Stockholms universitet logo, länk till startsida

”Min slutsats är redan nu att havet i centrala Arktis måste skyddas”

Nyligen hemkommen från Arktis vet Pauline Snoeijs Leijonmalm nu hur mycket fisk det finns mellan Grönland och Nordpolen i centrala Arktis, ett område ingen utforskat förut. Som forskningsledare för sommarens expedition med isbrytaren Oden har hon varit isolerad från omvärlden tillsammans med besättning och kollegor i nästan tio veckor. Hon har fått med sig prover att analysera flera år framöver och sett öppet hav där det för ett fåtal år sedan var ett permanent istäcke.

Provtagning av iskärnor
Provtagning av iskärnor under expeditionen Synoptic Arctic Survey. Foto: Kimberly Bird

– Man blir som en stor familj, man äter tillsammans, jobbar tillsammans, umgås tillsammans. Ingen ville åka hem. Men så kommer man hem och allt är som vanligt och jorden är grön istället för vit.

Målet med sommarens expedition var att få en helhetsbild av hur ekosystemet fungerar i området runt Nordpolen, och hur det förändras när isen smälter. Pauline Snoeijs Leijonmalm, professor marinekologi vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik ledde arbetet med att kartlägga ekologin i centrala Arktis.

Pauline Snoeijs Leijonmalm
Pauline Snoeijs Leijonmalm väntar under provtagning från havets botten. Foto: Jörgen Hansen

Hittade ni det ni letade efter?

– Den fleråriga isen håller på att försvinna, området går från istäckt året om till bara under vintersäsongen. Det kändes ledsamt att behöva ta prov från smältande flerårsis, den återkommer inte. Men vi hittade även flerårig is i god kondition, och kunde få väldigt fina prover för att jämföra och göra prognoser för framtiden.

– Vi hittade också något vi varken planerat eller förväntat oss. När vi tog bottenprov för att studera bottendjur och DNA hittade vi välbevarade otoliter i sedimenten. Det är små ben i fiskens huvud som den använder för att orientera sig. De var otroligt bra bevarade. Nu kan vi se tillbaka i tiden 10 000 år och fastslå vilka fiskarter som funnits på platsen.

Otolit
Otolit. Foto: EFICA project

Innan expeditionen sa du att din dröm var att få en fisk i handen från detta helt outforskade område, fick du det?

– Ja, fast vi fångade endast fyra fiskar, alla polartorskar. Däremot fick vi bra akustikdata så vi vet hur många det är, och det finns otroligt lite fisk. Detta kombinerar vi sedan med analys av fisk-DNA som finns i vattnet, isen och bottensedimenten, ekosystemets primärproduktion och förekomsten av djurplankton, och så klart otoliterna.

– Min slutsats är redan nu att havet i centrala Arktis måste skyddas. Det är inte värt att åka dit för att fiska, och det skulle skada ekosystemet väldigt mycket om man skulle ta bort de få fiskarna som lever där. Det är ett område som ingen äger så det kräver internationella avtal. En liten början finns sedan maj i år – ett avtal mellan nio länder och EU att de inte ska fiska i området på 16 år, utan forska och förstå ekosystemet först och få en hållbar förvaltning på plats. Vår expedition har byggt en kunskapsbas för det.

Polartorsk
Polartorsk. Foto: Hauke Flores

Vad innebär det att vara forskningsledare på en isbrytare?

– Jag har jobbat med förberedelser under två år. Under själva resan bestod expeditionsledningen av mig tillsammans med Odens kapten Mattias Petersson och Polarforskningssekretariatets koordinator Maria Samuelsson. Jag tar med mig önskemål från alla forskarna, koordinatorn står för logistik och teknisk support och kapten för transport, säkerhet och sjömansmässiga och tekniska lösningar. På morgonmötet bestäms vad som är möjligt ur säkerhetssynpunkt och sen vet forskarna vad de ska göra under dagen. Vi hade en grundplanering men utifrån isförhållanden och väder måste den justeras, ibland på direkten. Har det kommit in dimma kan vi till exempel inte använda helikoptern.

Forskare jobbar på däck med vinschen och på isen samtidigt.
Forskare jobbar på däck med vinschen och på isen samtidigt. Foto: Pauline Snoeijs Leijonmalm

– Jag gillade att vara forskningsledare. Efter några dagar upptäckte jag att folk faktiskt gör vad jag säger, det är jag inte van vid. När man som professor leder en forskargrupp är det ett mentorskap med akademisk frihet. Men under en expedition finns väldigt kort tid att ta de prov man vill ha, allt ska fungera och därför har alla tydliga uppgifter. Vi hade ett gemensamt mål, att studera ekosystemet tillsammans – fysiskt, kemiskt och biologiskt, så det var lätt att samordna.

Räkor, amfipoder och maneter.
Räkor, amfipoder och maneter. Foto: Pauline Snoeijs Leijonmalm

Hur ser en vanlig dag ombord ut?

– Under dagen pratar jag med forskare om deras önskemål, till exempel vattenprover från ett visst djup. Expeditionsledningen pusslar ihop ett schema så det finns till exempel isbjörnsvakter och tekniker för vinscharbetet. Vid morgonmötet ser vi vad som går att genomföra efter att ha fått väderprognosen. Sen är det frukost, måltiderna är jätteviktiga och otroligt goda. Med hjälp av måltiderna vet man vilken tid på dygnet det är. Vi jobbar ofta i skift och det är ljust dygnet runt. Ibland går man upp klockan fyra på natten för att ta sina prover. Det beror på isförhållandena och på väder. Ibland tar det två timmar, ibland 12 timmar, att komma dit man ska. När båten är framme är det dags att börja jobba.

Vilka har varit de största utmaningarna?

– En stor vinsch gick sönder efter tio dagar. Den skulle hålla ett stort tungt nät och en bottenhämtare som vägde 900 kilo. Så vi jobbade med en vinsch som var lite svagare. Första gången vi använde den hade jag andan i halsen, sen kom den upp med ett fantastiskt fint bottenprov, då blir man väldigt glad. När det gäller det stora nätet kunde vi se tydligt på ekolodet att fisken undvek den, men vi fick stora maneter och andra jättespännande större djurplankton som ingen har undersökt förut.

Nätprovtagning av djur i vattnet.
Nätprovtagning av djur i vattnet. Foto: Pauline Snoeijs Leijonmalm

Vad har varit mest oväntat?

– En oväntad sak var att det var så mycket öppet vatten norr om Grönland. Fram till 2017 trodde man att den isen kommer vara bevarad längst när Arktis smälter, jag har själv varit med och skrivit en rapport för Arktiska rådet om det. 2018 hittades plötsligt mindre områden med öppet vatten, och nu var det flera hundra kilometer stora ytor. Det beror på att isen blivit tunn och driver iväg med vinden.

Smältande havsis norr om Grönland
Smältande havsis norr om Grönland. Foto: Pauline Snoeijs Leijonmalm

– Vi upptäckte också att sjökorten inte stämde. Där det skulle vara 300 meter djupt var det 900 meter, på ett annat ställe var det 1200 meter grundare än man trodde. Nu behöver sjökorten kring Morris Jesup-platån ritas om.

Hur har det varit att vara så isolerad från omvärlden under nästan tio veckor

– Man blir arg när man kommer nära Svalbard och ser en annan båt. Det känns väldigt starkt, det är helt knäppt men kanske djupt mänskligt. Det kommer någon annan som inkräktar på vårt trygga liv i vår flock. Efter alla mina expeditioner var jag beredd på att den reaktionen skulle komma, att inte vilja träffa andra människor. Men det går över väldigt fort. Det är ju det här som finns hemma som är mitt liv. Men det är intressant att man kan vänja sig av med det stora samhället så snabbt, och bli som en grottmänniska.

Pauline Snoeijs Leijonmalm och hennes forskargrupp på Nordpolen.
Pauline Snoeijs Leijonmalm och hennes forskargrupp på Nordpolen. Foto: Alexandra Padilla

Vad har du saknat mest?

– Min man och mina höns, alla 15 hönor fanns där när jag kom hem och var nyfikna på mig. Tuppen attackerade, men nu har han blivit snäll igen. Det är roligt med djur, isbjörnarna är så nyfikna, de ser så snälla ut men i själva verket tänker de ”mat”.

Vad kommer du att sakna mest nu när du är tillbaka?

– Rörelserna och ljudet från Oden, världens starkaste forskningsisbrytare. Det är jätteskönt och tryggt att sova ombord, det är som en vagga med alla ljud och rörelser från isbrytningen.

Väntar fler expeditioner?

– Jag är 65 nu, det måste hända nåt väldigt speciellt om jag ska åka igen. Jag har så många prover nu att jag har något att analysera många år framåt, och är nöjd med att ha stått på Nordpolen tre gånger i mitt liv med hela jordklotet under mina fötter. Det här var en fantastisk expedition, jag ska aldrig säga aldrig, men man ska sluta på topp.

En isbjörn upptäcker forskarnas fiskelinor.
En isbjörn upptäcker forskarnas fiskelinor. Foto: Jörgen Hansen

Deltagare i expeditionen Synoptic Arctic Survey (SAS):

Från Stockholms universitet deltog forskare från Institutionen för ekologi, miljö och botanik, Institutionen från miljövetenskap, Meteorologiska institutionen och Institutionen för geologiska vetenskaper. Hälften av de 16 forskningsprojekten ombord leddes av Stockholms universitet, dessutom ingick projekt från Linnéuniversitetet, Göteborgs universitet, Umeå universitet, samt projekt från Storbritannien och Tyskland genom EU’s utbytesprogram ARICE. Projekten hade valts ut enligt hur väl frågeställningen passade in i en gemensam ekosystemstudie.

Expeditionsrutten.
Expeditionsrutten. Vid de röda punkterna togs prover från vatten, vid stjärnorna hade forskarna stationer på isen.
 

Läs mer om expeditionen:

Outforskat område mål för expedition till Arktis

Expeditionens blogg hos Polarforskningssekretariatet