Profiles

Pernilla Leviner

Pernilla Hägglund Leviner

Universitetslektor

View page in English
Arbetar vid Juridiska institutionen
Telefon 08-16 32 89
E-post pernilla.leviner@juridicum.su.se
Besöksadress Universitetsvägen 10 C
Rum C 707
Postadress Juridiska institutionen 106 91 Stockholm

Om mig

Jag är universitetslektor och docent i offentlig rätt vid Juridiska institutionen. Sedan 2015 är jag ledamot i Juridiska fakultetsnämnden och från början av 2018 är jag studierektor för forskarutbildningen.

Som forskare är jag knuten till Barnrättscentrum där jag är biträdande föreståndare och styrelsemedlem. Barnrättscentrum är en tvärvetenskaplig forskningsplattform med inriktning på rättsliga frågor som rör barn och barns rättigheter. För mer information om forskning, seminarieserie, konferenser m.m. se hemsida, länk här till höger. Barnrättscentrum ansvarar också för en särskild satsning på Stockholms universitet på temat Barn, migration och integration och jag ingår i styrgruppen för denna satsning.

Se även information om skriftserien Stockholm Studies in Child Law and Children’s Rights som ges ut i samarbete med förlaget Brill Nijhoff, och som jag är redaktör för.

Jag är också redaktör för Nordisk socialrättslig tidskrift.

 

Undervisning

Jag undervisar grundkurserna i statsrätt, förvaltningsrätt och familjerätt samt bl.a. även i specialkurs i barnrätt, terapeutisk juridik och comparative law. Jag är ämnesansvarig för familjerätt.

Forskning

Min forskning ligger inom och i gränslandet mellan offentlig rätt och familjerätt – närmare bestämt socialrätt och barnrätt - och rör på olika sätt relationen mellan staten, familjen och individen, ofta med fokus på myndigheters ansvar och befogenheter och inte sällan med jämförande och empiriska inslag. Jag har forskat och skrivit om det svenska förbudet mot barnaga, barns rätt som anhöriga i hälso- och sjukvården, frågor gällande placerade barns rättigheter, rätten till en rättvis rättegång ur ett barnperspektiv, den närmare innebörden av icke-diskriminerings och likabehandlingsprincipen, barn rätt till delaktighet genom rättsliga biträden m.m. I min forskning har jag även fokuserat på FN:s barnkonvention och dess ställning i svensk rätt. 

Efter disputation 2011 vistades jag under ett och ett halvt år som gästforskare vid Monash University, Melbourne, Australien där jag bedrev forskning gällande domstolars specialisering, roll och funktion i barnskyddsärenden och under 7 månader 2016 var jag gästforskare vid Oxford University, Institute for European and Comparative Law och som Associate Member på Exeter College. 

Publikationer

I urval från Stockholms universitets publikationsdatabas
  • 2018. Pernilla Leviner. The International Journal of Children's Rights 26 (1)

    This article deals with children’s right to participation through legal representatives in the Swedish child protection system, with a specific focus on if and how children are given the possibility to influence decisions made about them in this context. An overall question is whether the regulation is clear as to what should be achieved when it comes to participation for children and what weight children’s wishes and views should be given. It is shown that the Swedish system, although having a clear ‘child-friendly image’, is problematic in both these aspects. At present, child participation in the Swedish system is emphasised in theory and in goal-oriented statutes, while at the same time, children to a large extent are ‘legally protected’ from involvement, not the least from influencing decisions made. It is suggested that, for the Swedish child protection system to truly meet its child-friendly image and honestly look into how to become more child-inclusive, there is a need to re-think how to best achieve participation for children and also clarify what participation is intended to mean in practice.

  • 2018. Pernilla Leviner. Socialrätt under omvandling

    Det här kapitlet handlar övergripande om vilka krav som kan ställas på det svenska välfärdssystemet i fråga om solidaritet med barn som växer upp i Sverige utan att vara medborgare i landet eller utan självklar rätt att bosätta sig här. Mot bakgrund av teorier om välfärdstatstypologier och hur olika kategorier av välfärdsstater hanterar migration diskuteras vad de i vår rättsordning fastslagna principerna om alla människors lika värde, likabehandling och icke-diskriminering egentligen innebär och om det finns rättsliga förutsättningar att bedöma och behandla barn olika utifrån grader av (o)tillhörighet.

  • 2017. Pernilla Leviner. Nordisk socialrättslig tidskrift (15-16)

    Att omhänderta och placera barn eller unga utanför hemmet mot vårdnadshavares och beslutsmogna barns vilja är en av de mest ingripande åtgärder som staten genom dess ansvariga myndigheter kan vidta. Höga krav måste därmed ställas på lagstiftaren och på tillämparen. Beslut i enskilda ärenden måste fattas med beaktande av bl.a. legalitets-, objektivitets- och proportionalitetsprincipen och lagstiftaren måste vara tillräckligt tydlig. Förutsättningarna för beredande av tvångsvård av barn i svensk rätt ges i lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Ingripanden får bara ske i allvarliga fall när frivilliga åtgärder inte är möjliga eller tillräckliga. Det måste visas att det enskilda barnet/ungdomen lever under missförhållanden, antingen kopplat till att hemmiljön är mycket bristfällig och skadlig och/eller genom att barnet eller den unge uppvisar ett eget destruktivt beteende som innebär en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. När det gäller omhändertaganden på grund av missförhållanden i hemmet (2 §), kan sådana bara vidtas och fortgå fram tills barnet är 18 år, medan vård på grund av ungas egna destruktiva beteende (3 §) kan inledas fram till det att den unge fyller 20 år och avslutas senast när denne fyllt 21 år (1 §).

  • 2017. Pernilla Leviner. Tvångsvård av barn och unga
  • 2016. Pernilla Leviner. Juridisk Tidskrift (3), 625-642
  • 2015. Pernilla Leviner. Child-Friendly Justice, 271-288
  • 2015. Pernilla Leviner. Comparative Law in Nordic Perspective
  • 2014. Pernilla Leviner. Juridisk Tidskrift (3), 578-601
  • 2014. Pernilla Leviner. Barnrätt

    Att bedöma om förhållandena i ett barns hemmiljö är så dåliga att barnet behöver omhändertas och placeras i familjehem är många gånger mycket svårt. Utöver att prövningen som socialtjänst och domstolar ska göra innefattar svåra bedömningar av risk- och skyddsfaktorer i ett barns liv ingår en komplex balansering mellan rätten för alla att leva sitt liv utan inblandning av myndigheter och barns rätt till skydd från allvarlig utsatthet. På samma sätt som det kan vara svårt att bedöma om ett barn behöver omhändertas och placeras på grund av brister i hemmiljön kan det vara mycket komplext att avgöra när barn kan och bör flytta hem till sina föräldrar igen.

    I enlighet med grundprinciper för den sociala barnavården ska barn som är placerade i familjehem på grund av brister i omsorgen så snart som problemen i hemmiljön upphört flytta hem till sina föräldrar igen. Samtidigt betonas i olika rättsliga dokument – såväl nationella som internationella – även att barn som omhändertagits av olika skäl ska garanteras kontinuitet och stabilitet. Därmed innefattar frågan om när placerade barn kan och bör flytta hem en balansering mellan återförening och stabilitet för barn och det är rättsliga frågor kopplat till detta som står i fokus i detta kapitel.

    Frågan om när barn kan och bör flytta hem efter att ha varit familjehemsplacerade kan ur ett rättsligt perspektiv aktualiseras i tre olika måltyper. Först och främst aktualiseras frågan i mål som rör upphörande av vård med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) (21 §), dvs. bedömningen av om placering i familjehem som föräldrar inte samtyckt till kan upphöra eller ej. Bedömningar av om och när hemflytt är lämpligt står även i fokus i mål om flyttningsförbud (LVU 24 §) samt när det gäller vårdnadsöverflyttning (föräldrabalken, 1949:381 (FB) 6:8). Flyttningsförbud kan meddelas när föräldrar, antingen efter att vård med stöd av LVU upphört eller när placering skett på frivillig väg, vill att deras barn ska flytta hem men en abrupt hemflytt från familjehem bedöms vara skadlig för barnet. När det gäller beslut om överflyttning av vårdnad kan sådant fattas när det anses vara bäst för barnet att bo kvar i familjehemmet och återförening inte ses som lämplig eller möjlig.

    Svårigheterna som är förknippade med att bedöma huruvida ett barn kan och bör flytta hem till sina föräldrar, samt den rättsliga komplexiteten i dessa tre måltyper, tydliggörs i ett fall som bland annat prövats av Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) sommaren 2012 gällande upphörande av vård med stöd av LVU. Fallet – HFD 2012 ref. 35 – rör en vid detta avgörande knappt femårig flicka som varit placerad i familjehem med stöd av LVU 2 § sedan hon var ett spädbarn då hon skadades mycket allvarligt i sitt hem. Utöver frågan om placering och upphörande av vård med stöd av LVU har domstolar i samma fall tagit ställning till flyttningsförbud, vårdnadsöverflyttning samt även frågor avseende straffrättsligt ansvar för flickans föräldrar gällande grov misshandel. Fallet, som måste beskrivas som mycket komplext, visar att den rättsliga balanseringen mellan återförening och stabilitet är allt annat än enkel. Med fallet som bakgrund framkommer också hur tätt sammankopplad, men samtidigt dåligt samordnad, frågan om upphörande av vård kan vara till frågor om flyttningsförbud och vårdnadsöverflyttning samt hur olika dessa processer kan falla ut.

    Syftet med denna artikel är att ur ett rättsligt perspektiv analysera och diskutera frågan om när barn som varit placerade med stöd av LVU kan och bör flytta hem till sina föräldrar och den däri inneboende balanseringen mellan återförening och stabilitet. Analysen sker mot bakgrund av det ovan nämnda fallet som både illustrerar komplexiteten i denna intressebalansering och visar den rättsliga kopplingen mellan regleringen gällande upphörande av vård, flyttningsförbud och vårdnadsöverflyttning.

  • 2013. Pernilla Leviner. European Journal of Social Work 17 (2), 206-220

    Society’s responsibility to protect children from harm as prescribed by the UN Child Convention raises complex questions about the fundamental rights of both children and parents, as well as when and how authorities are to intervene in order to protect children from maltreatment. Many child protection systems around the world attract considerable criticism, due in part to how the law responds to child protection matters. This article examines the Swedish child protection system from a critical legal perspective with the ideas conveyed within Therapeutic Jurisprudence as a theoretical starting point. The aim is to describe and analyze the legal challenges and dilemmas that meet this system. A legal ambiguity about when and how responsible authorities are to intervene, leading to significant uncertainty for both children and parents, is identified. Furthermore, the strong focus by Swedish authorities on voluntary measures to resolve child protection matters can lead to vulnerable children not receiving the protection to which they are entitled. Certain of the challenges and dilemmas described here are specific to the Swedish system due to its legal context and family support approach. However, other aspects resonate across legal systems and therefore may be of a more general interest.

  • 2013. Pernilla Leviner. Alternative Law Journal 38 (3), 156-159

    This article analyses and discusses the Swedish more than 30 years old ban on corporal punishment and its effects. By describing the Swedish experiences – both positive outcomes and challenges that face the child protection system – valuable additional knowledge is provided for Australia and other countries that have not yet introduced a ban. It can be noted that a ban is required in order to fulfil the responsibilities in the UN Child Convention as pointed out by the UN Committee on the rights of the child. More importantly though, such a reform can be viewed as an essential departure from the out-dated approach which treats children as the property of their parents in favour of a rights based approach, in line with current way of thinking about children and their rights in the new millennium.

  • 2012. Pernilla Leviner. Rätt, social utsatthet och samhälleligt ansvar
  • 2012. Pernilla Leviner. Nordisk socialrättslig tidskrift (5-6)

    This article discusses the need for specialized courts within the field of child protection in Sweden. The UN Committee on the Rights of the Child has recently pronounced that the signatory states to the Child Convention are to consider the establishment of specialized courts to handle such cases. Consequently, as a signatory state, a discussion of this is necessary in Sweden, where general administrative courts, without requirements of specific knowledge or experience, review and decide child protection cases. The overall aim of this article is to raise the legal issues that need to be analyzed and considered in order to properly evaluate whether such specialized children’s courts need to be established, and if so, what function such courts should have. The starting point of the article is a comparison between the Swedish system and the system in the Australian state of Victoria, where specialized children’s courts deal with cases concerning child protection. Descriptions of both systems are given, put in an overall international context with regards to different legal traditions and the different approaches to specialized courts. Thereafter the two systems are compared with a special focus on judicial proceedings. By comparing the two systems, overall aspects of significant importance for the legitimacy of the child protection system as a whole are elucidated. These aspects are divided first into issues of more specific significance within child protection, i.e. a more defined analysis of the right to a fair trial, the impact of the principle of the best interest of the child and a child's right to be heard, as well as the requirements of a complete decisional basis in child protection cases. Second, issues concerning the role and function of the courts in the legal system as a whole are raised, including the distribution of power as set out and defined in politics, law and other fields. The article concludes with proposals for the current Swedish system.

  • 2011. Pernilla Leviner (et al.).

    Avhandlingen behandlar socialtjänstens ansvar för att skydda barn från brott och missförhållanden i hemmen och tar sin utgångspunkt i Barnkonventionens krav på ett fungerande samhälleligt barnskydd. Ämnet aktualiserar komplexa rättsliga frågor om grundläggande rättigheter för både barn och föräldrar. Syftet är att granska om socialtjänsten har de rättsliga förutsättningarna att leva upp till det ålagda barnskyddsansvaret. I detta ingår dels att undersöka om regleringens konstruktion är ändamålsenlig i förhållande till Barnkonventionens krav eller om det finns rättsliga hinder som gör att barns rätt till skydd svårligen låter sig realiseras, dels att klarlägga regleringens funktion och effekt i den praktiska tillämpningen.

    Undersökningen visar att regleringen uppställer höga mål kring barns livsvillkor och krav på att barn ska skyddas från våld och utsatthet i sina hem, men att socialtjänsten inte ges tydliga verktyg och befogenheter att realisera dessa mål. Socialtjänsten lämnas med vaga och osäkra rättsliga verktyg och ett starkt betonande av att utredning och insatser ska genomföras i samförstånd med vårdnadshavare. Detta leder till en rättslig praktik där fokus snarare ligger på samförstånd med och motivation av föräldrar än på utredning rörande vilka barn som behöver stöd och skydd. Denna situation är otillfredsställande ur både barns och föräldrars perspektiv, inte minst med hänsyn till krav på rättssäkerhet.

    I avhandlingen föreslås en genomgripande översyn av barnskyddsregleringen, där komplexiteten innefattande barns och föräldrars potentiellt motstående intressen lyfts fram. För att stärka barns position och rättsliga ställning föreslås bl.a. att Barnkonventionen inkorporeras i svensk rätt, att ökade krav ställs på fullgoda beslutsunderlag samt en tydligare uppdelning mellan frivillighet och tvång, där barn ges ökade möjligheter att företrädas av oberoende företrädare under barnskyddsutredningen.

  • 2018. Pernilla Leviner. Socialförsäkringsrapport
  • 2015. Anna Bergmark (et al.).

    Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) ska alla barn som befinner sig i Sverige ha rätt att åtnjuta sina rättigheter oberoende av barnets eller föräldrarnas etniska eller sociala ursprung eller ställning i övrigt. Så är dock inte fallet idag. Många barn som befinner sig i Sverige ges inte möjlighet att åtnjuta sina rättigheter bland annat på grund av sin rättsliga status. En grupp av barn som uppmärksammats på senare tid är minderåriga unionsmedborgare som nyttjar den fria rörligheten men saknar förlängd uppehållsrätt, ofta kallade EU-migranter, men som vi valt att kalla barn som är EU-medborgare (eller unionsmedborgare) och lever i utsatthet. Dessa barns rättsliga ställning är oklar och det råder oenighet och förvirring kring vilka rättigheter de har. Det kan handla om barn som rest till Sverige med föräldrar (som exempelvis är här för att tigga) och hamnat utanför skolsystemet under en längre period. Myndigheterna har inte haft kännedom om att dessa barn befinner sig i Sverige eller saknar kunskap om barnens rättigheter. Barnen hamnar i ett socialt utanförskap och utanför samhällets skyddsnät. De barnen riskerar därmed att fara illa då de inte alltid omfattas av de regler och rättigheter som gäller andra barn i Sverige.

Visa alla publikationer av Pernilla Hägglund Leviner vid Stockholms universitet

Senast uppdaterad: 16 november 2018

Bokmärk och dela Tipsa