Kring dessa frågor kretsar artikeln "The role of reward in motivation – Beyond dichotomies" i Learning and Instruction. Mer specifikt utforskas hur yttre eller inre belöningar både samspelar och krockar i lärprocesser, och hur kunskap om hur detta kan omsättas i lärsituationer. 

Författarna, med bakgrund inom psykologi och utbildningsvetenskap, utgår från en modell av hur lärande är kopplad till belöningsmekanismer i hjärnan, den så kallade ”The reward-learning framework of knowledge acquisition”, på svenska ungefär ”Ramverk för belöningslärande vid kunskapsinhämtning”. Värt att nämna är kanske att modellen är utvecklad och lanserad av en av författarna. Enligt denna sker lärande inte passivt, utan genom att hjärnan aktivt värderar och förstärker viss kunskap baserat på hur belönande den upplevs vara. Belöningen kan komma ”utifrån” (eng. extrinsic incentives) i form av en bonus av något slag, till exempel beröm, en gåva eller bekräftelse, eller ”inifrån” (eng. intrinsic incentives) i form av en positiv upplevelse av nyfikenhet, spänning eller intellektuellt framåtskridande. Men oavsett om belöningen kommer utifrån eller inifrån är det nyckelspelaren dopamin (alltså signalsubstansen som agerar kemisk budbärare mellan hjärnans nervceller) som driver motivationen. Både yttre och inre belöningar gör så att dopaminet får det att spraka skönt i hjärnan. Med denna teori som utgångspunkt har forskarna gjort en narrativ genomgång (eng. narrative review) av forskning om relationen motivation-lärande-belöning.

Forskarna slår fast att forskningsfältet idag präglas av idén att yttre incitament (betyg, beröm, guldstjärnor, presenter) och inre drivkrafter (kunskapstörst, tankemässig utveckling, förundran) står i konflikt med varande och att yttre belöningar står i vägen för den inre tillfredställelsen. Bägge belöningarna kickar i och för sig igång dopaminet, med endast det inre systemet har förmåga att själv stimulera till ytterligare lärande. Den vanliga attityden är alltså att inre motivation är eftersträvansvärt, men att yttre motivation bör undvikas.

Vad är det då som är skillnaden? Det inre motivationssystemets hållbarhet bygger på en kunskapsspiral som kan förklaras så här: Ny kunskap ger i sig själv en kick, samtidigt som den väcker insikten om allt vi ännu inte vet allt. Denna nyfikenhet skapar en förväntan om ytterligare lärandekickar – nästa insikt finns alltid runt hörnet. Vi stimuleras att ställa fler frågor, vilket ger oss ännu mer kunskap om ämnet. Ju mer vi lär oss, desto högre värderar vi informationen, eftersom den blir allt mer relevant och meningsfull. En ökad kunskapsnivå stärker dessutom känslan av kompetens, vilket utlöser en ny dopaminkick och gör det lättare att ta till sig ytterligare kunskap. På så sätt blir lärandet en långvarig och självgående process – en positiv dopamincykel som driver sig själv framåt. Författarna beskriver detta träffande som en ”self-boosting effect”.

Men, invänder kritikerna, om dopaminkicken istället triggas av en yttre belöning – till exempel betyg, pengar eller priser – blir effekten kortvarig och frikopplad från själva lärandet. Och vad värre är, yttre belöningar riskerar att styra uppmärksamheten bort från nyfikenheten och utforskandet, vilket bryter den inre kunskapsspiralen och gör att lärandet inte blir självgående.

Detta, alltså föreställningen att yttre stimuli alltid styr uppmärksamheten bort från inre stimulans, är enligt författarna ett logiskt felslut. De hävdar istället att yttre och inre incitament inte ska uppfattas som en dikotomi, alltså en uppdelning där allt antingen hör till ena delen eller den andra sidan. Istället kan yttre och inre stimuli fås att samspela på ett bra sätt. Detta genom vad författarna kallar en motivationstransformation (eng. "motivation transformation”). Lite förenklat innebär denna motivationstransformation att ett yttre incitament kan väcka motivation även hos en motvillig adept (”Jag gör den här uppgiften bara för att få en guldstjärna!”). Genom att lösa uppgiften upplever adepten kicken av att lära sig något nytt, vilket i sin tur sätter igång den inre lärandebelöningsspiralen. Författarna argumenterar att yttre belöningar, liksom förväntningen på desamma, kan vara startpunkten för ett engagemang som skapar en positiv process där lärandet i sig blir belönande.

Yttre motivation kan också, rätt använd, öka viljan att anstränga sig. Att utföra ansträngande mentala uppgifter aktiverar hjärnans belöningssystem, vilket i sin tur kan stärka kunskapsinhämtning. Genom att locka med extern belöning kan förmågan till mental ansträngning tränas upp. Men här är det viktigt att belöna ansträngning snarare än förmåga eller prestation. 

Författarna påpekar att de utgår från ett generellt ramverk snarare än en exakt teori, och att mycket annat måste räknas in i lärandeprocessekvationen: personlighet och belöningskänslighet, vilken slags kunskap det rör sig om, sociala faktorer och mental hälsa. Egentligen är det bara två förhållanden som de med säkerhet pekar på: 1. att det går att hävda att yttre belöningar kan fungera bra initialt för att väcka inre motivation, och 2. att svårigheten ligger i att avgöra när de bör fasas ut för att inte att negativt påverka den interna drivkraften.

Avslutningsvis konstateras att frågan om yttre belöningar är bra eller dåliga för inre motivation är felställd, och att vi bör se bortom denna dikotomi. Belöningar kan fungera både som yttre och inre incitament, och samspelet är komplext. Yttre belöning kan vara ett slags kunskapstörst-tändande startgas, men kan bli skadlig när motivationsspiralen är etablerad. Att förstå denna mekanism kan hjälpa till att skapa effektiva lärandemiljöer, där man aktivt använder belöningar och motivation för att stärka kunskapsinhämtning och engagemang. Den gängse uppfattningen att yttre belöningar är negativa är felaktig; använda på rätt sätt kan de stärka inre motivation.

En aspekt av artikeln som jag inte ägnat någon uppmärksamhet är att den till viss del diskuterar motivation-lärande-belöning i relation till utbildningsdataspel. Det som framkommer här är att dynamiken mellan yttre (spelaren motiveras genom att få olika gåvor eller nå olika nivåer i spelet) och inre belöningar (att lära sig om det ämne spelet behandlar, i artikeln exemplifierat av ”Romarriket”) är gynnsam. Lärkickarna från spelande kan också på ett gynnsamt sätt spilla över till spelarens kött- och blodvärld, så att hen på eget bevåg börjar läsa mer om Romarriket efter att ha spelat spelet.

Kommentar: Artikelns beskrivning av hur olika yttre och inre belöningssystem fungerar och samspelar är både intressant och trovärdig. Det framgår att lärande inte styrs av statiska variabler, utan ska förstås i termer av plasticitet; lärandeprocessen är formbar och därmed möjlig att påverka. Kanske inte så svårt att förstå: vem har inte motiverat sig själv att plugga lite hårdare med löftet om en belöning vid avslutat arbete (choklad eller ett glas vin beroende på preferens)? Och vem har inte upplevt tillfredsställelsen av att lära sig något nytt, och kanske till och med glömt bort att det ligger en chokladbit och väntar inte så långt bort? Jag instämmer i författarnas betoning av formbarheten i relationen mellan inre och yttre incitament, även om resonemanget ibland ger intrycket av att beskriva ett ganska idealiserat förhållande.

Vad kan vi ta med oss från artikeln? Själv tar jag med mig att studentfrågan ”Kommer det här på tentan?” nog uppfattas som så provocerande eftersom den bottnar i en trängtan efter extern bekräftelse (i form av högt betyg på tentan), men att detta inte nödvändigtvis behöver var negativt. Om tentamensuppgifterna är formulerade på ett sätt som kräver att man tillägnar sig undervisning och litteratur för att nå ett högt betyg, kan frågorna delas med studenterna i början av kursen. Studenternas krassa strävan att ”få bra på tentan” kan då fungera som den startgas som får igång en ”self-boosting effect”. Det blir helt enkelt en positiv backwash-effekt där studentens ytliga betygsjakt leder till djupt och meningsfullt lärande.

I en mer utsträckt tankegång tycker jag att kunskapen från artikeln talar mot att betyg, särskilt den sjugradiga skala som tillämpas vid bland annat Stockholms universitet, bidrar positivt för en lärmiljö. Ett enklare system, som graderingen ”Godkänd-icke godkänd”, skulle på ett bättre sätt rikta fokuset mot lärandeprocessen i sig och skapa mer hållbara förutsättningar för lärandet (även om jag inser att denna slutsats färgas av min egen negativa inställning till den sjugradiga skalan, och att det säkert också går att hitta argument för densamma med utgångpunkt i artikeln).

Text: Mattias Frihammar, Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap

Studien
Bardach, L., & Murayama, K. (2025). The role of rewards in motivation—Beyond dichotomies. Learning and Instruction, 96, 102056.

Nyckelord: Belöningssystem, inre och yttre motivation, lärande, motivationstransformation, kunskapsspiral