Profiles

porträtt

Sofia Roberg

Doktorand

View page in English
Arbetar vid Institutionen för kultur och estetik
E-post sofia.roberg@littvet.su.se
Besöksadress Frescativ 22B-26
Rum 414
Postadress Institutionen för kultur och estetik 106 91 Stockholm

Om mig

Född 1990. Har studerat litteraturvetenskap och tyska vid Lunds universitet och Humboldt-Universität zu Berlin.

I min masteruppsats studerade jag förhållandet mellan språkmaterialism och ekopoesi med utgångspunkt i verk av Bengt Emil Johnson, Fredrik Nyberg och Anna Hallberg, medan magisteruppsatsen undersökte framställningen av ickemänskliga djur i Aase Bergs diktsamling Liknöjd fauna. Kandidatuppsatsen behandlade mytdekonstruering och genusframställningar hos Elfriede Jelinek och Kristina Lugn. Mitt forskningsintresse kretsar kring poesi och poetik, ekokritik, animal studies och frågor kring kön och materialitet.

Har även varit redaktör samt skrivit litteraturkritik för tidskrifterna Ordkonst och Floret.

Forskning

Med utgångspunkt i Inger Christensens och Bengt Emil Johnsons poetiska produktion mellan 60- och 90-talen undersöker jag i mitt avhandlingsprojekt förhållandet mellan storheter som poesi och naturvetenskap, språk och värld, subjekt och omgivning, människa och natur. Den konkreta poesin i Sverige och systemdiktningen i Danmark jämförs som två olika strategier för att omförhandla den traditionella uppfattningen om subjektet som autonomt, rationellt och stående i opposition mot naturens materialitet, samt för poesin att gestalta komplexa naturprocesser. På ett innehållsmässigt plan är jag intresserad av hur Johnson och Christensen båda kan ses som skrivande i den konkreta naturbetraktelsens tradition i en tid då medieringen tenderar att hamna i förgrunden och tinget i sig döljs av texten.

Studien kommer mynna ut i en undersökning av det relativt nya begreppet ekopoesi och hur det relaterar till föreställningen om antropocen, den geologiska tidsålder som världen förmodas ha inträtt i i samband med kärnkraftssprängningarna omkring 1950. En frågeställning är hur den radikala och ambivalenta insikten om människans förhållande till naturen som antropocen innebär - att människan är oskiljaktig ifrån naturen men samtidigt en kraft med förmåga att rucka biosfären ur sin jämvikt - påverkar samtidspoesin. I detta sammanhang verkar Inger Christensens besvärjelse över en försvinnande värld, Alfabet från 1981, fungera som en urtext för 2000-talets poeter. Medan Alfabet uppkom i kärnvapenhotens tid är det nu klimatkrisen som utgör ett fysiskt såväl som existentiellt problem, omöjligt att vare sig ignorera eller överblicka. Kanske har poesin en särskild förmåga att göra denna abstrakta hotbild konkret. Om så är fallet, är frågan hur denna gestaltning ser ut.

Senast uppdaterad: 9 mars 2018

Bokmärk och dela Tipsa