Mygg, människor och mikroparasiter – en kamp på gott och ont
I Myanmar försöker man bekämpa malaria genom att utrota parasiten plasmodium istället för myggorna. Singapore försöker skapa ett ekosystem som är snyggt och ofarligt, utan myggor och de sjukdomar de för med sig. Men vad händer med ekosystemet och oss människor när vi försöker kontrollera naturen och utrota en art, i detta fall myggan?
Tomas Cole är forskare i socialantropologi vid Stockholms universitet och driver forskningsprojektet ”Mäkla fred med myggor – från strid till sämja med skadedjur i Sydostasien”, där han har studerat vilka metoder man använder för att bekämpa myggor och myggburna sjukdomar som dengue och malaria i Singapore samt i Myanmar vid gränsen till Thailand.
Inspiration till projektet fick han av biologen Rachel Carsons klassiker ”Tyst vår” från 1962, som på många sätt blev startskottet för debatten kring miljögifter och kemikalier. Carson såg bekämpningsmedlet DDT:s förödande effekter på växt- och djurliv. Inte bara insekter försvann utan även fåglar dog och fågelsången tystnade. Tomas Cole menar att det berömda citatet från Carsons bok, ”Man is a part of nature, and his war against nature is inevitably a war against himself”, fortfarande är aktuellt idag i hur vi bekämpar myggor på olika sätt runtom i världen.
– I många tropiska länder använder man fortfarande ”thermal fogging”, en sorts kemiskt bekämpningsmedel, vilket tar död på alla insekter. Jag tycker det är helt galet att vi ska försöka utrota myggor bara för att vi ogillar dem eller för att de är farliga för människors hälsa. De är ju en del av ett ekosystem och en större helhet, säger Tomas Cole.
Han har varit iväg på fältstudier under sex månader i Singapore, och kommer inom kort resa dit igen för ytterligare tre månader. Han har även varit i Myanmar på fältstudier 2016–17. Tanken var att han skulle ha rest tillbaka men på grund av kriget i landet åkte han istället till gränsen till Myanmar på den thailändska sidan, där han tillbringade två veckor.
– I Singapore försöker man skapa ett designat ekosystem, som ska vara snyggt men ofarligt. Jag blev fascinerad av idén och ville undersöka vad det går ut på. Vi behöver kanske inte utrota myggor, men inte heller älska dem. Fast vi kanske kan mäkla fred med dem?
Utgångspunkten till projektet var alltså att försöka se om det kan finnas ett sätt att leva med myggor utan att utrota dem. Myggor är inte så viktiga pollinatörer (även om de pollinerar i viss utsträckning), däremot är de viktiga som mat till fåglar och andra djur.
– De är en del av en större helhet. Man kan tänka på ekosystemet som ett flygplan, hur många nitar kan man lossa innan planet börjar störta, hur mycket är vi villiga att riskera? Jag försöker tänka att det inte alltid handlar om oss människor, säger Tomas Cole.
Wolbachia – myggor byts ut till en ”snällare” variant
Eftersom det finns fyra olika varianter av denguevirus är det komplicerat att ta fram ett bra vaccin och dagens vaccin ger inte ett gott skydd. Det finns två sorters myggor som är mer benägna att sprida dengue. Främst aedes aegypti men även myggan aedes albopictus, om än i lägre utsträckning.
World mosquito programme, driver projekt för att bekämpa myggburna sjukdomar i en rad länder i Asien, Oceanien och Latinamerika. Där använder man en teknik som kallas ”replacement technique” för att utrota dengue, som går ut på att man infekterar myggägg i laboratorium med en bakterie som heter wolbachia. Wolbachia-bakterien förhindrar dels att viruset förökar sig i myggans mage, men också att viruset tar sig upp från magsäcken till myggans mun. På så sätt hindras myggan att sprida viruset, eftersom det sprids via myggans saliv till människor. Om man infekterar en stor mängd myggor med wolbachia som sedan släpps ut, så kan bakterien spridas till hela myggpopulationen. Det blir då ett slags skydd mot denguevirus.
– Tekniken har använts bland annat i Brasilien, Colombia och Indonesien. Idén är att man släpper ut extremt många myggor med wolbachiabakterien som parar sig med andra myggor, därför kallas det för ”replacement technique”, eftersom man byter ut vilda myggor till en slags snällare variant. Problemet är att man behöver sjukt många myggor…
Singapore försöker utrota myggan som sprider dengue
Men Singapore har valt en annan väg; man infekterar bara hanmyggor med wolbachia. I landets två myggfabriker odlas fem miljoner nya myggor varje vecka som är infekterade med wolbachia. Sedan dödas nästan alla honmyggor, medan hanmyggen med wolbachia släpps ut. Två gånger i veckan varnas befolkningen när staten släpper ut små rör fyllda med
myggor med wolbachia. När de sedan parar sig med honmyggor, utvecklas en så kallad cytoplasmisk inkompatibilitet på grund av att endast hanmyggorna har wolbachia. Detta innebär att äggen aldrig kläcks. Pilotstudier i nordvästra och östra delen av ön har visat att denguesmittan minskat med nästan 90 procent i de områdena.
Målet här är alltså inte att byta ut myggorna till en sorts snällare myggor. Tomas Cole tycker det är intressant att Singapore kopplar myggbekämpningen till ett resonemang om utrotning.
– Wolbachia är en slags lösning på dengue. Men istället för att byta ut myggorna, har man valt nolltolerans. Singapore har alltid haft en policy att försöka utrota myggor. De använder wolbachiabakterien för att döda de myggor som de menar är mest farliga.
Under sitt fältarbete i Singapore tillbringade han mycket tid med dem som arbetar i myggfabriken för att se hur processen fungerar. Han talade även med anställda i Project Wolbachia, och spenderade även tid med statens insektsexperter som fokuserar på myggbekämpning samt statliga mygginspektörer, som enligt lag har tillåtelse att regelbundet göra hembesök hos folk och inspektera om de har stillastående vatten. Det kan innebära böter eftersom det finns risk att myggor lägger sina ägg där. Dessutom pratade han med lokalbefolkningen för att förstå hur de uppfattar insekter samt vad de gör för att förhindra myggor i hemmet. Han har även intervjuat anställda i projektet ”City in nature”, som jobbar för att transformera Singapore till en grön stad med mer biologisk mångfald.
I Singapore menar man att myggan aedes aegypti är invasiv och är till väldigt lite nytta för ekosystemet eftersom den är ”ny”. Men Tomas Cole säger att den troligtvis funnits i Singapore sedan början på 1900-talet. Nu finns den i hela världen. Även myggan aedes albopictus, som troligtvis har funnits i Singapore i flera tusen år, kan sprida viruset.
– De pratar om Project Wolbachia som ”clean and green”. Samtidigt använder de metoden för att kriga mot myggor fast på ett mer fokuserat sätt. De vill utrota en viss typ av myggor, eller åtminstone få ner nivåerna så mycket som möjligt så att de inte längre är ett hot.
Anledningen är också att de försöker bli mindre beroende av kemikalier. Trollsländor och bin är ofta de som drabbas mest av kemiska bekämpningsmedel, särskilt det som på engelska kallas thermal fogging. De flesta myggor av sorten aedes egyptis blir dessutom ofta resistenta, berättar Tomas Cole.
Myanmar bekämpar malarias smittämne
I Myanmar följde Tomas Cole december 2023 en organisation som heter Shoklo Malaria Research Unit (SMRU). Han pratade även med lokala politiker, med dem som delade ut malarialäkemedel och screenade folk. Dessutom träffade han elever från en migrantskola på gränsen söder om Mae Sot, personal på en hälsoklinik för migranter, med flera.
– Myanmar är en krigszon och därför är det omöjligt att döda alla myggor i landet. De har många komplexa problem och är inte så intresserade att prata om dengue. Malaria ses som en farligare sjukdom.
Skillnaden mot Singapores metod är att man i Myanmar försöker utrota malarias smittämne – parasiten plasmodium – istället för att döda själva myggorna. Organisationen SMRU delar sedan början på 2000-talet ut antimalarialäkemedel till alla som bor i malariaområden i gränstrakten mellan Myanmar och Thailand, oavsett om de är friska eller sjuka. Eftersom myggan först måste bita en smittad person för att smitta andra, innebär metoden att parasiten till slut dör. Smittan sjönk drastiskt i dessa områden.
– När jag gjorde mitt första fältbesök i Myanmar 2016–17, hörde jag berättelser om folk som fått malaria, samtidigt var det ingen som var särskilt rädd för sjukdomen. Men även om man lyckas bryta kedjan, kan det alltid bli nya utbrott igen.
När kriget bröt ut igen 2021 fick organisationen svårt att dela ut medicinerna vilket gjorde att sjukdomen blossade upp på nytt. Risken med metoden är också att en form av malaria som är resistent mot läkemedlet skulle kunna utvecklas.
Räddades från malaria – istället kom dengue
I Singapore lyckades man utrota malaria på 1980-talet genom att använda insektsgift och dränera nästan alla våtmarker då de flesta myggor som sprider malaria lever i sumpmark. Människor som bodde i kampungs, små byar ofta omgivna av våtmarker, förflyttades till höghus. Så blev Singapore en enda stor stad på 1980-talet. Omkring 87 procent av befolkningen bor idag i statligt kontrollerade lägenheter. Folkförflyttningen var en del av Singapores moderniseringsprocess, dock har inte demokratisering skett parallellt.
– Dåvarande statsministern Lee Kuan Yew lovade att han skulle lyfta dem ur fattigdom och har levererade på många sätt. I och med det räddade de också folk från malaria, säger Tomas Cole.
Men priset var högt. Följden av urbaniseringen blev att man istället fick stora problem med dengue. Att ta bort alla våtmarker fick också förödande konsekvenser för miljön – Singapore har haft en mycket stor förlust av biologisk mångfald. Idag satsar landet stort på att återinföra mer biologisk mångfald och har marknadsfört sig som ”City in nature”. Exempelvis har man försökt introducera slätpälsad utter och vissa ovanliga fåglar som är utrotade i stora delar av världen. De arterna har blivit symboler för den nya ”flashiga biologiska mångfalden”, menar Tomas Cole. De arter som däremot ses som del av den ”problematiska” biologiska mångfalden är dock inte önskvärda, hit hör exempelvis myggan aedes aegypti. På så sätt vill Singapore skapa ett designat ekosystem, menar han. Enligt flera av hans informanter från Project Wolbachia kan den art som är näst på tur att dödas vara den inhemska myggan aedes albopictus, efter att de fått ner nivåerna av aedes aegyptis till lägsta möjliga nivå. Förutom dengue kan den också sprida andra myggburna virus som zika och chikungunia.
– De har en hel önskelista av farliga djur som de vill utrota, men först ut är myggan aedes aegypti.
Myggan som följeslagare
Tomas Cole menar att man kan se myggan som en historisk aktör som har anpassat sig till oss. Han berättar om hur aedes aegypti historiskt sökte upp och kom i kontakt med människor för flera tusen år sedan, och sedan anpassat sig till oss. Inom antropologin brukar detta kallas ”companion species”.
– I Östafrika har aedes aegypti anpassat sig till torka under tusentals år genom att den började lägga sina ägg i små behållare med ganska rent vatten, i de krukor människor använder för att hämta vatten. Deras ägg kan överleva jättelänge och torka ut i sex månader. Så snart de kommer i kontakt med vatten så kläcks de. Det betyder att de kan transporteras till andra sidan jorden. På det sättet får de närmare och närmare kontakt med människor. Myggan aedes aegypti har anpassat sig exakt till den miljön människor skapat när de bekämpade malaria, som i Singapore.
Singapores dröm må vara att utrota myggor, men Tomas Cole’s informanter som jobbar för hälsomyndigheten i landet säger att det är helt orealistiskt. Även mygginspektörerna som gör dagliga hembesök hos folk sa att det är en omöjlig dröm. Även om de avlägsnar platser där myggor förökar sig, kan myggorna alltid hitta nya ställen att lägga sina ägg.
– De behöver bara en skvätt nytt vatten för att överleva, det är en förlorad kamp. Och Singapore är ett transportnav, landet vilar sin identitet på att man knyter världen till sig. Även om de lyckas utrota aedes aegypti kommer den förmodligen tillbaka inom två år igen.
Massproducerade myggor väcker känslor
Under sitt fältarbete kunde han notera ambivalenta känslor gentemot myggor hos lokalbefolkningen, även hos dem som jobbade i myggfabrikerna. En anställd hade blivit rädd för alla insekter, även fjärilar. Undantaget var myggor. En annan blev arg för att folk dödade de myggor de lagt ner så mycket tid och arbete på att skapa.
– Befolkningen vet inte hur de ska bete sig. Det händer något konstigt när man introducerar en fabriksskapt insekt.
Första gången han var i Singapore tillbringade Tomas Cole mycket tid med trädgårdsarbetare. Det finns en stor rörelse för stadsodling i landet, vilka förespråkar en mer ostädad natur eftersom det ger en större biologisk mångfald. En av dem han pratade med var expert på trollsländor.
– Han och flera andra oberoende insektsexperter menar att statens sätt att hantera myggor är helt vansinnigt. Om man istället skapar ett mer balanserat ekosystem, hålls miljön i schack. Om man har fladdermöss, trollsländor, och olika vattenlevande insekter som äter mygg, får man ner antalet myggor naturligt. Det finns också vissa myggor som äter andra myggor.
Tack vare den antropologiska metoden med deltagande observation i kombination med intervjuer, fick Tomas Cole reda på sådant han skulle ha missat ifall han bara gjort intervjuer. När han gick bredvid en nyanställd mygginspektör råkade inspektören nämna att de har ”cleared lines”, det vill säga sådant de inte får säga, och att de har färdiga svar på frågor.
– Antropologer är nyfikna på det bredare perspektivet och menar att smittämnet inte bör ses separat. Förutom myggor, virus och parasiter på mikronivå behövs även de bredare politiska, sociala, och ekonomiska perspektiven på makronivå för att förstå hela bilden. Den större och den mindre bilden samspelar och existerar alltid parallellt.
Text: Elin Sahlin
Läs mer om Tomas Cole's forskning
Forskningsprojektet ”Mäkla fred med myggor – från strid till sämja med skadedjur i Sydostasien”,
Senast uppdaterad: 26 juni 2025
Sidansvarig: Samhällsvetenskapliga fakulteten