All form av vård och omsorg kan sägas innehålla någon grad av maktutövning, allt ifrån beslut om vem som ska få tillgång till vården till, i vissa fall, åtgärder mot en persons vilja. Denna maktutövning ska ses i relation till att psykiatrin har uppdrag och funktioner som bestämts av formella politiska beslut. Psykiatrin styrs av lagar, förordningar och policydokument samt kulturella överenskommelser. Centralt är regelverket om patientens självbestämmande och inflytande över sin egen vård. Det finns med andra ord en tydlig strävan mot patientens delaktighet vilket manifesterades och förstärktes i och med patientlagen (SFS 2014:821, 1 kap. 1§) som trädde i kraft 2015. Samtidigt som dagens psykiatriska vård utgår från den goda intentionen att vårdens beslut så långt som möjligt bör delas med patienten finns också relativt omfattande möjligheter för myndighets- och sjukvårdspersonal att göra betydande ingripanden i människors liv och beteenden, inklusive allt ifrån tvångsåtgärder när en person anses vara i oundgängligt behov av detta, till olika sätt att styra hen mot tankar, aktiviteter och rutiner som antas gynna bättre hälsa. Dessa inslag av tvång kan förstås i relation till att psykiatrin inte enbart har i uppdrag att förebygga och behandla psykisk ohälsa utan även att hantera och förhindra allvarliga händelser kopplade till de mest akuta och allvarliga formerna av psykiatriska symptom, såsom risk för självskada och suicid, eller risk för våld mot andra.

Denna avhandling handlar om just den form av maktutövning som rymmer kombinationen av goda intentioner, omsorg om andra och ingrepp i andras liv som görs för den enskildes bästa, liksom för samhället i stort, det som Michel Foucault (1982, 1988) har kallat för pastoral maktutövning. Den pastorala maktutövningens kombination av omsorg och ingrepp i människors liv gör att ideal om individens autonomi ställs på sin spets. Med andra ord utövas, paradoxalt nog, makt på ett sätt som reducerar patienternas autonomi i ett sammanhang där den enskilda patienten ska göras just autonom, till exempel med hjälp av delaktighet. När reducerad autonomi går på tvärs mot hegemoniska ideal om individens frihet, delaktighet och eget ansvar så förstärks den spänning som psykiatrin har brottats med sedan dess inträde som medicinsk disciplin. Spänningen handlar om att individens autonomi å ena sidan kan behöva minskas för att akuta och allvarliga psykiatriska symptom ska lindras, men å andra sidan medför den tillfälligt inskränkta autonomin ett brott mot hegemoniska ideal om individens frihet och självbestämmande.

I avhandlingen undersöks hur pastoral makt tar sig uttryck och vilka konsekvenser den får för patienter och personal, samt hur den förhåller sig till andra typer av maktutövning som också sker inom ramarna för verksamheten och i det vidare samhället. Empiriskt ligger fokus på institutionens vardagsliv och hur denna mikronivå samspelar med makronivån via till exempel styrdokument, formaliserade vårdideologier och vårdmetoder samt dominanta kulturella föreställningar.