Trygghetsteknologier – en snällare form av övervakning?

Foto: Sergei Tolmachev/Mostphotos

I två olika forskningsprojekt, "Trygghetsteknologiers löften och konsekvenser" och "Prioriteringar och kunskap i digital brottsprevention" undersöker forskarna olika sorters trygghetsteknologier som finns i Sverige. Allt ifrån digitala trygghetskartor, säkerhetssensorer till trygghetsappar och liknande, vilka lanseras som verktyg för att skapa tryggare samhällen och minska antalet brott. Forskarna i projektet undersöker dock inte huruvida teknologierna är effektiva och fungerar. Istället betonar de vikten av att kritiskt granska digitala trygghetssystem och appar. Exempelvis vad som händer när vi använder tekniken i vardagen, hur det påverkar vår syn på trygghet, samt om det ens är rimligt att kalla dem för trygghetsteknologier. 

– Det är viktigt att fråga sig vilken trygghet vi är ute efter, och för vem? Vad är värt att kallas trygghet? Vilka aktörer och intressen styr vad som är trygghet i ett samhälle? Projektet om trygghetsappar visar bland annat hur övervakning normaliseras när vi använder den här teknologin. Det är relevant att titta på idag när vi har den här enorma tilltron till digitalisering och teknik. 

Katarina Winter, docent och lektor i kriminologi samt doktor i sociologi vid Stockholms universitet. Foto: Sören Andersson/Stockholms universitet

Det säger Katarina Winter, docent och universitetslektor i kriminologi vid Kriminologiska institutionen på Stockholms universitet, samt doktor i sociologi. Hon är projektledare för forskningsprojekten som pågår i samarbete med forskare från Gävle högskola och Södertörns högskola. Forskarna undersöker specifika appar, system och sensorer i detalj och har intervjuat både utvecklare och användare. De har tittat på appar som vänder sig till privatpersoner, men även appar som används av kommuner, en grannsamverkansapp samt den uppmärksammade skolsäkerhetsappen Cosafe som användes av Campus Risbergska. 

Snällt inramad teknik – men bidrar till normalisering av övervakning 

Studien (Dis)affordances and abandonment: Understanding everyday user engagement with security apps är en del av projektet. Här har Katarina Winter och Klara Hermansson från Högskolan i Gävle intervjuat utvecklare och användare, däribland föräldrar som använder appar för att hålla koll på sina barn, exempelvis Hitta min Iphone eller andra appar utformade specifikt för föräldrar. 

Katarina Winter menar att det är viktigt att undersöka vad som händer när nya digitala teknologier introduceras och används av människor dagligen. Att studera familjen som mikroplats kan säga något om den större frågan om trygghet, menar hon. Vad kan konsekvenserna bli när man använder appar för att hålla koll på vad ens barn gör? 

– Ett exempel är hur normaliserat det har blivit att övervaka sina barn fast de inte vet om det, även om vissa har en överenskommelse med sina barn. Eftersom tekniken är så snällt inramad – att det handlar om att skydda barnen – så blir det inte något man måste stå för som förälder. Normaliseringen kan därför ske under radarn.  När tekniken paketeras som omsorg tappar vi lätt bort de etiska frågorna.

Handlar ofta om att pussla ihop vardagslogistiken

Att ständigt hålla koll på varandra påverkar även våra relationer. 
– Många använder apparna för att slippa tjata på sina barn och i det korta loppet kanske det är smidigt och förenklar logistik i familjen. Men det sker något på mellanmänsklig nivå, vi kapar en del av interaktionen mellan varandra. Det ses som ett avvikande beteende om man inte vill dela sin plats, något jag tror är negativt. 

Samtidigt menar hon att det finns en tydlig diskrepans mellan utvecklarnas ideal – att skapa ett tryggare samhälle – och vad tekniken faktiskt erbjuder och hur den används. Det är något som återkommer i intervjuerna med personer som använder eller är ansvariga för att implementera en app. För privatpersoner handlar det ofta i praktiken om helt andra saker än trygghet, som att pussla ihop vardagslogistiken.

Det har också förekommit diskussioner om att företagens marknadsföring ofta bygger på skrämselnarrativ. 

– På ett sätt reproducerar de här föräldrarna en otrygghet i samhället som har att göra med brott och utsatthet när de motiverar varför de använder en app. Men i verkligheten så är det ofta extremt kopplat till vardagslogistik – när ska jag börja koka pastan beroende på var mitt barn befinner sig? 

Samtidigt är det många av apparna som inte används så mycket och då är det svårt att hävda att de bidrar till ett reproducerande av otrygghet.

– Men vissa initiativ används i kritiska situationer där brister kan få fruktansvärda konsekvenser som i fallet med Risbergska.

Otydligt hur skolsäkerhetsapp ska användas

Syftet med säkerhetsappen CoSafe är att vara till hjälp under kritiska situationer såsom pågående dödligt våld. CoSafe användes av Campus Risbergska vid skjutningen på skolan och har kritiserats eftersom den skickade motstridiga larm om både utrymning och inrymning. Av de totalt elva personer som dödades följde två elever uppmaningen att söka skydd genom utrymning istället för inrymning.
– Risbergska-fallet visar på komplexiteten i tekniska lösningar för krissituationer. Samtidigt som appen kan ha hjälpt vissa att söka skydd, väcker händelsen viktiga frågor om ansvarsfördelning och teknisk tillförlitlighet när det gäller liv och död.

I forskarnas intervjuer med skolpersonal framkommer även att det är otydligt hur roller ska fördelas och hur appen ska användas i vardagen. 

Privata aktörer ser möjlighet till en marknad

Trygghetsteknologin väcker också frågor om inkludering och exkludering. Katarina Winter ser en tendens till att apparna riktar sig till mer köpstarka aktörer. Sedan två år ska kommuner dessutom enligt lag utföra ett kunskapsbaserat, brottspreventivt arbete, och i relation till denna nya lag erbjuder en rad privata företag lösningar för kommuner att följa lagen. Företagen använder ofta även AI som argument för att sälja in systemen som systematiska och kunskapsbaserade. 

Att trygghet säljer är också tydligt i kommuners implementering av digitala system för brottsprevention, menar Katarina Winter. 

– Vi har både ett politiskt landskap som fokuserar på otrygghet och en marknad som tar sig an det eftersom det är i fokus. Det är logiskt att man hittar möjligheter till företagande i samhällsdebatten vi befinner oss i, men det blir mer brutalt när det gäller trygghet än med andra fenomen. Dels för att aktörer tjänar på att framställa ett samhälle som otryggt, dels för att företagen generellt sett är intresserade av specifika användargrupper som kanske inte har så mycket trygghetsproblem. 

Ifrågasätter vår tilltro till teknologin

Det finns ett stort kritiskt forskningsfält där man granskar övervakningsteknologier. Däremot hamnar den typ av teknologi som säger sig öka trygghet eller kartlägga otrygghet ofta i skuggan, menar Katarina Winter. 

– Det är viktigt att stanna upp i de frågorna som annars tenderar att rusa iväg i en slags tilltro till att ”nu blir allt bättre för att vi har ny teknologi”. När det övergripande ordet är trygghet, riskerar frågor om övervakning och integritet att nedprioriteras. 

När vi utformar visionen om vilket samhälle vi vill ha är det viktigt att inte bara se till tekniska möjligheter, utan även beakta etiska och demokratiska aspekter och konsekvenser, menar Katarina Winter. 

– Jag tycker att det är viktigt att tjata om de här frågorna också för sig själv som forskare, och inte slentrianreproducera bilden av att något skapar trygghet bara för att ordet trygghet används.

Fakta

I forskningsprojektet undersöker forskarna olika sorters trygghetsteknologier som finns i Sverige. Bland annat har de kartlagt alla svenska trygghetsappar, vilket inkluderar 48 olika appar under perioden 2023–2024. De har gjort intervjuer och observationer med användare och utvecklare. Tre breda användarkategorier identifierades; appar för allmänheten, appar för organisationer och myndigheter (t ex skolor, kommuner och universitet) samt för specifika användargrupper inom allmänhet (t ex föräldrar, eller grannsamverkansappar) Ett fall från varje kategori studerades i detalj. 

Text: Elin Sahlin