Staffan Källström, professor emeritus i idéhistoria, har avlidit vid 74 års ålder

Staffan Källström föddes 1946 i Karlskrona och inledde sitt yrkesverksamma liv som journalist. Under flera år var han verksam vid Sveriges Radio i Småland och arbetade även som översättare. Parallellt med detta bedrev han studier i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, vilket ledde till att han 1984 disputerade på avhandlingen Värdenihilism och vetenskap: Uppsalafilosofin i forskning och samhällsdebatt under 1920- och 30-talen. I delvis omarbetad form utkom den efter ett par år som bok med titeln Den gode nihilisten: Axel Hägerström och striderna kring uppsalafilosofin och rönte då stor uppmärksamhet genom journalisten Maciej Zarembas försorg. Denne inledde en livlig debatt om svensk rättstradition och dess betydelse för folkhemmets framväxt, en diskussion som Källström själv inte deltog i men för vilken hans forskning var en självklar utgångspunkt.

1988 fick Källström anställning som forskarassistent vid Litteraturvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Ämnet idéhistoria var då ännu i ett uppbyggnadsskede och Källström kom snart att spela en viktig roll i den dagliga verksamheten, som forskare, lärare och så småningom även som studierektor. 1990 fick han ett lektorat i ämnet och 2008 blev han befordrad till professor. Han bidrog till samverkan inom ämnet på flera sätt, bland annat som en av redaktörerna för den festskrift med titeln Motströms: kritiken av det moderna som doktorander och lärare sammanställde med anledning av dåvarande professor Nils Runebys 60-årsdag 1991.

I sin forskning kom Källström relativt snart in på andra spår än de som behandlades i avhandlingen. Forskningen spände över en rad olika ämnesområden och i centrum stod i flera fall spänningsförhållandet mellan modernitet och motrörelser till det moderna. Det var dock inte fråga om att beskriva någon enkel dikotomisering utan Källström stannade kvar i det motsättningsfyllda. Det kom tydligt till uttryck i boken Framtidens katedral: medeltidsdröm och utopisk modernism från 2000 där han behandlade medeltidsvisioner hos europeiska tänkare under 1800- och 1900-talet med exempel från arkitektur, konst, litteratur och politik. Särskild uppmärksamhet ägnades den tyska konstskolan Bauhaus, där konstnärer som såg sig som tillhörande ett avantgarde samtidigt närde drömmar om medeltiden som en tid av social och andlig gemenskap.

Källströms sätt att skriva var kongenialt med de teman han behandlade. Språket var exakt och tydligt med en stor känsla för nyanser och undertexter. Den forskningsuppgift han intresserade sig för under senare delen av sitt yrkesverksamma liv, föreställningar om det sublima, var även detta ett ämnesområde som lämpade sig väl för hans förmåga till stringens kombinerat med öppenheten för det mångfacetterade.

Intresset för konst och design visade sig också i Källströms rum på institutionen. Det skilde sig från många andras genom att inte bara vara ovanligt välstädat utan också, på ett anspråkslöst sätt, smakfullt inrett. Källströms verksamhet vid institutionen präglades av ett i bästa mening välstrukturerat och pliktmedvetet förhållningssätt. Han tog sina uppgifter på stort allvar och slarvade aldrig, vilket gjorde honom uppskattad som föreläsare, handledare och seminarieledare och även som kollega. Han var alltid väl förberedd och var angelägen om att vara uppdaterad genom att ta del av ny litteratur inom det område undervisningen gällde. Genom sin gärning lämnade han ett betydelsefullt bidrag till ämnets utveckling och till fruktbara samarbeten över ämnesgränser.

Inga Sanner, professor i idéhistoria vid Institutionen för kultur och estetik.