Vad som får studenter att engagera sig i sitt lärande är en bred fråga utan entydigt svar. Lika komplex är frågan om hur lärare kan skapa en engagemangsgenererande miljö. I en studie publicerad i EPRA International Journal of Multidisciplinary Research tar sig Escandallo och Baradillo an dessa frågor genom att fokusera på social kompetens och språklig förmåga. Resultaten visar att språket spelar en avgörande roll, inte bara som ett kommunikationsverktyg, utan som en nyckel till deltagande, samarbete och motivation: God språklig förmåga ger med andra ord engagerade studenter.

Forskarna använde ett så kallat sequential explanatory mixed methods-upplägg. Först genomfördes en kvantitativ enkätstudie med 300 engelska lärarstudenter från privata högskolor i Filippinerna, i syfte att statistiskt undersöka sambandet mellan social litteracitet (som på svenska väl snarast översätt med ”social kompetens”), studentengagemang och muntliga färdigheter. Den kvantitativa analysen kompletterades genom en mer kvalitativ metod där forskarna strategiskt valde ut 17 studenter (som representerade olika nivå av språklig kompetens) som intervjuades och fick delta fokusgrupper för att fördjupa och förklara de kvantitativa resultaten.

Det visade sig, föga förvånande, att studenter som var bra på att förstå och samspela med andra (studenter med hög social litteracitet, med forskarnas begrepp) också var mer engagerade i sina studier. Men litteraciteten i all ära, den avgörande faktorn var språket och den muntliga kommunikationsförmågan: Ju bättre studenterna kunde uttrycka sig i tal, desto mer kom deras sociala färdigheter till uttryck i aktivt deltagande och lärande. Forskarnas förklaring är att språklig säkerhet skapar ett psykologiskt utrymme för engagemang. Studenter som uttrycker sig obehindrat vågar också fråga, diskutera och ta initiativ. Och en aktiv student är delaktig i lärandeprocessen. Resultatet kan beläggas statistiskt: enligt modellen kunde 41 procent av variationen i studenternas engagemang förklaras av en kombination av social och språklig färdighet (även om jag inte riktigt greppar hur uträkningen gått till). Utan tvekan en indikation på att kommunikativa miljöer är centrala för engagemang.

Det kvalitativa materialet gav samma bild. Studenterna som hade lätt att prata beskrev i intervjuerna hur detta gav dem självförtroende, skapade samhörighet och vilja att delta. De som däremot kände sig språkligt osäkra drog sig ofta undan diskussioner. Summa summarum: språkligt trygga studenter upplevde studierna som meningsfulla och motiverande, språkligt osäkra studenter tvivlade på det meningsfulla med att plugga. Det framkom dessutom att de med bra språk tyckte att möjligheten att få tala, bli förstådd och uppleva tillhörighet var minst lika viktigt som själva kursinnehållet.

Med detta i ryggen skissar forskarna på hur det kan gå att skapa förutsättningar för ökat studentengagemang. Ett sätt är att se till att språk och social interaktion aktivt tränas, tillsammans med ämneskunskaper. Du ska som lärare uppmuntra dialog och samarbete. Du ska också ge kontinuerlig återkoppling, inte bara på vad som är ett korrekt språk, utan på hur kommunikationens fungerar i lärandet. När studenter ges utrymme att tala, formulera tankar och reflektera tillsammans, utvecklas både deras språk och deras engagemang.

Lärare kan också uppmuntra till delaktighet genom att skapa trygghet. Studentengagemang stärks, menar forskarna, när relationerna mellan studenter och lärare präglas av ömsesidighet och respekt.

Sammantaget framträder ett mönster där engagemang växer och frodas i miljöer där språk, sociala relationer och delaktighet hör samman. När studenter får möjlighet att använda språket aktivt i meningsfulla sammanhang stärks också deras motivation, självtillit och känsla av att deras bidrag spelar roll.

Kommentar: Det mest intressanta i studien är kanske inte de statistiska sambanden, utan den bredare frågan de väcker: Hur skapar vi utbildningsmiljöer där engagemang är möjligt? Artikeln visar det som egentligen framstår som självklart; att engagemang inte kan beordras fram, utan måste växa ur meningsfull kommunikation, delaktighet och social trygghet. Det som är artikelns specifika bidrag är att den visar på språket som både ett verktyg och uttryck för deltagande. En förklaring till fokusen på språk kan säkert vara den nationella språkliga kontexten; Filippinerna är flerspråkigt med olika språk och dialekter som talas till vardags, medan engelska är ett av två officiella språk och används inom näringsliv och högre utbildning. Med denna komplexa språksituation blir förmågan att behärska det gemensamma högskolespråket engelska kanske extra viktigt. Samtidigt är språksituationen i Filippinerna inte så annorlunda från den i Sverige som det är lätt att tro; Skolverket rapporterar att nära 29 procent av grundskoleeleverna hade ett annat modersmål än svenska läsåret 2020/21. Också här på hemmaplan finns med andra ord anledning att med stöd i artikelns resultat höja uppmärksamheten på den språkliga förmågans betydelse för engagemang och gynnsamt lärande, då den liksom i Filippinerna är ojämnt fördelad. 

Om vi vill stärka engagemanget krävs att undervisningen ses som en social praktik där språkliga, relationella och kognitiva dimensioner samspelar. I ett vidare perspektiv kan studiens slutsats tolkas som en uppmaning: engagemang handlar inte i första hand om att studenter ska anstränga sig mer, utan om att lärosäten ska skapa förutsättningar för dem att kunna delta fullt ut. Genom att se språk, kommunikation och social interaktion som kärnan i kunskapandet kan högre utbildning bli både inkluderande och engagerande.

Mot den bakgrunden är det lätt att bli nedslagen när utvecklingen verkar gå i motsatt riktning. I många fall, åtminstone där jag arbetar, tvingas vi av ekonomiska skäl dra ner på studentkontakttiden och uppmuntras i stället till initiativ som helt digitala kurser. Sådana besparingar slår just mot de resurser som engagemanget vilar på: tid och möjlighet till mänsklig närvaro. Studenter som endast möter förinspelade lärare på en skärm får sällan chans att öva sitt eget språk, delta i dialog eller känna sig del av ett levande sammanhang.

En sista fundering: vad är egentligen studentengagemang? Handlar det om aktivitet, motivation, närvaro, eller om att känna sig del av något större? Är den mest engagerade studenten alltid den som pratar mycket, eller är det i själva verket den tysta grå musen längst bak i aulan som lyssnar mest uppmärksamt och reflekterar djupast? Kanske är engagemang snarare ett förhållningssätt än ett beteende, en slags nyfikenhet på kunskap som tar sig olika uttryck i olika sammanhang. Om så är fallet behöver vi också bredda synen på hur engagemang kan stödjas. Att bara skapa fler diskussioner eller grupparbeten räcker inte. I stället behövs resurser som gör det möjligt att odla en kultur som präglas av nyfikenhet, tillit och gemensamt meningsskapande. Till syvende och sist består dessa resurser av tid och pengar, just det som ofta saknas.

Text: Mattias Frihammar, Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap

Studien
Escandallo, J. C., & Baradillo, D. (2024). A sequential explanatory approach on the relationship between social literacy and student engagement as mediated by English speaking skills. EPRA International of Multidisciplinary Research (IJMR)

Nyckelord: tillämpad lingvistik, engelska muntliga färdigheter, social litteracitet, studentengagemang, studenter med engelska som huvudämne, Filippinerna