Oplannerat, ostrukturerat och ofta studentdrivet – så beskrivs ofta studenters informella lärande. Till beskrivningen skulle också kunna lägga ”outforskat”. I en färsk artikel, publicerad i Higher Education Research & Development, presenteras resultaten av en metastudie över kunskapsläget beträffande hälso- och sjukvårdsstudenters informella lärande. Slutsatsen, som författarna till den aktuella artikeln presenterar, är att området förefaller vara i hög grad underbeforskat.

Vi träffar våra studenter alltmer sällan. Det är en iakttagelse som troligtvis är gemensam för lärare åtminstone vid humanistisk, samhällsvetenskaplig och juridisk fakultet. Låga anslag, i kombination med stigande OH- och lokalkostnader har lett till att vi idag inte kan erbjuda våra studenter mer än i snitt 8 timmar lärarledd undervisning per vecka och ibland mindre än så (Se ”Utbildningarna med minst lärarledd undervisningstid i Europa”, Akavia Aspekt, publicerad 6 september 2024). Övrig tid förväntas studenterna ägna åt självstudier: läsa kurslitteratur, skriva uppsatser, förbereda sig inför seminarier med mera.

Ämnet för den valda artikeln är en tredje form av lärande, som i stor utsträckning är ostrukturerad och informell till sin karaktär. Den drivs oftast av studenterna själva och äger rum på platser och tider som gör att den vanligtvis undgår lärarnas uppmärksamhet. Icke desto mindre kan den här formen av informella aktiviteter ha en stor betydelse för studenternas lärande. För att vi ska kunna dra nytta av den idag outnyttjade resurs, som studenters informella lärande utgör, skulle vi behöva veta mer om vad informellt lärande egentligen innebär. Då skulle vi kunna skapa en tydligare samordning mellan det formella – lärarstyrda – och det informella – studentdrivna – lärandet.

I artikeln används inledningsvis en teater-metafor för att belysa relationen mellan formellt och informellt lärande. Det formella lärandet får här representera det som sker på scenen. Den förställning som utspelar sig inför öppen ridå är ofta hårt regiserad, bygger på en bestämd rollfördelning och framförs inför en publik, bestående av läraren eller examinator. För studenten blir det då viktigt att framstå som kunnig och trovärdig, vilket kan leda till att man undviker att blotta eventuella brister eller osäkerheter. I kulisserna kan man däremot agera med ett större mått av öppenhet och ärlighet. Det som sker på scenen kan diskuteras mer förutsättningslöst och alternativa perspektiv prövas. Samtalet blir mer autentiskt och kanske vågar man vara både mer kritisk och mer sårbar, när man inte längre agerar inför ögonen på en krävande publik. Allt som sker, såväl på som bakom scenen, kretsar emellertid kring en och samma föreställning.

Den aktuella studien bygger på en analys av tidigare forskning avseende studenters informella lärande inom ramen för hälo- och sjukvårdsutbildningar. Initiala databassökningar resulterade i ett material bestående av drygt 1500 poster. Efter vidare bearbetningar och analys i flera steg fick forskarna fram ett slutligt material bestående av 35 artiklar, av vilka merparten behandlade medicinsk utbildning i en nordamerikansk kontext. Som författarna framhåller torde emellertid mycket av resultaten vara generaliserbart, inte bara i relation till andra professionsutbildningar,utan till högre utbildning generellt.

En tydlig slutsats av analyserna är att det fortfarande saknas en enhetlig förståelse av vad som avses med begreppet informellt lärande. Det beskrivs i forskningen bland annat som självreglerat lärande, student- eller kamratlett lärande, spontant och oplanerat lärande, lärande kopplat till dolda lärandemål (eng. hidden curriculum), eller som observationer och iakttagelser. Inte heller lyckas studiens författare identifiera någon tydlig teoretisk underbyggnad bakom den hittills genomförda forskningen. Det tycks alltså som om den informella lärandet hittills i stor utsträckning har undandragit sig den pedagogiska forskningens uppmärksamhet.

Beträffande innehållet i det informella lärandet har det ofta, men inte alltid, en klar anknytning till det formella kursinnehållet, men det behandlas och belyses ofta ur mer diversifierade eller individuella perspektiv. Det är ofta kopplat till professionsrelaterade aspekter, till exempel till sådana värdegrunder, normer och övertygelser som vanligen är gemensamma bland aktörer inom det egna ämnesområdet. Studenternas hjälper här varandra med den insocialiseringsprocess (i en framtida yrkesroll, eller i rollen som akademiker) som brukar lyftas fram som en viktig aspekt av högre utbildning generellt.

Platsen, där det informella lärandet äger rum, återfinns vanligtvis i nära campus-anslutning. Det kan äga rum i lunchkön, grupprummet eller korridoren, men också på ett kafé eller annan publik plats i närheten av campus. En viktig faktor för att stötta det informella lärandet är att den fysiska campus-miljön är utformad på ett sådant sätt att spontana och oplanerade studentmöten möjliggörs och uppmuntras. Några forskningsstudier indikerade att studenter i viss utsträckning även har börjat använda sociala medier som en plattform för att skapa platser och ytor för informellt lärande.

I artikeln identifieras även några generella riskfaktorer, som kan försvåra det informella lärandet. Det kan handla om situationer, där problematiska beteenden och attityder får frodas ostört, eller där användandet av tekniska hjälpmedel helt blir beroende av studenternas egna kunskaper och förutsättningar, utan stöd från lärosätet. Risken är att alla studenter inte har möjlighet att delta, eller att de av olika skäl känner sig exkluderade. Lärandets informella karaktär riskerar också att leda till brist på ansvarstagande, eller bristande respekt för andra studenter, eller för andra ämnen än det egna.

Författarna betonar avslutningsvis behovet av ytterligare forskning för att bättre förstå och kunna stötta studenternas informella lärande. Med en medveten och genomtänkt koppling mellan det organiserade formella lärandet och det informella skulle vi bättre kunna dra nytta av den potential, som det senare av allt att döma har. Med ett större ansvarstagande från institutionernas sida skulle studenterna kunna utbildas i att bli informella, självreglerande aktörer, samtidigt som vi skulle kunna stävja en del av de potentiella riskbeteenden, som kan följa med det informella lärandet.

Kommentar: I samband med pandemin skedde en – för oss – oväntad förändring i våra juriststudenters förmåga att föra en juridisk diskussion, där olika ståndpunkter och perspektiv ställdes mot varandra. Inom lärarlaget funderade vi över om försämringen av dessa, för en jurist fundamentala, förmågor möjligen kunde hänga ihop med övergången till Zoom-baserad undervisning och, i förlängningen, det faktum att studenterna inte längre hade en naturlig mötesplats på campus. När jag läste artikeln om studenters informella lärande fick jag våra misstankar bekräftade. Samtidigt insåg jag dels hur viktig denna spontana och ostrukturerade läraktivitet är, dels vilken resurs det skulle kunna vara om vi blev bättre på att samordna de olika lärandeformerna. Ingenting tyder på att vi i närtid kommer att kunna erbjuda fler lärarledda undervisningstimmar. Däremot skulle vi ganska enkelt kunna tillhandahålla extra-material, frivilliga lärresurser med mera som vi kunde uppmuntra studenterna att tillsammans arbeta med, vid sidan av självstudierna. Med en liten smula uppstyrning skulle det informella lärandet bättre kunna synkroniseras med kursplanen och studenterna skolas in i rollen som självreglerande aktörer. En i sammanhanget glädjande iakttagelse är att universitetets nya lokaler i Albano erbjuder studenterna många olika slags ytor och lokler, som uppmuntrar till informella läraktiviteter.

Text: Annelie Gunnerstad, Juridiska institutionen

Studien
Barradell, S., Bell, A., Thomson, K., & Hughes, J. (2025). Students’ informal learning interactions in health professions education: insights from a qualitative synthesis1. Higher Education Research & Development, 44(2), 322-337.

Nyckelord: Vårdyrken, informellt lärande, kvalitativ syntes, läroplan, bakom kulisserna