Att se studenter som aktiva partners och experter, istället för passiva mottagare, kan vara ett avgörande steg mot en mer relevant och effektiv kvalitetsutveckling. Detta är budskapet i artikeln "Student involvement in quality assurance: perspectives and practices towards persistent partnerships" som återfinns i Quality in Higher Education.

Som universitetslärare kommer jag oftast i kontakt med studenters roll i kvalitetsarbete genom muntliga och skriftliga kursvärderingar, studentrepresentation i organ som institutionsstyrelser och studentråd på olika nivåer. På vissa utbildningar har jag mött så kallade "kurslag", där utvalda studenter kontinuerligt fungerat som en länk mellan studentgruppen och utbildningsansvariga. Studentmedverkan ses som eftersträvansvärt och kreativt för kvaliteten på utbildningen, men ett ofta återkommande aber är att det kan vara svårt att få studenter att engagera sig.

Den aktuella artikeln undersöker hur studenter kan engageras i kvalitetssäkringsarbetet inom högre utbildning på ett mer hållbart och konstruktivt sätt. Det rör sig inte om en empirisk studie, utan författarna har analyserat tidigare forskning, policytexter och exempel från olika länder. De granskar hur studenter vanligtvis deltar i kvalitetsarbete och hur dessa olika former påverkar utbildningens utveckling. De ställer sig också frågan hur studenternas roll kan bli så effektiv som möjligt och vilka utmaningar som kan uppstå längs vägen.

Författarna menar att studentmedverkan i pedagogiskt kvalitetsarbete generellt sker enligt tre olika perspektiv: det rättsliga perspektivet (eng. legal approach), det offentliga intresse-perspektivet (eng. public interest approach) och partnerskapsperspektivet (eng. partnership approach). Det rättsliga perspektivet syftar på studentmedverkan som regleras genom formella strukturer såsom lagstiftning och juridik, där studenter ges specifika roller men med begränsad flexibilitet. Det offentliga intresse-perspektivet kännetecknas av en mer marknadsmässig syn, där studentmedverkan anses viktig för att förbättra utbildningen men inte styrs av fasta ramverk. I länder där staten har ett svagt grepp om utbildningsinstitutionerna ökar konkurrensen om studenter, som betraktas som kunder vars åsikter samlas in för att stärka utbildningens attraktionskraft. Partnerskapsperspektivet, som har vuxit fram under de senaste decennierna, bygger på ömsesidigt förtroende mellan studenter och lärosäten. Genom att skapa avtal, exempelvis samarbetsöverenskommelser, kan denna relation formaliseras och bidra till en mer flexibel och dynamisk kvalitetssäkring.

Alla tre perspektiv har sina styrkor men är också förenade med utmaningar. I länder där det rättsliga systemet dominerar, exempelvis i Europa, säkerställer lagar och regler att studenter formellt inkluderas i beslutsprocesser, men deras faktiska inflytande kan vara begränsat. I system präglade av det offentliga intresse-perspektivet, exempelvis i vissa asiatiska länder, betraktas studenter som kunder vars åsikter samlas in genom enkäter och utvärderingar, men deras möjlighet att påverka besluten direkt är ofta liten. Partnerskapsperspektivet, som författarna beskriver som det mest dynamiska, löser i sig själv inte problemet, men öppnar för att studenter mer aktivt och jämställt deltar i utvecklingen av utbildningen tillsammans med lärare och universitetsledning.

Författarna presenterar några exempel på hur dessa perspektiv tillämpas i praktiken. Ett exempel inom det rättsliga systemet är de europeiska riktlinjerna för kvalitetssäkring, The Standards and Guidelines for Quality Assurance in the European Higher Education Area (ESG), som har bidragit till att stärka studentmedverkan genom lagliga krav både på nationell nivå och inom enskilda lärosäten. Ofta har internationella riktlinjer omvandlats till bindande lagar och regler, vilket har lett till att studenter nu måste inkluderas i styrande organ och utvärderingskommittéer på både nationell och institutionell nivå. Inom det offentliga intresse-perspektivet finns exempel på kursutvärderingssystem vid universitet och högskolor samt stora nationella studentundersökningar där studenter får svara på frågor om utbildningens kvalitet och sin egen nöjdhet. Exemplet som ges på partnerskapsperspektivet är Sparqs ("Student partnerships in quality Scotland") i Skottland. Det är en organisation som sedan 2015, med stöd av den skotska finansieringsmyndigheten, arbetar för att stärka studenters medverkan i kvalitetssäkring. Här får studenter stöd och utbildning för att ta en aktiv roll i kvalitetsarbetet, medan lärosäten får vägledning i hur de kan öka studenters delaktighet. En viktig del är en aktiv dialog med olika aktörer inom högre utbildning, där workshops, konferenser och utbildningstillfällen skapar fler möjligheter för studentengagemang.

Författarna konstaterar att gränserna mellan de olika perspektiven i praktiken ofta suddas ut och att kvalitetsutveckling och kvalitetssäkring är i ständig förändring, vilket gör det svårt att förutsäga vilka metoder som är bäst lämpade i olika sammanhang. De diskuterar också hur kvalitetssäkring balanserar mellan ansvarskontroll och utveckling. För mycket fokus på ansvarskontroll kan hämma förbättringsarbete, medan ett alltför stort fokus på utveckling och förbättring kan minska trovärdigheten utåt. En central fråga är därför hur denna balans kan uppnås. Om ansvarskontrollen blir för strikt kan studenters roll reduceras till att enbart representera sina grupper, vilket begränsar deras faktiska inflytande. Författarna menar att studenter bör ses och bemötas som individer med specifik kunskap om sin egen utbildningssituation. Genom att betrakta dem som experter på sitt lärande och sina utbildningsmiljöer blir de mer än representanter eller informationskällor. Om deras erfarenheter erkänns som värdefull expertis kan de få en mer aktiv och inflytelserik roll i kvalitetsarbetet.

I sin slutsats betonar författarna att även om studenters roll i kvalitetsarbetet varierar stort världen över, är det avgörande att deras delaktighet inte bara är symbolisk. Det räcker inte att de tillfrågas om sina åsikter – deras insikter måste också leda till konkreta förändringar. Genom att skapa långsiktiga strukturer där studenter har reellt inflytande kan högre utbildning utvecklas på ett sätt som bättre svarar mot deras behov och erfarenheter. Att betrakta studenter som partners och experter, snarare än passiva mottagare av utbildning, kan vara ett viktigt steg mot en mer meningsfull och effektiv kvalitetsutveckling.

Kommentar: Det som lockade mig i artikeln var löftet om konkreta exempel på hur studenter kan inkluderas i kvalitetsäkringsprocesser i praktiken. Som ni sett visade det sig dock att de "konkreta" exemplen snarare beskrev projekt och sammanhang på en relativt abstrakt nivå: europeiska riktlinjer som filtrerats ner genom beslutsnivåer, marknadsliberala utbildningskontexter och en skotsk nationell organisation som med statliga medel stödjer studentinflytande. Min förhoppning om konkreta tips på hur studenter kunde involveras mer kom alltså på skam. Däremot tar jag med mig vikten av att se och behandla studenter som experter på sin egen situation. Jag instämmer också i att studenters delaktighet inte ska vara symbolisk – om de tillfrågas bör deras åsikter och kunskaper tas på allvar. Av artikeln att döma verkar det skotska exemplet ge de bästa förutsättningarna för detta. Där erbjuds både ekonomiska och andra resurser för att göra det lättare för studenter att faktiskt delta i utvecklings- och kvalitetssäkringsarbetet på ett konkret sätt. Det är lätt att förstå hur studenter med en stark organisation i ryggen kan känna sig motiverade att engagera sig i utbildningens utformning och innehåll.

Samtidigt finns det några frågor jag funderar över. Är det alltid ett självändamål att involvera studenter i pedagogiskt kvalitetssäkringsarbete? Forskning visar att studenter ibland gör andra bedömningar av undervisningsmoment än vad som faktiskt gynnar lärandet. De kan till exempel välja bort krävande, men pedagogiskt värdefulla inslag till förmån för sådant som känns enklare men har mindre effekt på lärandet. Och även om studenter är experter på sin egen situation, innebär det automatiskt att de är tillräckligt mogna eller kunniga för att fatta avgörande beslut kring hur undervisningen ska läggas upp? Den vetenskapliga pedagogiska och ämnesspecifika expertisen bör rimligen ha sista ordet. En annan fråga är om en välkomnande och resursstark organisation vid sidan av utbildningen kan locka studenter att engagera sig mer i kvalitetsarbete än i själva studierna. Finns en risk att den snarare blir en plantskola för framtida kontorstjänstemän utan direkt erfarenhet av de mödor studentlivet och lärande innebär? Ytterligare en farhåga: kan en studentinflytandeorganisation börja konkurrera om medel som också finansierar forskning?

Och slutligen – de notoriskt gäckande frågorna som hemsöker all utvärderingsverksamhet: Vad är kvalitet? Och går den över huvud taget att mäta?

Text: Mattias Frihammar, Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap

Studien
Stensaker, B., & Matear, S. (2024). Student involvement in quality assurance: Perspectives and practices towards persistent partnerships. Quality in Higher Education, 1-15.

Nyckelord: Student som partner, extern kvalitetsgaranti, intern kvalitetsgaranti, studentengagemang, studentinvolvering