kunna minska arbetsbördan för frivården eftersom den som sitter tiden ut nu slipper övervakningstiden på den återstående strafftiden som dock är minst ett år. Så får det förstås enligt direktiven inte vara, och utredningen ska nu ge förslag på övervakning även sedan straffet upphört. 

Straffet vid återfall har efter att tidigare ha minskat nu sedan flera år ökat. Det räcker inte enligt direktiven. Skärpningen syftar främst på de gängkriminella, men för säkerhet skull ska den gälla alla som återfaller i brott. Att detta skulle få någon positiv effekt på brottsligheten görs på inget sätt troligt. En tydlig effekt kan dock väntas på ökning av fängelsepopulationen. 

De tidsobestämda fängelsestraffen för dem som återfallit i allvarliga brott avskaffades 1965 (förvaring) och 1981 (internering). Skälen var att det var inhumant att inte den dömde skulle kunna veta när han kom ut. Det ansågs också mycket svårt att göra en prognos om någon skulle återfalla i allvarlig brottslighet. 

Sannolikheten att en person som dömts för allvarlig brottslighet skulle återfalla i samma brott är mellan noll och ett par procent

Läs hela debattartikeln i Tidsskrift för KRIMINALVÅRD