Forskningen inom området tyskspråkig litteratur uppvisar en stor bredd, men intresseområdena hos de enskilda forskarna i ämnet visar också på gemensamheter som öppnar för fruktbar samverkan – även tillsammans med mer språkvetenskapligt inriktade forskare.

I ämnet tyska bedrivs forskning på litteratur från ca. 1450 fram till idag, vilket ger ett värdefullt historiskt perspektiv på såväl romanens framväxt och utveckling som på kulturvetenskapliga frågor, exempelvis hur det urbana rummet skildras i litteraturen.

Forskningen på äldre tiders texter fokuserar på berättande prosatexter skrivna för en växande läsekrets av lekmän i det tidigmoderna Tysklands städer, texter som både vill underhålla läsaren och förmedla kunskap och som kan sägas utgöra ett förstadium till den moderna romanen. De hämtar sitt stoff från såväl antika som medeltida källor men vänder i allt högre grad också blicken mot den egna samtiden, den “vanliga människan” och hennes rörelser i tid och rum. För 1700- och 1800-talens litteratur står den tyska romanens utveckling i centrum, från genrer som brevroman och bildningsroman till stilriktningar som realism och modernism. Ett särskilt fokus ligger på romanens relation till moderniteten – både hur romanen öppnar för nya sätt att förstå och gestalta världen, och hur den blivit ett teoretiskt verktyg för att formulera vad modernitet innebär.

Inom 1900-talets litteraturhistoria ligger tyngdpunkten i forskningen på tyskspråkig litteraturvetenskap och litteratur i svensk exil, i synnerhet på frågor som rör flerspråkighet och kulturell översättning. Samspelet mellan kulturhistoria och litteratur spelar även en roll i forskningen om samtida litteratur, där stadsrummet och dess gestaltning i litteraturen är ett framträdande forskningstema