Stockholms universitet

Forskningsprojekt Hjälpsökandets dilemman

Lagstiftningen kring spel om pengar har blivit föremål för omfattande förändringar. Vad har det inneburit för människor med spelproblem? Är det lättare att få hjälp och vilket stöd erbjuds? Detta projekt handlar om hur personer med spel- och/eller alkoholproblem upplever sin kontakt med självhjälpsgrupper, socialtjänst och hälso- och sjukvård.

Projektets namn i sin helhet: "Hjälpsökandets dilemman – om behov och erfarenheter av samt hinder för kontakt med vården vid spel- och alkoholproblem".

Projektbeskrivning

Ansvaret för att erbjuda stöd och behandling till personer med spelproblem och deras anhöriga förtydligades i lagstiftningen 2018. Syftet med forskningsprojekt är att undersöka hinder för och erfarenheter av hjälpsökande för spel- och alkoholproblem. Under 2018 och 2019 genomfördes intervjuer med 42 personer med sådana problem. Dessutom intervjuades 16 företrädare för myndigheter, självhjälpsorganisationer och behandlingsverksamheter (innan lagändringarna trädde i kraft, uppföljningsintervjuer två år senare) och befintlig statistik om hjälpsökande och utbud av stöd och behandling har insamlats.

Hinder för att söka hjälp som framförs är skam, skuld och rädsla för stigma, svårigheten att erkänna problemet för sig själv och andra, en önskan om att klara av att hantera problemen själv, avsaknad av tilltro till sin förmåga att ändra situationen och att det finns hjälpsam behandling tillgänglig, eventuellt baserat på tidigare negativa erfarenheter av vård och omsorg. Om personen väl tagit mod till sig för att söka hjälp inom vårdsystemet, vilket ofta skett i drastiska situationer som att anhöriga ställt ultimatum, upplevs ytterligare hinder: tillgänglig eller tillräcklig behandling saknas, informationen är otydlig om vart man ska vända sig, huvudmännen hänvisar till varandra, spelarens bekymmer tas inte på allvar. De intervjuade har olika preferenser avseende olika hjälpalternativ (internet- och telefonstöd, socialtjänst, primärvård, beroendevård, psykiatri, privat psykolog och/eller frivilligorganisationer) baserade på behov och erfarenheter. Det är avgörande att hjälpen ska vara lättillgänglig när behov uppstår, att det ska finnas möjlighet att komma tillbaka vid återfall, samt att behandlingen ska erbjudas av personer som har specifik kunskap om spelproblematik, varför självhjälpsgrupper lyfts fram som särskilt betydelsefulla. Spelarnas upplevelser av hjälpsökande är likartade med upplevelser hos personer med substansbruk. Spelarna upplever dock att de i högre grad behöver argumentera för att överdrivet spelande är ett omfattande problem.

En omöjlig ekvation som bidrar till skuld och skam

Spelarna har omfattande erfarenheter av att försöka begränsa sitt spelande med olika spelansvarsåtgärder som självavstängning och gränssättning. Trots spelbolagens försäkringar om att de följer gällande lagstiftning om omsorgsplikt och spelansvar, beskrivs omfattande brister och hårdare reglering och tillsyn förespråkas. Även om införandet av den nya spellagen 2019 har underlättat självavstängning och minskat bonuserbjudanden, kvarstår den grundläggande paradoxen mellan spelansvarsdiskursens betoning på individens självregleringsansvar och den rådande medicinska diskursen om den enskilde spelarens avsaknad av kapacitet att kontrollera och begränsa sitt spelande. Paradoxen innebär en omöjlig ekvation som bidrar till skuld och skam hos den enskilde eftersom personen anses både vara ansvarig och oförmögen. För att komma till rätta med spelandets skadeverkningar måste spelbolagen agera mer proaktivt med tvingande externa kontrollåtgärder för att uppfylla den omsorgsplikt som de utger sig för att arbeta utifrån.

Kapacitetet för lättillgänglig, kontinuerlig och samordnad vård behöver förbättras

Baserat på de intervjuades perspektiv rekommenderas följande för att utveckla prevention och behandling: Spelansvarsåtgärder är inte tillräckliga för att motverka spelproblem. Ekonomiskt stöd till självhjälpsgrupper behöver utökas med tanke på den vikt deras verksamhet tillmäts av spelare och deras anhöriga. Både biologiska, psykologiska och sociala aspekter av spel- och substansproblem behöver beaktas i vården och speglas i bemötandet för att tillmötesgå hjälpbehoven. Även om utbudet av stöd och behandling förbättrats under studieperioden behöver vårdsystemets kapacitet att erbjuda lättillgänglig, kontinuerlig och samordnad vård förbättras. Det behövs resurser, praktiska förutsättningar, kompetensutveckling och utveckling av integrerade behandlingsformer för att spelare, med eller utan samtidiga substansproblem, och deras anhöriga ska få det stöd och den behandling de behöver.

Projektmedlemmar

Projektansvariga

Eva Samuelsson

Universitetslektor, docent

Institutionen för socialt arbete
Eva Samuelsson

Medlemmar

Per Binde

Forskare

Institutionen för folkhälsovetenskap
per-binde-photo

Jenny Cisneros Örnberg

Prefekt, universitetslektor

Institutionen för folkhälsovetenskap
Jenny Cisneros Örnberg

David Anders Forsström

Forskare

Psykologiska institutionen
David Forsström

Kristina Sundqvist

Forskare

Psykologiska institutionen
Bild från Jessica

Jukka Törrönen

Professor

Institutionen för folkhälsovetenskap
Jukka Törrönen

Publikationer

Mer om projektet