Hur kan vi hantera konfliktfyllda och känslomässigt laddade frågor i undervisningen, och samtidigt skapa ett rum som är tillräckligt tryggt för att lärande ska bli möjligt? Den frågan står i centrum i artikeln “Unsettling Feelings in the Classroom: Scaffolding Pedagogies of Discomfort as Part of Decolonising Human Geography in Higher Education” i Journal of Geography in Higher Education. Författaren, som skriver utifrån en brittisk kontext, argumenterar för att det inte går att undvika obekväma och obehagliga känslor när frågor om kolonial makt och rasism kritiskt diskuteras i en universitetskontext. Tvärtom är sådana känslor en viktig del av att få en ökad förståelse för hur koloniala strukturer präglar kunskapsproduktionen. Att bejaka – eller i varje fall inte försöka undvika – konflikter och svåra känslor är en viktig tanke i vad som ibland kallas ”pedagogies of discomfort”. Författaren knyter an till detta begrepp och utvecklar tanken genom att betona att en sådan pedagogik måste baseras på en form av omsorgsetik, där läraren tar ansvar för att lotsa studenterna och möjliggör ”lagom” trygga rum (”safe without being too safe”). I sådana rum finns möjlighet att utvecklas stegvis, genom att se och känna på nya sätt, utan att bli alltför exponerad och sårbar.

Artikeln bygger på tidigare studier som utforskar utmaningar med att undervisa om olika maktordningar baserade på exempelvis genus, ras eller sexualitet. Mycket forskning har handlat om det motstånd som kan väckas hos studenterna, men också om hur såväl positiva som negativa känslor kan påverka undervisningen. Just känslornas betydelse är ofta i centrum i denna litteratur, och lärande ses som en förkroppsligad och känslomässig process. Att få syn på egna, förgivettagna privilegier, eller upptäcka en djupt institutionaliserad rasism, kan vara omskakande och leda till starka reaktioner av exempelvis skam inför den egna maktpositionen, eller utsatthet i relation till en underordnad positionering. Att känna obehag eller osäkerhet kan vara lärande i meningen att det hjälper oss att se och förstå vad vi tar för givet och vad som känns ”naturligt”, menar författaren - förutsatt att vi klarar av att utforska den känslan.

Utifrån många års erfarenhet av att undervisa i kulturgeografiska kurser (kurs en om relationen mellan natur och kultur och en om konfliktfyllda miljöer och platser), utvecklar artikelförfattaren ett antal pedagogiska verktyg som hjälper studenter att hantera jobbiga känslor och stegvis införliva ny kunskap. Kurserna behandlar bland annat hur det koloniala förflutna är införlivat i samtida miljöer och praktiker, och problematiserar fenomen och platser som botaniska trädgårdar, djurparker, museer, matproduktion och turism.

De pedagogiska stöttningsverktyg (”scaffolding”) som lyfts fram i artikeln syftar till att introducera nya utmaningar stegvis och till att ge generöst med utrymme för individuell såväl som kollektiv reflektion. Författaren rekommenderar också att låta studenterna jobba med vad som kallas för gränsobjekt (”boundary objects”). Gränsobjekt är fenomen som utmärks av att de omgärdas av olika och ofta motstridiga tolkningar. De kan därför fungera som platser där oenighet blir synlig och kan problematiseras. Genom att studenten får välja ett sådant konkret objekt som kan relateras till kurstemat – till exempel ett uppstoppat djur, ett museiföremål, en botanisk manual, ett konstverk – och noggrant kontexualisera det, blir de teoretiska resonemangen konkreta. Samtidigt som studenten engageras och gör ett eget val utifrån intresse, innebär ett fokus på objektet i kontexten en distans till den individuella studenten. Känslor kan på så sätt utforskas indirekt. En liknande övning handlar om att studenten väljer ”ett sätt att se” på en viss miljö. Här används film, litteratur och konst som sätt att synliggöra hur aktörer laddar specifika platser med olika sociala, politiska och moraliska värden.

Men författaren menar att det även krävs en genomtänkt kursstruktur för att möjliggöra en produktiv bearbetning av de olika känslor som den här typen av utforskande lärande innebär. Framför allt lyfter hon fram vikten av eftertanke och reflektion. Ett sätt att möjliggöra detta är att studenterna kontinuerligt skriver loggbok, både individuellt och i form av en gemensam ”kurslogg”. Att lämna utrymme för eftertanke görs också helt konkret i seminarierummet utifrån en praktik där deltagarna kan begära paus i diskussionen. I särskilt upphettade diskussioner, eller i sammanhang där några studenter totalt dominerat diskussionen, kan antingen en student eller läraren önska en paus. Alla deltagare ska då vara tysta i tio minuter, reflektera och sedan skriva ner sina tankar och känslor kring vad som just hände och hur det kändes. De olika reflektionerna diskuteras sedan i gruppen, något som artikelförfattaren beskriver som tillfällen som oftast leder till en ökad förståelse och känsla av gemenskap.

Genom dessa olika stöttandeaktiviteter utvecklas ett gemensamt sätt att förhålla sig till, och språkligt begreppsliggöra, känslor under kursens gång. Detta leder till ökade insikter i hur känslor är sammankopplade med olika maktförhållanden i kunskapsproduktionen. På så sätt möjliggörs också ett stegvis alltmer utmanande utforskande, som varken sopar svåra känslor under mattan, eller placerar studenterna i en utsatthet som snarare blockerar än möjliggör nytänkande och utveckling. 

Kommentar: Även om diskussionen om att avkolonisera undervisning oftare förs inom samhälls- och humanvetenskaperna, argumenterar även forskare inom naturvetenskapliga ämnen för frågornas relevans. En mängd olika dimensioner tas upp; från uppgörelser med västerländsk och kolonial kunskapssyn, till behovet av mer inkluderande litteraturlistor och av att utarbeta nya sätt att undervisa som möjliggör mer jämlik tillgång till kunskap.

Airey, J., & Simpson, Z. (2019). Increasing Access to Science and Engineering—the Role of Multimodality. Designs for Learning, 11(1), 138–140.

Nature, Career Guide (02 November 2022). Decolonizing science toolkit
This collection of resources provides examples of how institutions and scientific departments are recasting curricula and addressing racism’s influence.

En växande och spännande litteratur handlar om olika sätt att pedagogiskt hantera undervisningssituationer där olika former av maktrelationer behandlas och där just känslomässiga dimensioner är viktiga. Förslagen är många och i varierande grad ambitiösa och krävande, från relativt enkla handgrepp till betydligt mer utmanande idéer om att förändra sätten att undervisa i grunden. Exempelvis har AHF tidigare skrivit om hur obekväma känslor och situationer kan hanteras om negativa känslor öppet bemöts, exempelvis genom att i början av kursen diskutera och problematisera tidigare utvärderingar och de starka (ofta negativa) känslor som luftas där. Hur lär vi ut obekväm kunskap utan att skapa obekväm stämning? Centrum för universitetslärarutbildning.

I en annan AHF-artikel om att avkolonisera undervisningen skisseras en mer omfattande approach, med inslag som autoetnografi och aktiv nedmontering av hierarkier mellan lärare och studenter. 
Utmaningar och möjligheter i det avkoloniserade klassrummet, Centrum för universitetslärarutbildning.

I relation till dessa exempel, befinner sig nog den föreliggande artikeln någonstans mittemellan. Här beskrivs ett genomtänkt och genomfört upplägg – både i innehåll och form – samtidigt som det inte handlar om att vända upp och ner på etablerade praktiker och strukturer. Jag noterar att det här, till skillnad från mycket annan kritisk pedagogik där de egna erfarenheterna och känslorna ofta får utgöra utgångspunkten för lärandet, förordas en mer stegvis approach, där de egna känslorna bearbetas indirekt. Det sker alltså en slags förflyttning, där en viss distans byggs in i studenternas utforskande (särskilt inledningsvis), samtidigt som de egna känslorna hanteras individuellt och kollektivt i loggböcker under kursens gång. Argumenten är både pedagogiska – en minskad risk för att studenter blockerar ut viktig kunskap – och etiska. Läraren har ansvar för studenternas välmående och för att skapa rum som utmanar utan att bli otrygga. Utan omsorg, varken kunskap eller frigörelse! 

Text: Maria Wendt, Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer

Studien
Millner, N. (2023). Unsettling feelings in the classroom: scaffolding pedagogies of discomfort as part of decolonising human geography in higher education. Journal of Geography in Higher Education, 47(5), 805-824.

Nyckelord: Avkolonisering, affekt, obekväma känslor, pedagogisk omsorg