David Sausdal, kriminolog och docent i sociologi vid Lunds universitet, har skrivit ett brev till Tidsskrift för Kriminalvård. 

Om media eller makthavare utomlands säger något fint om oss får det genast plats på tidningarnas förstasida, både i tryckt och digitalt. Därför har många danska politiker och rättsstatsaktörer, inklusive polisen, också njutit av att lyftas fram som ett mönsterland – som någon som vågat kliva fram och slå hårt och effektivt till mot de annars allt färre som lever laglösa liv. De danska tre och nu snart fyra gängpaketen har lyfts fram. Detsamma gäller polisens användning av visitationszoner och politikernas ständiga kamp mot ungdomsbrottsligheten, inklusive rekrytering till kriminella kretsar, via inrättandet av en ungdomsbrottsnämnd och ett tidigare försök att sänka straffmyndighetsåldern från 15 till 14 år. Danska politiker och praktiker har vunnit. Brottslingarna har förlorat. Så beskrivs historien.

Det är också ofta så historien beskrivs i en svensk kontext. Detta syns särskilt tydligt i den nya svenska regeringens Tidöavtal med tillhörande kriminalpolitiska förslag och funderingar. Det mycket lägre danska antalet gängmedlemmar på cirka 1 400, till skillnad från den svenska polisens uppskattning på över 8 200 aktiva gängmedlemmar i Sverige, verkar stödja detta. Det gör också det mycket lägre (som verkligen mycket lägre!) antalet skottlossningar och gängrelaterade mord i Danmark. Vi måste ha gjort något rätt i Danmark. Och svenska politiker har därför villigt ställt upp på smörgåsbordet, redo att lassa på alla goda (och ofta hårda) danska kriminalpolitiska åtgärder på sina tallrikar. Mums!

Det hela är väldigt bra. Problemet är dock att det är fel. Det är fel att tro att den danska kriminalpolitikens olika ”tough on crime”-initiativ är orubblig oföränderlig och därför en framgång att ta efter. Som jag också har sagt och turnerat med i olika svenska medier kan man helt enkelt inte dra slutsatsen att det är de danska insatserna som gjort skillnaden. Och varför kan vi inte göra det?

Det första och största problemet är att man inte har några bevis för att förklara insatserna som framgångsrika. Där danska politiker är otroligt proaktiva på den kriminalpolitiska fronten är de lika lite aktiva när det kommer till att få sina många lagar och sin praxis utvärderade. De danska gängpaketen har aldrig utvärderats för effektivitet. Detsamma kan sägas om visitationszonerna, ungdomsbrottsnämnden och, till exempel, de olika förändringarna kring behandlingen av vittnen, inklusive så kallad användning av ”kronvittnen”. Det betyder att när danska politiker och polis säger att åtgärderna har fungerat, så talar de inte utifrån en faktisk underbyggd kunskap om detta utan snarare utifrån en blandning av känslor och förhoppningar. De kan ha rätt till viss del. Absolut. Men det vet de inte. Det är sanningen.

Danska justitiedepartementet självt har tagit fram flera utvärderingsrapporter som visar att skärpta straff har liten eller ingen brottsreducerande effekt

Och när vi pratar om sanningen är sanningen den att forskning som finns på området inte stödjer den danska förälskelsen i den hårda kriminalpolitiska linjen i särskilt stor utsträckning. Mest paradoxalt är det när danska justitieministrar kommer fram med att skärpta straff givetvis är ett effektivt sätt att avskräcka kriminella (inklusive gängmedlemmar) från att bryta mot lagen. Det är paradoxalt eftersom det danska justitiedepartementet självt har tagit fram flera utvärderingsrapporter som visar att skärpta straff har liten eller ingen brottsreducerande effekt. Detsamma kan sägas om dansk rättspolitiks egen fascination över kampen mot ungdomsbrottsligheten. En av de mest kända åtgärderna på senare tid, sänkningen av straffmyndighetsåldern, var ett rungande misslyckande. Inte nog med att en av de annars sällsynta utvärderingarna visade att den inte hade någon avskräckande effekt, varken generellt eller individuellt, utan utvärderingen visade att 14-åringarna faktiskt blev mer brottsliga och dessutom presterade sämre i skolan. Liknande negativa slutsatser har börjat dyka upp i förhållande till de annars kända danska ungdomskriminalnämnderna. Nämnderna är ett organ vars syfte är att förebygga ungdomsbrottslighet genom förebyggande insatser för barn och unga i åldern 10–17 år som riskerar att hamna i brottslighet. Hittills föreligger ingen effektutvärdering av nämnderna. Men ungdomskriminalitetsnämnden är under hård beskjutning från kriminologer, försvarsadvokater och människorättsexperter. Det är de inte bara med tanke på att de inte har visat någon nämnvärd effekt, utan att ungdomsbrottsnämnderna istället de facto stämplar barn som kriminella och samtidigt ger dem långt sämre rättsliga förutsättningar än till exempel vuxna har i riktiga rättegångar.

Ett sista ord bör också sägas om den danska polisens användning av visitationszoner. Dansk polis är fans. Det är också i stort sett alla danska politiker i Christiansborg. Man måste dock återigen konstatera att de, precis som fotbollsfans, är mer fångade av känslor än av fakta. Utan att förringa den danska polisens dagliga erfarenheter finns det inte mycket forskning som stödjer användningen av visitationszoner. Låt oss för en kort stund bortse från det olyckliga faktum att visitationszonerna tycks avvika från den grundläggande rättsprincipen ”att alla är lika inför lagen” (som Danmark också avviker ifrån på andra områden som införandet av dubbla straff, dubbla straffzoner, uppehållsförbud etc.), och istället tittar på eventuell brottsförebyggande effekt är utsikterna inte bra. Inga fler beslag har omedelbart gjorts. Och så vitt jag vet har det inte gått att bevisa att visitationszonerna har hjälpt till i en utredning. Det den danska polisen dock också pekar på är att visitationszonerna ”sätter press på gängen” som det mest effektiva. Här är forskningen också mer positiv. Det är känt att en stor och konstant polisnärvaro i områden med hög brottslighet (så kallade ”hot spots”) kan ha effekt när det gäller att begränsa brott och konflikter. Men om det är den effekten man vill uppnå – det vill säga sätta press på gängen via en närvaro – då kan man bara göra precis det; det vill säga vara närvarande. Du behöver inte nödvändigtvis visitationsbesökszoner och kroppsvisitationer för det. Dansk polis har dessutom redan ganska breda befogenheter. I många fall kommer de att kunna stoppa, förhöra och eventuellt genomsöka personer som de anser uppvisar misstänkt beteende utan att ha officiella visitationsbesökszoner. Att den danska polisen ändå tycker att visitationszonerna är användbara säger, i min läsning som polisforskare, mer om polisens kultur än om deras kunskap om dem. Som många poliser, män som kvinnor, också har sagt till mig, några av dem familjemedlemmar, ”man tackar inte nej till fler verktyg och vapen om tillfälle ges”. Precis som en datatekniker inte kommer att tacka nej till en större och bättre dator om chefen nu erbjuder det, även om den inte behövs, så kommer inte polisen att säga nej till fler befogenheter och resurser heller. Det är enkel logik.

Summa summarum:

Det är i själva verket mer galet än substantiellt

Med detta inlägg säger jag inte att Danmark inte har gjort saker bättre än i Sverige när vi pratar kriminalpolitik. Det är helt givet. Problemet är att det inte är så självklart och säkert vad det är som man har gjort bättre. Forskningen och utvärderingarna inom området är extremt bristfälliga och därför mer påverkade av magkänsla och politisk ideologi än faktisk kunskap. Svenska politiker får hjärtans gärna inspireras av dansk politik – och jag tror personligen också att några av de hårdare kriminalpolitiska initiativen har bidragit till att sätta den nödvändiga pressen på gängen samt bidragit till större polis- och utredningsfokus. Det finns dock också många exempel på dansk kriminalpolitik som redan nu kan förklaras misslyckad, varav flera nämns här. Det är därför viktigt att som svensk politiker och svensk praktiker inte stirra sig blind på vad de galna danskarna på andra sidan Öresund nu har hittat på. Det är i själva verket mer galet än substantiellt. 

Kort sagt ger dansk socialpolitik tillsammans med ett stort antal andra insatser på bredare politiska områden ett bättre svar på varför vi har det bättre i Danmark

Och om ni, mina kära svenska grannar och kollegor, fortfarande blickar mot er lillasyster västerut, kom då ihåg att också titta på de många och framgångsrika sociala insatser som gjorts till exempel i utsatta bostadsområden och i relation till unga och särskilt dem som riskerar hamna i brottslighet. Många av insatserna har utvärderats och ger, skulle jag vilja bedöma, en mycket bättre förklaring till varför Danmark inte är så hårt drabbat av gängkriminalitet (åtminstone inte än). Kort sagt ger dansk socialpolitik tillsammans med ett stort antal andra insatser på bredare politiska områden ett bättre svar på varför vi har det bättre i Danmark.

Rätt lösningar börjar i familjen, hemmet, bostadsområdet, dagis, skolan och arbetsplatsen

Sett från min utgångspunkt är det också här Sverige har misslyckats. Mer än att gängkriminalitet i Sverige är ett enkelt uttryck för en misslyckad kriminalpolitik och dåligt polisarbete, är det till viss del ett uttryck för en välfärdssamhälleskris. Att bli gängkriminell i Järva är inte vad man är född till. Det är i första hand ett uttryck för att man politiskt har suttit overksam och låtit vissa delar av och människor i Sverige växa upp i områden där både känslan av och möjligheterna att bli en del av samhället är begränsade. Det befriar inte gängkriminella från skuld. Inte alls. Men det pekar på att svenska politiker under ett antal år misslyckats med att ta fram breda politiska satsningar som – med både piskan och moroten – har kunnat få unga att välja samhället istället för att välja bort det. Det måste alltså vara utgångspunkten. Kriminalpolitiken är ytterst en nödlösning. Rätt lösningar börjar i familjen, hemmet, bostadsområdet, dagis, skolan och arbetsplatsen. Sätt igång!

David Sausdal

Artikeln i Tidsskrift för KRIMINALVÅRD finns att läsa här