Hur lång tid, och hur stor ansträngning, ska studenterna egentligen lägga på en kurs? Det är en fundamental fråga i all kursplanering, men en ny studie i European Journal of Higher Education visar att de vanligaste metoderna för att besvara den är överraskande oprecisa. ECTS-systemet (europeiska systemet för överföring och ackumulering av studiemeriter) ska garantera att studenter får en rimlig och förutsägbar arbetsbelastning, men vad händer när systemet bygger på oprecisa eller felaktiga antaganden?

Bedömningen av hur stor studiebelastning en kurs kräver är ofta en av de första stegen i en lång planeringskedja. Det hela börjar med lärarens bedömning av hur svåra uppgifterna är, och hur lång tid det tar att genomföra den. Sådana uppskattningar påverkar hur kursen planeras;  antalet uppgifter, deadlines och förväntningar anpassas till denna uppskattning. Detta i sin tur sätter ramar för studenternas studieplanering.

Men vad är studiebelastning (eng. student workload)? Det är naturligt att här skilja mellan objektiv belastning (graden av ansträngning och antalet faktiska studietimmar) och subjektiv belastning (studentens upplevelse av hur svåra och tidskrävande studierna är). Studenternas subjektiva belastning kan påverkas av faktorer som ligger utanför själva studierna – hur de mår, vilka andra åtaganden de har och tidigare kunskaper. Dessa aspekter fångas sällan upp i traditionella mätningar av studiebelastning. Vid sidan av dessa har vi även lärarnas uppskattning av studiebelastningen. Oftast är det just lärarens uppskattning som starkast påverkar kursernas utformning och planering. I praktiken arbetar vi ofta med ECTS-systemets operationalisering som det enda handfasta måttet — att 1 högskolepoäng (hp) motsvarar 25—30 timmars arbete. Detta blir det gemensamma språket mellan lärare, studenter och administration. Vi har alltså flera olika storheter att förhålla oss till: studenternas objektiva belastning, deras subjektiva upplevelse, lärarnas uppskattning och ECTS-siffran som riktmärke. Dessa behöver dock inte stämma överens. Faktum är att studenternas rapportering om faktisk tidsåtgång matchar dåligt med både lärarnas uppskattningar och ECTS-beräkningarna.

Trots studiebelastningens centrala roll i kursplanering, och läraruppskattningens betydelse i detta, finns förvånansvärt lite forskning om hur lärare faktiskt gör sina uppskattningar. För att fylla denna kunskapslucka genomförde artikelförfattaren Impola (2025) en enkätundersökning vid två finska lärosäten. 

Totalt deltog 208 lärare och 684 studenter från olika discipliner. Lärarna fick svara på frågor om sina metoder för att uppskatta studiebelastning, vilka utmaningar de stöter på samt bedöma hur pålitliga de tror att deras uppskattningar är. Studenterna fick ange sin faktiska studietid, och sina upplevelser av arbetsbelastning. De fick också bedöma hur väl lärarnas uppskattningar stämde överens med deras egen erfarenhet.

Resultaten visar att majoriteten av lärarna (77 procent) främst förlitar sig på sin egen undervisningserfarenhet när de uppskattar studiebelastning, följt av institutionella instruktioner med vilket menas instruktioner från andra kollegor, studierektorer och liknande (52 procent) och studentfeedback (53 procent). Här finns skillnader mellan erfarna och nya lärare. Erfarna lärare förlitade sig i större utsträckning på egna erfarenheter, medan nya lärare i större utsträckning använde sig av till exempel studentåterkoppling. Lärarna menade att den största utmaningen var att bedöma uppgifternas svårighetsgrad (68 procent) och innehållets komplexitet (67 procent), samt att uppskatta hur mycket tid som behövs för självständigt arbete (58 procent).

Artikeln betonar att det finns en betydande skillnad mellan lärarnas självförtroende i uppskattningarnas tillförlitlighet och studenternas bedömning av hur väl dessa stämmer. Det framgår också att studenternas egen uppfattning om studiebelastningen har ett svagt samband med såväl faktisk studietid som studieresultat. Artikeln är tydlig med att framhålla att undersökningen har en del begränsningar. Dels är frågorna som används i enkätundersökningen nyutvecklade för denna undersökning, och skulle behöva förfinas och modifieras. Dels är dataunderlaget begränsat och skulle behöva utökas med såväl fler lärare och fler studenter. De menar dock att det finns tillräckligt med underlag för att motivera fortsatta undersökningar av hur olika bedömningar av studiebelastning görs. De skillnader i bedömning som framkommer sätter också ljus på frågan om inte ECTS-verktyget kanske är alldeles för grovt. Åtminstone behöver vi utveckla bättre, mer träffsäkra, metoder för att bedöma hur stor studiebelastning och därmed hur mycket tid och hur många poäng som våra kurser motsvarar.

Kommentar: Artikeln behandlar ett ämne som jag tror är både viktigt och utmanande. Min första reaktion efter att ha läst abstrakt var "detta är vi inte så bra på". Jag tror att både lärare och studenter har erfarenhet av att det från en kurs till en annan kan vara väldigt stor skillnad på hur mycket tid och ansträngning som krävs, trots att antalet hp är detsamma. En av tankarna med ECTS-systemet är ju, antar jag, överskådlighet och rättvisa. Det ska vara möjligt för studenter att genom att se hur många poäng en kurs är värd, bedöma åtminstone några aspekter av hur mycket jobb den kräver. Vi behöver inte låtsas att målet skulle vara att alla aspekter av hur "svår" kursen är ska kunna fångas i hp-siffran. Men utöver förutsägbarheten finns också rättviseaspekten. Två kurser som är värda lika många poäng ska också vara, i någon rimlig mening, likvärdiga i arbetsbelastning. Att översätta belastning och svårighetsgrad till antal arbetstimmar är redan problematiskt. Men om denna uppskattning inte ens görs särskilt tillförlitligt har vi ett stort problem.

Artikelförfattaren hävdar att det i dagsläget finns begränsad forskning om hur lärare går tillväga i sina uppskattningar av studiebelastning. Om detta stämmer, har vi en avgörande kunskapslucka i forskningen. Just eftersom det verkar uppenbart att den initiala uppskattningen av studiebelastning har stor påverkan på hur kurser och program utformas. Studien har en del begränsningar, men detta kompenseras av att författaren tydligt redogör för dessa. Dessutom har de generöst delat med sig av stora mängder data om hur undersökningen utformats och hur analyserna gjorts. Det är en bra startpunkt för den som vill bygga vidare på detta arbete.

Men kanske finns det en del praktiska saker vi kan göra redan nu? Artikeln ger intrycket att de uppskattningar som görs av studiebelastning kunde göras mer systematiskt. Ett första steg vore att säkerställa att lärare kan samtala mer, och oftare, med varandra om just studiebelastning.

Text: Sama Agahi, Filosofiska institutionen

Studien
Impola, J. (2025). Teachers’ and students’ views on higher education workload determination practices. European Journal of Higher Education, 1-19.

Nyckelord: ECTS, studiebelastning, studietid